Breviksmamma

Breviksmamma

måndag 6 oktober 2014

Låt oss kräkas i varandras buskar


En vän i nöden.
En axel att gråta mot.
Någon att hålla i handen,

Det finns så många uttryck och alla är de så beskrivande men också så uttjatade att de nästan mist sin betydelse. Men bara nästan.

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Förra året inföll dagens datum, den 6.e oktober, på en söndag.
Den söndagen hade vi talat om för barnen vad min cancer allra som troligast kommer leda till. Det var ett jobbigt men nödvändigt samtal.
Några timmar senare drabbas jag av nästa kalldusch. Skilsmässa.

Det lät på honom, min då blivande ex-make, som om han först och främst förväntade sig ilska från min sida. Den fanns nog där, ilskan också, men framförallt var jag ledsen, överrumplad, förvirrad och kanske mest av allt rädd.

Jag bestämde mig för att hantera situationen vuxet och moget.
Med Stesolid i blodet begav jag mig över till grannen och väninnan för att beklaga mig.
En kopp kaffe och gott sällskap skulle nog göra gott.

"Jag dricker inte kaffe så här sent på eftermiddagen", sade hon. "Vill du inte ha ett glas vin?"
Det kunde väl vara gott, tyckte jag som redan glömt bort den där Stesoliden.

Ett glas blev två, som blev tre för att sedan bli ytterligare lite till.
Hon bjöd mig att äta middag tillsammans med sin familj.
Jag kunde inte äta. Istället somnade jag på hennes soffa medan familjen åt.
När jag vaknade igen var yrseln påtaglig och illamåendet likaså.

Hon följde mig ut i trädgården och jag fick kräkas i hennes buskar.
Jag kände mig allt annat än vuxen och mogen. I oktoberkylan låg jag där, gråtandes och skrikandes, på grusgången vid det grå huset på Väpnarstigen.

Efter ett tag gick vi in igen. Hon bäddade ner mig och ställde en hink bredvid sängen. Själv satt hon uppe.
Hon hade redan ringt den då blivande ex-maken och meddelat att det, allra som troligast, skulle bli han som tar barnen till skolan på måndagen.
Vid tvåtiden vaknade jag till igen och vinglade, i all min ynklighet, hem till min egen säng.

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Samma väninna har funnits där hela tiden. Och det är inte bara hon.
Ni har funnits där allihop.
Hade alla människor haft vänner som jag så skulle världen vara en mycket vacker plats.
Ni har tröstat, stöttat, uppmuntrat, gett mig mat när jag inte förstått att äta själv, lyssnat tills öronen egentligen borde fallit av, kört flyttlass och städat lägenhet medan jag låg på sjukhus, erbjudit husrum innan jag hittade min lägenhet.
Och mer därtill. Listan kan göras oändligt lång.

Efter att vi bröt upp så har liknande hänt överallt omkring oss.
Par efter par som bryter upp. Trasiga själar och ledsna barn.
Vuxna människor vars tidigare förnuft verkar vara som bortblåst.
Är vi bara i "den åldern" eller är det helt enkelt en fas i vår utveckling?

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Nu arbetar jag 25%. Det är första gången på nästan fem år som jag klarar av det. Självklart är det en stor omställning och jag är trött. Samtidigt är jag så (barnsligt) lycklig att vara tillbaka. Det tog en stund att få med sig Försäkringskassan på tåget men nu är nästan alla bitar på plats..

Cancern håller sig tillbaka, det är uppehåll i behandlingen och den 13.e november är jag en av de 15 procenten, med min typ av cancer, som fixar "femårsöverlevnaden".

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Jag känner mig (för det mesta) starkare och gladare nu än jag gjort på mycket länge.
Låt mig finnas för er som ni funnits och finns för mig.

Låt oss kräkas i varandras buskar.
Ibland är det just det vi behöver.


fredag 21 mars 2014

Med våren kommer förnyelse


Nu är det dags för förändring och sidan är under omkonstruktion.
En nödvändig uppdatering av saker och tings vara och inte vara.

Just nu sitter jag ensam i lägenheten. Det känns konstigt tomt utan barnen, som är hos sin pappa den här veckan, men jag stortrivs med vårt nya boende.

