Snart är det dags

Just nu sitter jag i soffan, mellan två flickor redan iklädda sina pyjamasar, och tittar på "Highschool musical 2" för jag vet inte vilken gång i ordningen. Visst är det mysigt med älsklingarna i soffan men filmen är inte riktigt lika bra längre så jag passar på att göra annat.

När vi var i Turkiet förra veckan fick jag ett telefonsamtal från Karolinska i Solna. Det hade kommit ett återbud och de undrade om den 17:e oktober kunde passa för operation av mina revben.
Underbart, självklart, svarar jag. I september träffade jag en läkare som föklarade att en operation är möjlig. Samtidigt berättade han att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Det kan bli så att smärtan kvarstår.
- Jag tycker vi kör ändå. Det är värt ett försök.
- Har du så ont att det verkligen är outhärdligt?
- Det stör en stor del av mitt liv. Jag är trött, det är svårt att sova, köra bil, motionera och att över huvud taget röra sig.
- Ja, vi kan ju inte ta bort alla revben som är trasiga. Då faller bröstkorgen ihop.
- Alla? Vi pratar väl om två kanske tre?
- Nä, det är snarare fem eller sex...
- Då får du ta de som gör ont. Jag kan peka ut de tre som är värst.

När jag lämnade hans kontor visste jag inte mycket mer än att "en operation är ju en operation", var inte så säker på att det hjälper och att jag kommer att vara sövd. Det lät som om det var ett mindre komplicerat ingrepp som de skulle göra genom sådana där små hål.
Min slutsats blev därför: Det är väl en dagoperation. Dit på morgonen- hem på kvällen. Möjligtvis sova över en natt.

Näpp.
Idag kom kallelsen och jag fick en hög papper med information, instruktioner, tider och formulär att fylla i. Operationen är den 17:e. Redan dagen innan ska jag vara på plats klockan tio för att ta prover, EKG och prata med sköterskor, operationsläkare och narkosläkare.
Efter operationen följer 4-8 dagar på sjukhus med rehabilitering, drän, sjukgymnast för att lära sig andas och hosta. Eventuellt behövs också vidare rehabilitering utanför sjukhuset på t.ex. Stockholms sjukhem. En av frågorna i formuläret var om jag kommer behöva vidare assistans/rehabilitering efter operationen.
Hur i hela friden ska jag veta det.

Helt plötsligt blev det här ett mycket större projekt (äventyr?) än jag väntat mig men det är inte ett alternativ att tacka nej. Om jag nu blir av med smärtan, och det måste man ju hoppas på, så kommer livet bli så mycket lättare.
En sak till: Det är bara en vecka kvar....
Och ja, jag börjar nog bli lite nerös nu och som lök på laxen vill de att jag ska sluta röka innan operation. Helst ska jag sluta tre veckor innan men får man informationen en vecka innan så blir det lite svårt att lösa den saken.

Håll alla tummar. Snälla?