Mögel i sylten

”I Aktiebolaget Häxan Surtant finns det ingen löjlig fjant.
Här finns bara jag var evigaste dag.
Så kom då inte in, var vänlig och försvinn.”

Om Katrin Sundbergs helt bedårande karaktär Häxan Surtant har någon fanclub så ska jag gå med. Jag och grannen Ingrid är hängivna beundrarinnor. Tyvärr har jag inte hittat musiken på nätet, den sången vore underbar att ha som ringsignal i mobilen.


Barnen ser på Bolibompa (Bolibompa är inget ord som finns i ordbehandlarens lista. Förslagen till korrekt stavning blev: bolivian, Bolivia, Boliden och bortslumpa) och jag är ensam i sovrummet med datorn och godispåsen. Inte dumt, inte dumt alls faktiskt. Av cellgifter blir man inte direkt tjockare och så länge jag inte mår illa så kan jag äta precis vad jag vill, än så länge i alla fall.

I går fanns det god anledning att fira efter goda besked från sjukhuset. Middagen på ”Grogg” var bokad sedan länge, kvällen avslutades med drinkar uppe i ”Skrapan” och jag är så glad att jag kunde följa med. Tack alla ni andra vackra, underbara Breviksmammor (brevinkast eller Mammografisk?) som förgyllde gårdagskvällen..


Liknelse

I går fick jag veta att alla mina värden är tillbaka till det normala efter första dosen cellgifter som jag fick i slutet på december månad. Det betyder att jag kan fortsätta med nästa omgång på onsdag i nästa vecka. Utöver det skickade läkaren mig ner på en ”spontanröntgen”, normalt sett så skulle det inte göras förrän om cirka fyra veckor. Hur som helst kom plåtarna tillbaka med goda nyheter, den stora tumören i vänster lunga ser ut att ha fått sig en rejäl omgång!

Jag vet att min cancer inte går att bota. Många har frågat hur jag kan veta att det verkligen är så, läkarna kan väl inte veta allt och det sker så många, stora framsteg inom forskningen hela tiden. Självklart ska vi aldrig utesluta eller sluta tro på mirakel men jag har gjort en liknelse om hur man kan se på det med utgångspunkt från det vi vet idag.
Min cancer sitter i lungorna med en primärtumör, från början ganska stor, i vänster lunga och med flera metastaser spridda i båda lungorna. Det går att minska ner antalet cancerceller och det kan köpa mig lite längre tid tillsammans med min familj men finns det minsta spår, minsta cancercell kvar så sprider det sig igen. Troligtvis också vidare till andra delar av kroppen.

Jag väljer att jämföra med matvaror, det var det första jag kom på och det ger nog en ganska konkret bild till de som önskar sig en sådan. Jag bad också att få den ”godkänd av syster Carina så att jag inte ska sprida felaktig information och den gick igenom.

Tänk dig att du har en ost hemma i kylskåpet och att den har börjat mögla. Om det hade varit en lite småäcklig och billig ost så kanske du hade tagit tillfället i akt och kastat ut den men nu är det inte det. Det är den dyraste, finaste och godaste parmesanen. Vad gör du? Jo, du tar ut osten, skär bort möglet och äter glatt vidare som om inget har hänt (mycket gott att doppa en bit i vanlig balsamico och bara äta som det är.) Det är inte fel att göra och möglet har inte spritt sig i osten. Så kan det fungera om man har att göra med en tumör som är isolerad och inte har börjat sprida små snuskiga metastaser omkring sig. (En knöl i foten? Ta bort foten.)
Fallet med metastaserna är knepigare och då måste vi jämföra med en syltburk i stället. Hur god sylten än är så måste den kastas om den väl har börjat mögla. Även om det ser jättebra där under när man skrapat av det översta, luddiga lagret så finns där små lömska sporer kvar i hela burken och de ska man helst inte äta av.
Så var det med det.