Nära till familj och vänner.
Nära till stan.
Nära till skolan med de fina kollegorna.

Om man, som Breviksmamman, bott i skogen i många år så är precis allt nära nu och Årstamorsan njuter.

Idag är jag fortfarande pigg. Det krävs nämligen en hård dos Betapred under tre dagar i samband med torsdagens cytostatikabehandling. Kanske är inte pigg rätt ord. Måste erkänna att jag mest är speedad som en "Enegizerbunny". Igen.
Att jag är mycket förtjust i både kaffe och godis gör inte saken bättre. De som känner mig märker lätt när Betapreden påverkar. För andra framstår jag troligtvis mest som manisk, halvgalen eller bara sjukt intensiv.
Men nu när jag har lärt mig (det stämmer för det mesta) cykeln kring kortison och cytostatika passar jag på att utnyttja dagarna på Betapred. Idag blev det en tur till skolan med god lunch, fika och möten med många fina kollegor/vänner. Stort tack, alla fina!
Har jag tur kan morgondagen också fungera. Fungera betyder just nu att jag inte behöver sova bort tiden utan istället kan njuta av dagen på Älvsjömässan och Nordiska Trädgårdar.

Den som lever får se.
Och det gör jag.
Jag lever mot alla odds och än så länge finns inget som tyder på att det håller på att förändras.

Stort tack för uppmuntrande kommentarer. Jag vet att jag inte lyckats vara så kontinuerlig i mitt skrivande och jag tänker inte lova att vara det nu heller men det värmer att ni är några som läser och uppskattar.

Eftersom jag är fascinerad av skrivande så är min tanke att ge mig in i "Fablernas värld" för en stund.
Vi får se hur det går men visst utforskande av genren pågår och det är mycket spännande.
För att ta ett exempel har jag läst om uttrycket "surt sa räven om rönnbären". Den sagan handlar från början om en räv som är ute efter en klase druvor och visar exempel på något som kallas "kognitiv dissonans".
Eftersom jag inte är direkt vetenskaplig i den här bloggen, och inte heller har ambitionen att vara det, så kommer det råda stor brist på källhänvisningar.
Jag skriver för mitt eget nöje och inte för att göra anspråk på några som helst sanningar.
Fabler innehåller inte heller sanningar och inte nödvändigtvis någon kronologisk ordning.
Djuren som presenteras är just bara djur med sina olika egenskaper: räven är listig, ugglan är klok och så vidare.

Vi får väl se vartåt det hela kan leda...

Nu ska jag, i mitt Betapredrus, försöka skaffa lite sömn. Det skulle helt klart kunna förbättra mina chanser att klara av ett besök på mässan imorgon.


onsdag 13 november 2013

Med kursiv stil för tanken


"Skriv nåt. Skriv något. Tala i alla fall om att du lever."

Idag är det den 13:e november. Året är 2013 och det är på dagen fyra år sen jag fick min diagnos.
Det är också tre år efter det att jag, enligt läkarna, borde varit död.

"Ska jag fira nu?"

Vi har berättat för barnen om cancern nu. Visst har de vetat att mamma är sjuk. De har varit med till läkare, de har sett mig må dåligt och de har vetat att det heter cancer men vi har inte berättat det vi vet. Att cancern kommer vinna.
Vi tänkte att de börjar komma upp i den ålder då informationen inte längre kommer enbart från oss. De kan höra, se, förstå och framför allt googla allt mer nu. Det skulle kännas lite som en lögn att undanhålla dem den detaljen.

"Usch, nu blir det prestationsångest här. Igen. Vad har jag att berätta?"

Jag vill berätta om så mycket av vad som händer. Allt lämpar sig dock inte på nätet (eller inte alls faktiskt) och blir kvar i förtroliga samtal och privata anteckningar.

"Ska jag verkligen skriva att vi skiljs åt nu? Christofer och jag, efter tolv år. Jo, det gör jag. Jag har frågat honom och det är okej."

Vi har inte haft det lätt under den resa som varit. Christofer har tagit det hårdast och kommit fram till en lösning. Skilsmässa. Det var nog inte helt lätt för honom och jag var inte förberedd.

