Hemlängtan

Nu är jag på Furuhöjden i Täby och hemlängtan är enorm. Idag är det söndag och det händer inget annat än att man äter. Medelåldern ligger på cirka sjuttio år och alla vill prata om sina krämpor.
Jag äter på rummet.
När en syrra tvingades lyssna på min klagan, inklusive gråtattack, övertalade hon mig att stanna till imorgon och komma igång med sjukgymnastiken i alla fall. Okej då...
Imorgon är det också promenad på schemat.


Och nu kunde jag inte klistra in den fina bilden på alla rullatorer och gåstolar utanför matsalen...
(Min telefons webläsare är tydligen inte kompis med blogger.)
På Facebook och från min man fick jag förslagen att skruva loss lite bromsar för en roligare upplevelse men jag vet inte jag.

Nu måste jag ju tillägga att jag inte har något emot äldre människor. Inte alls men just här och nu känner jag mig så ensam. Sedan är det så att vi pratar sjukdomar på Vidarkliniken också men det är en helt annan sak. Svårt att förklara varför när jag tänker efter.

Igår fick jag i alla fall besök. Fina Sanna kämpade sig hit och det var inte det lättaste. Och i ett jävla pissväder dessutom. Men det blev en god lunch följt av shopping i Täby Centrum, där jag aldrig varit förut och troligen inte kommer besöka igen även om det var ett välfyllt centrum med fler butiker än de gamla vanliga.

Snart blir det Solsidan som får utgöra dagens höjdpunkt. Efter det någon film och sedan sova kudden. Kanske drömma om en bättre dag imorgon.

Jo, imorgon är det sittgympa också. Den var jag med på igår också. Vi sitter på stolar/rullstolar i en cirkel med en sjukgymnast på en pall i mitten.

Sträääck ut i knät. Och tillbaka.
Så flyttar vi ärtpåsen runt kroppen. Framför. Bakom. Framför. Bakom...

Men nu är jag här och då är man med som jag brukar säga till barnen.
Trevlig Solsidan-stund på er.