En upplevelse utöver det vanliga - Del 1

Hej igen.

Eftersom jag vet att en del av er som läser har undrat över den långa tystnaden och hur jag egentligen mår började jag på ett inlägg angående det här om dagen. Det gick inget bra och projektet lades ner för den gången.

Nu däremot har jag upplevt något alldeles unikt som verkligen pockar på att få sitt eget inlägg.

Först kort om den långa tystnaden från min sida. Jag har mått dåligt. Inte av min cancer utan av morfinabstinens och vid vissa tillfällen i kombination med grav cytoskalle.

Vid sådana tillfällen är det lätt att tro att förståndet ska lämna en för gott.

Jag har också varit arg (tyvärr) i efterhand över allt jag behövt gå igenom med mina revben som skadades av strålningen. Det hade inte behövt vara lika tungt om några personer inom vården kunde lyssnat mer på mig samt tagit rätt på ytterligare fakta. Nu har jag tagit tag i det och en utredning är på väg. En så kallad ”second opinion”. Steg för steg ska jag få gå igenom hela förloppet med en utomstående onkolog. Mitt mål är att ingen annan ska behöva bli behandlad på samma sätt, det vill säga inte tagen på allvar.

Biverkningen finns, är påtagligt verklig och det finns fler dokumenterade fall.

(Det som finns dokumenterat läste min läkare på först när han bevisligen såg röntgenbilderna av mina fem eller sex trasiga revben.)

Tillbaka till varför jag inte skrivit. Från början, när jag bestämde mig för att blogga, läste jag många olika bloggar. Läste vad andra skrev, skaffade inspiration för vad jag vill förmedla.

Det finns många kloka bloggare.

Det finns även de bloggare som, ja vad ska jag säga, inte framstår som de skarpaste knivarna i lådan precis.

Då bestämde jag vad som skulle finnas och inte finnas på min blogg:

Jag tror jag skrivit det förr men en ytterligare begränsning har dykt upp.

Inte ”Dagens outfit”
Inte ”Vad jag har i min handväska”
Inte ”Idag har jag ätit en ostsmörgås” (eller druckit en energidryck med chokladsmak...)


Den nya begränsningen är: Inte skriva i affekt.

Det kan inte komma något bra ur det.

Och där har jag varit, i galenskap, affekt och konstant dimma.

Nu till min högst speciella nya erfarenhet:

Jag har tillbringat tid på beroendeakuten på St Görans sjukhus i Stockholm. Dessutom blev jag inlagd på avdelning över natten.

Orsaken till att jag åkte var att morfinabstinensen var outhärdlig när det sista plåstret väl var borta. Det är tydligen den sista biten som är värst. Innan dess har det gått ganska bra förutom att jag varit mycket trött och frusen.

Ända sedan cellgiftbehandlingarna började efter operationen har jag trott att alla symtom har berott på dem. Men inte. Och det berättade min läkare först nu i början av februari.

- ”Men det låter ju som morfinabstinenes...”

Åter igen; kunde någon sagt det tidigare? Det finns ju hjälp att få.

Ja, hur som helst, i måndags var botten nådd. Det började med att jag ringde psykakuten:

-”Hej (med gråten eskalerande) jag håller på att bli galen.

(Förklarar osammanhängande och hulkandes)

-”Självklart är du välkommen hit. Det är man alltid. Men du Får nog bättre hjälp på beroendeakuten. Pröva att ringa dem du.

Sagt och gjort.

Samma snyftande i telefonen och i princip samma svar.

- ”Vi kan inte lova att vi kan hjälpa dig men du är så välkommen.”

Då var det bestämt, så fick det bli. Jag packade en väska med mina mediciner och lite sovkläder, lät C beställa en taxi och åkte till just Beroendeakuten.

Steg 1:

När man kommer dit är dörren inte öppen. Man får ringa på en klocka och snällt hoppas att personalen har tid att öppna innan någon ser en stå där och skaka.

En rar, leende sköterska med mild röst öppnar och tar emot.

”Hej. Varför har du kommit hit?

”Jag har problem med morfinabstinenes.”

”Har du tagit något nu?”

”Jo, en Stesolid”

”Svart eller vitt?”

”Va? Jaha, jo jag har recept.”


Steg två:

Alla ägodelar utom cigarettpaketet (precis all personal har tändare i fickan och rökrum finns både i väntrum och på avdelning) låses in i ett skåp och för varje bit vi går passerar vi dörrar där det behövs både kort och kod.

Väntrummet:

Vi är alla där med våra olika åkommor. En man, som fortfarande inte ser ut att må bra, skickas skakandes i hela kroppen ut i kylan samtidigt som jag kommer in.

Många ligger på britsar och halvsover övervakade med mätare för puls och syresättning.

I ett mottagningsrum närmst receptionen brottas en man ner på en brits av fem ur personalen.

Utanför väntrummet försöker en man gå till toaletten. Det går inte bra och han faller handlöst, försöker ta sig upp utan framgång. Jag går för att hjälpa men måste ropa på hjälp för att få honom på fötter. Samme man gråter hela tiden och svär över polisen som tagit både livrem och cigaretter för honom. Jag bjuder honom på en cigarett. Han blir lite lugnare för en stund och somnar en stund på bänken bredvid min.

Jag ligger också på en bänk, skakar insvept i filtar och ser hur poliser och väktare kommer och går.

Nu känner jag att det här inlägget skulle bli galet långt om hela historien berättas på en gång. Det är en del kvar som kräver att komma ut.

Så låt oss kalla detta för del ett av upplevelsen och jag lovar att fortsätta inom kort medan allt fortfarande finns färskt i minnet.

Stort tack också för uppmuntrande kommentarer och mejl trots att jag varit tyst länge.

Det värmer gott!