"Borde jag ha varit det? Beredd? Tror någon som gifter sig att det ska sluta i skilsmässa?"
"Nä, vad hackigt allt blir... Gör om. Gör rätt."
"Inte göra om. Inte livet, inte texten, se och gå framåt nu."

Nu handlar mycket om det praktiska. Försök hitta ett hyreskontrakt i Stockholmstrakten! Det är lite av en heltidssyssla bara det.
Tänk vilken tur att en del av dagarna är på Betapred. Både kropp och hjärna går på högvarv av det förbannade kortisonet. Det finns så många saker man kan göra på en gång!
Fast sen blir man ju så in åt helvete trött, när kortisondrivet liksom tar slut.
Det går nog på ett ut, det där som blir gjort eller inte.

"Ja, just det. Den biten kommer ju också. Vi tar det då. Vad blir det? Typ lördag."

Varför kortison då? Cancern växer och det är ny cellgiftkur. Den här gången i tablettform. Det verkar gå bra hittills.

"Vad blir det för jävla meningar? Det är inte tänkt att vara "Max potta" eller "Aja, baja, vita soffan" (se Solsidan 10/10)."

I helgen är jag med barnen medan C åker till Göteborg. Vi har utmärkta planer och jag har säkrat med mamma och pappa att det finns backup vid behov.

"Jag kan själv! Jag kan faan själv?!"

Jag kommer nog inte längre idag.
Nu har jag berättat att jag finns kvar.
Viss bearbetning av alltings vara nog kommer fortsätta här trots allt.
Med cytostatika, antiemetika och kortison i kroppen kryper jag nu upp i soffhörnet och adderar ett glas rödvin i den coctailen.

"Får man det, eller? Ingen jävla aning"

God natt.
Vi hörs.

måndag 4 mars 2013

Upp som en sol. Ner som en pannkaka.


Del tre, som heter "Avdelningen Gud glömde", har påbörjats men där finns så mycket som vill berättas att det liksom blir kortslutning någonstans mellan hjärna och tangentbord. Eller så är det bara trögt i första instansen...

Jo, för jag mår fortfarande dåligt. Fryser och svettas samtidigt. Svårt att sova- svårt att vara vaken.
Tänk grönsak så förstår ni kanske. Och jag vet inte hur länge sådant kan pågå.

Idag, måndag, vill de egentligen att jag ska till Huddinge sjukhus för provtagning. De vill ha koll på alla värden inför nästa cytobehandling. Det får de inte för jag vill inte ha cyto, i alla fall inte än på ett tag. Jag ringde och meddelade det i fredags varpå Syster undrade om det var ett beslut jag gått igenom med min läkare. Nä, det var det ju inte och inte heller var det en fråga.
Det var bara ett konstaterande. Jag skit...(oj) struntar i det här nu- låt mig vara!

Det blev heller inte lättare i fredags.
Min pappa kom för att vara med barnen en stund så att jag kunde sova en middagslur. C var på väg ut för att träffa kollegorna. Bra så länge.
Pappa har med sig pannkakor till barnen och när tv-kvällen börjar med "Wild kids" och allt vad det är tyckte jag att vi klarar oss bra själva.
En bit in i "Gladiatorerna" piper äldsta dotterns mobiltelefon:
-Det är från pappa. Han skriver att du ska kolla din mobil.
Jo, den var ju på ljudlöst. Jag blippar fram messet och läser:

"Ingen panik nu, men jag blev hämtad med ambulans på puben efter en halv öl. Började svettas och svimmade sittandes....(och lite till)
Puss"

Ingen panik? Jag? Nu? Joo!
Efter provtagning och undersökning konstaterade de hur som helst att det troligtvis bara handlade om ett virus, att han hade drabbats av en febertopp och kunde åka hem redan på lördagen.

I morse var jag uppe för att brygga kaffe vid kvart över fem. Jag vaknade redan vid ett och kunde inte somna om. C är lättväckt, vaknar och undrar hur jag har sovit. Hans natt har varit sådär med feber upp och ner.
Nu börjar kampen- vem måste åka och lämna två sportlovströtta barn på skolan?
Jag fixar frukost, borstar hår och får på dem kläderna. Köra vågar jag inte, jag fryser så jag skakar.
Det blev ganska rättvist ändå.

Hur var det nu valutan hette i Solsidan?
Uscados.



fredag 1 mars 2013

Del 2- Kandidater, läkare och inskrivning.


