Vi hade i alla fall tur med vädret!

Nyss hemkomna från en vecka i varma, sköna Turkiet så är det en tröst att det är ganska varmt och höstsoligt här. Inte trettio grader men liksom bra ändå.
Vad har vi gjort? Ja, vad gör man?
Äter gott, njuter av värmen, badar i havet och åker vatttenrutchkana.
Ett besök till staden Side hann vi med också, några promenader till närmsta lilla shoppingstråk och hotellets egna kvällsshower.

 Att kommunicera var inte alltid så lätt. I Turkiet pratar man tyska som andraspråk (man säger däremot ofta: "yes english" varpå det följer någon mystisk harang som ingen av oss kunde tyda) Den enda i sällskapet som kan tyska var min fina syster som fick bli resans tolk.

Vi reste alltså systern med sambo, min pappa, båda flickorna och jag. Vi delade upp oss på två av de rum som kallades familjerum. Ett till syrran med sambo och ett till oss andra.
Vi hade överlägset mest sand i vårt.

Två våningar minsann. Den nedre med våningsäng, den övre med dubbelsäng.
Badrum på båda!
Eftersom min pappa inte klagade på snarkningar, sparkar/slag eller pratande i sömnen börjar jag misstänka att det är något min man hittat på.
(Eller näääe. Min pappa sover nog bara tyngre och är inte så lättväckt som C)

Men allt kan ju inte bli perfekt....
Precis innan resan hade jag haft en sväng av lunginflammation. På grund av rädslan att den skulle återkommma (det har hänt tidigare) fick jag ett recept och petade ner en burk Amimox i väskan.
Nu måste det ju gå bra? Nja, inte helt.

Vi kom ner på en lördag och var rätt trötta eftersom planet lämnade Arlanda kl 06.00. Det räckte ändå gott att sova lite middag så var det bra med det!

Söndag:
Bad i både pool och i havet, lunch på stranden, liten siesta,middag och utflykt till fina Side stad.
Måndag:
"Nä, men vi tar det lite lugnare idag. Vi hinner mycket till under veckan."
Tisdag:
Nu kommer den "spännande" biten. Efter att vi ätit lunch börjar min syster må illa.
Riktigt illa. Stackarts lillasyster kräks i timmar. Hennes sambo får hjälp att kalla på läkare som i sin tur ringer ambulansen. I ambulansen börjar hon hyperventilera och får kramper. Som tur var piggnade hon på sig bra med droppet hon fick.
Själv håller jag mig på hotellrummet och kräks bara lite lagom. Pappa mår inte heller bra och vill absolut inte äta.
Onsdag:
Jag sover, trött efter nattens aktiviteter på toaletten. Systers sambo tar med tjejerna till både vattenkanorna och stranden. Tack snälla!
Framåt kvällen åker han för att spendera natten på sjukhuset med sin flickvän.
Torsdag:
Goda nyheter: Syster blir utskriven! Lite sliten men på fötter och vi gott mod.
Dåliga nyheter: De behåller hennes sambo som under natten började må dåligt och de misstänker samma smitta.
Och vilken smitta? Ja, men det var ju med största sannolikhet hotellets egna buffé.
Vi frågar i receptionen. Är det fler som blivit sjuka?
Nja, tyckte de, ganska normalt. Mellan tio och femton till sjukhus den här veckan... Och hur många som spydde lite lätt uppe på sina rum har vi ju ingen aning om.
Fredag:
Sista dagen och alla på fötter. Men det var nästan bara barnen som åt. Mera bad såklart med perfekta vågor för barnen.
Men orkar vi åka in till stan igen? Vi har ju inte sett allt där ännu och inte mycket annat heller... Beslutet tas när hela himlen lyser upp av blixtar. Vi fick avsluta kvällen med hotellets Michael Jacksson-show istället. Barnen var i alla fall förtjusta och tyckte att hotellpersonalen dansade superbra. Där tyckte vi inte lika.

Jag vill inte känna mig besviken. Vill se allt det positiva, men kan inte låta bli att känna mig lite snuvad. Lite lurad.

Men: Sol, värme och bad är underbart.
Sällskapet var det ultimata.
Barnen slapp vara sjuka. (Kan extrema mängder socker skapa något slags skydd?)
Att bara kunna umgås utan måsten och tider är så befriande.

Borta var bra men hemma kanske i alla fall är bäst.