Den snälla sköterskan som tog emot mig frågar om det går bra att träffa några kandidater först och sedan läkaren. Tja, varför inte?

In i väntrummet kommer två killar som gissningsvis är minst femton år yngre än jag. Det känns konstigt att inte var yngst längre men närmar man sig fyrtio så gör man.

Medan jag ligger på en brits och huttrar med mina filtar går de i genom min gedigna läkemedelslista på datorn. Vad av detta står du egentligen på? Visar sig var ungefär hälften. Många opiatpreparat fanns på den listan. Detta på grund av att det mesta prövades innan jag fick mina Fentanylplåster och Abstral som faktiskt fungerade. Dock självklart inte fritt från biverkningar.

Jag får blåsa i alkomätaren. För andra gången. Den visar noll igen, hade varit högst märkligt annars eftersom till och med vattenflaskan blev beslagtagen i entrén. Det hade ju kunnat vara något starkare än brunnsvattnet hemifrån i den. Inte.
Vi går igenom hela min sjukdomshistoria och det ställs samma frågor om och om igen. Det har varit många svängar och det kan inte vara lätt att hänga med. Jag tyckte lite synd om dem men de verkade genuint nyfikna och det är väl bra.
Självklart skulle det också klämmas på magen, kollas reflexer och viftas med armarna för att sätta fingrarna på nästippen. Så där som vanligt när man kommer in någonstans.

Efter en stund till i väntrummet med mannen som trillar hela tiden, gråter och bara vill åka hem, kommer överläkaren som nu har gått igenom alltihop med kandidaterna.

Ja, vi brukar ju ge något som heter Catapresan vid opiatabstinens. Det hjälper men det är blodtryckssänkande och ditt tryck är för lågt för att vi ska kunna ge det..

Okej, det må väl vara men skulle jag kunna få sova natten igenom? Jag lever liksom i en konstant dimma och skulle gärna vara vaken på dagtid och sova på natten. Kan det tänkas funka?

Jo, har du provart Nitrazepam? Det brukar funka bra.

Tack snälla, jag har aldrig provat men det blir nog fint.

Och så en stund till i väntrummet. Poliser som kommer och går. Den gråtande mannen svär åt allihop när han väl är vaken och fortsätter snyfta över hur de tog hans livrem och cigaretter.

Jag försöker både trösta och avleda men förgäves.
En stund senare kommer två manliga vårdare och talar om att det är dags att gå ner till avdelningen. De blir lite förvånade över att jag själv har min skåpnyckel. Tydligen var det helt fel. Som om jag skulle kommit åt skåpet. Det hade krävts ”mycket möda och stort besvär”. Kanske om man lyckats, snabbt som attan, tagit sig in på det förbjudna området: receptionen. Ingen får under några omständigheter passera tröskeln. Efter det skulle man kanske hinna dyka, med huvudet först, genom luckan ut i entrén utanför den låsta dörren som kräver både kort och kod.

Nä, det hade nog varit svårt.

De har med sig mina tillhörigheter från skåpet i två plastpåsar och vi tar hissen en våning ner där vårdavdelningen ligger. Flera gånger försäkrar de mig att en kvinnlig sköterska är på väg inom kort.

Vi går in i ett litet och kalt rum med en brits, stol, bord och skåp med lås.
En av männen tar fram en liten blå låda ur skåpet och börjar inventera min handväska. Ner i lådan åker bilnycklar, sminkväska och mediciner (efter noggrann kontroll av att det är mitt namn som står på alla burkar och förpackningar). De har ett formulär där allt fylls i och nu åker plånboken fram.

Mobiltelefon, modell? Flaska med okänd vätska. Allt sådant häller vi ut.

Visakort: kryss i jarutan
Legitimation: nej
Körkort: ja.
Kontanter: En femkrona.
Färdtjänstkort, sjukresekort. Är det här bara ett medlemskort? (Håller upp IKEAs familykort)


Sedan får jag lämna ifrån mig klockan men ber om att få behålla mitt silverkors i kedjan runt halsen. Det fick jag efter att de två männen diskuterat saken en stund. Tackar, tackar.

Nu kommer den kvinnliga sjuksystern och jag förstår varför de två männen försäkrade det gång på gång.
Av med kläderna. Alla kläder.
Jag får landstingets fina kläder:
Urtvättade trosor med ben, för stora byxor som hänger, snällt nog två t-shirts (tänkte att det skulle bli mindre uppenbart att jag tvingas gå utan bh) och en kofta. Att få ha min egen sjal om halsen kunde jag glömma.

Det jag fick med mig när vi väl gick till det som skulle vara mitt rum hade jag med mig cigaretterna, korset runt halsen och ett cerat.

Rummet, avdelningen och människorna får vänta till senare inlägg.

torsdag 28 februari 2013

En upplevelse utöver det vanliga - Del 1


Hej igen.

Eftersom jag vet att en del av er som läser har undrat över den långa tystnaden och hur jag egentligen mår började jag på ett inlägg angående det här om dagen. Det gick inget bra och projektet lades ner för den gången.

Nu däremot har jag upplevt något alldeles unikt som verkligen pockar på att få sitt eget inlägg.

Först kort om den långa tystnaden från min sida. Jag har mått dåligt. Inte av min cancer utan av morfinabstinens och vid vissa tillfällen i kombination med grav cytoskalle.

Vid sådana tillfällen är det lätt att tro att förståndet ska lämna en för gott.

Jag har också varit arg (tyvärr) i efterhand över allt jag behövt gå igenom med mina revben som skadades av strålningen. Det hade inte behövt vara lika tungt om några personer inom vården kunde lyssnat mer på mig samt tagit rätt på ytterligare fakta. Nu har jag tagit tag i det och en utredning är på väg. En så kallad ”second opinion”. Steg för steg ska jag få gå igenom hela förloppet med en utomstående onkolog. Mitt mål är att ingen annan ska behöva bli behandlad på samma sätt, det vill säga inte tagen på allvar.

Biverkningen finns, är påtagligt verklig och det finns fler dokumenterade fall.

(Det som finns dokumenterat läste min läkare på först när han bevisligen såg röntgenbilderna av mina fem eller sex trasiga revben.)

Tillbaka till varför jag inte skrivit. Från början, när jag bestämde mig för att blogga, läste jag många olika bloggar. Läste vad andra skrev, skaffade inspiration för vad jag vill förmedla.

Det finns många kloka bloggare.

Det finns även de bloggare som, ja vad ska jag säga, inte framstår som de skarpaste knivarna i lådan precis.

Då bestämde jag vad som skulle finnas och inte finnas på min blogg:

Jag tror jag skrivit det förr men en ytterligare begränsning har dykt upp.

Inte ”Dagens outfit”
Inte ”Vad jag har i min handväska”
Inte ”Idag har jag ätit en ostsmörgås” (eller druckit en energidryck med chokladsmak...)


Den nya begränsningen är: Inte skriva i affekt.

Det kan inte komma något bra ur det.

Och där har jag varit, i galenskap, affekt och konstant dimma.

Nu till min högst speciella nya erfarenhet:

Jag har tillbringat tid på beroendeakuten på St Görans sjukhus i Stockholm. Dessutom blev jag inlagd på avdelning över natten.

Orsaken till att jag åkte var att morfinabstinensen var outhärdlig när det sista plåstret väl var borta. Det är tydligen den sista biten som är värst. Innan dess har det gått ganska bra förutom att jag varit mycket trött och frusen.

Ända sedan cellgiftbehandlingarna började efter operationen har jag trott att alla symtom har berott på dem. Men inte. Och det berättade min läkare först nu i början av februari.

- ”Men det låter ju som morfinabstinenes...”

Åter igen; kunde någon sagt det tidigare? Det finns ju hjälp att få.

Ja, hur som helst, i måndags var botten nådd. Det började med att jag ringde psykakuten:

-”Hej (med gråten eskalerande) jag håller på att bli galen.

(Förklarar osammanhängande och hulkandes)

-”Självklart är du välkommen hit. Det är man alltid. Men du Får nog bättre hjälp på beroendeakuten. Pröva att ringa dem du.

Sagt och gjort.

Samma snyftande i telefonen och i princip samma svar.

- ”Vi kan inte lova att vi kan hjälpa dig men du är så välkommen.”

Då var det bestämt, så fick det bli. Jag packade en väska med mina mediciner och lite sovkläder, lät C beställa en taxi och åkte till just Beroendeakuten.

Steg 1:

När man kommer dit är dörren inte öppen. Man får ringa på en klocka och snällt hoppas att personalen har tid att öppna innan någon ser en stå där och skaka.

En rar, leende sköterska med mild röst öppnar och tar emot.

”Hej. Varför har du kommit hit?

”Jag har problem med morfinabstinenes.”

”Har du tagit något nu?”

”Jo, en Stesolid”

”Svart eller vitt?”

”Va? Jaha, jo jag har recept.”


Steg två:

Alla ägodelar utom cigarettpaketet (precis all personal har tändare i fickan och rökrum finns både i väntrum och på avdelning) låses in i ett skåp och för varje bit vi går passerar vi dörrar där det behövs både kort och kod.

Väntrummet:

Vi är alla där med våra olika åkommor. En man, som fortfarande inte ser ut att må bra, skickas skakandes i hela kroppen ut i kylan samtidigt som jag kommer in.

Många ligger på britsar och halvsover övervakade med mätare för puls och syresättning.

I ett mottagningsrum närmst receptionen brottas en man ner på en brits av fem ur personalen.

Utanför väntrummet försöker en man gå till toaletten. Det går inte bra och han faller handlöst, försöker ta sig upp utan framgång. Jag går för att hjälpa men måste ropa på hjälp för att få honom på fötter. Samme man gråter hela tiden och svär över polisen som tagit både livrem och cigaretter för honom. Jag bjuder honom på en cigarett. Han blir lite lugnare för en stund och somnar en stund på bänken bredvid min.

Jag ligger också på en bänk, skakar insvept i filtar och ser hur poliser och väktare kommer och går.

Nu känner jag att det här inlägget skulle bli galet långt om hela historien berättas på en gång. Det är en del kvar som kräver att komma ut.

Så låt oss kalla detta för del ett av upplevelsen och jag lovar att fortsätta inom kort medan allt fortfarande finns färskt i minnet.

Stort tack också för uppmuntrande kommentarer och mejl trots att jag varit tyst länge.

Det värmer gott!

söndag 21 oktober 2012

Hemlängtan


Nu är jag på Furuhöjden i Täby och hemlängtan är enorm. Idag är det söndag och det händer inget annat än att man äter. Medelåldern ligger på cirka sjuttio år och alla vill prata om sina krämpor.
Jag äter på rummet.
När en syrra tvingades lyssna på min klagan, inklusive gråtattack, övertalade hon mig att stanna till imorgon och komma igång med sjukgymnastiken i alla fall. Okej då...
Imorgon är det också promenad på schemat.


Och nu kunde jag inte klistra in den fina bilden på alla rullatorer och gåstolar utanför matsalen...
(Min telefons webläsare är tydligen inte kompis med blogger.)
På Facebook och från min man fick jag förslagen att skruva loss lite bromsar för en roligare upplevelse men jag vet inte jag.

Nu måste jag ju tillägga att jag inte har något emot äldre människor. Inte alls men just här och nu känner jag mig så ensam. Sedan är det så att vi pratar sjukdomar på Vidarkliniken också men det är en helt annan sak. Svårt att förklara varför när jag tänker efter.

Igår fick jag i alla fall besök. Fina Sanna kämpade sig hit och det var inte det lättaste. Och i ett jävla pissväder dessutom. Men det blev en god lunch följt av shopping i Täby Centrum, där jag aldrig varit förut och troligen inte kommer besöka igen även om det var ett välfyllt centrum med fler butiker än de gamla vanliga.

Snart blir det Solsidan som får utgöra dagens höjdpunkt. Efter det någon film och sedan sova kudden. Kanske drömma om en bättre dag imorgon.

Jo, imorgon är det sittgympa också. Den var jag med på igår också. Vi sitter på stolar/rullstolar i en cirkel med en sjukgymnast på en pall i mitten.

Sträääck ut i knät. Och tillbaka.
Så flyttar vi ärtpåsen runt kroppen. Framför. Bakom. Framför. Bakom...

Men nu är jag här och då är man med som jag brukar säga till barnen.
Trevlig Solsidan-stund på er.