Låt oss kräkas i varandras buskar

En vän i nöden.
En axel att gråta mot.
Någon att hålla i handen,

Det finns så många uttryck och alla är de så beskrivande men också så uttjatade att de nästan mist sin betydelse. Men bara nästan.

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Förra året inföll dagens datum, den 6.e oktober, på en söndag.
Den söndagen hade vi talat om för barnen vad min cancer allra som troligast kommer leda till. Det var ett jobbigt men nödvändigt samtal.
Några timmar senare drabbas jag av nästa kalldusch. Skilsmässa.

Det lät på honom, min då blivande ex-make, som om han först och främst förväntade sig ilska från min sida. Den fanns nog där, ilskan också, men framförallt var jag ledsen, överrumplad, förvirrad och kanske mest av allt rädd.

Jag bestämde mig för att hantera situationen vuxet och moget.
Med Stesolid i blodet begav jag mig över till grannen och väninnan för att beklaga mig.
En kopp kaffe och gott sällskap skulle nog göra gott.

"Jag dricker inte kaffe så här sent på eftermiddagen", sade hon. "Vill du inte ha ett glas vin?"
Det kunde väl vara gott, tyckte jag som redan glömt bort den där Stesoliden.

Ett glas blev två, som blev tre för att sedan bli ytterligare lite till.
Hon bjöd mig att äta middag tillsammans med sin familj.
Jag kunde inte äta. Istället somnade jag på hennes soffa medan familjen åt.
När jag vaknade igen var yrseln påtaglig och illamåendet likaså.

Hon följde mig ut i trädgården och jag fick kräkas i hennes buskar.
Jag kände mig allt annat än vuxen och mogen. I oktoberkylan låg jag där, gråtandes och skrikandes, på grusgången vid det grå huset på Väpnarstigen.

Efter ett tag gick vi in igen. Hon bäddade ner mig och ställde en hink bredvid sängen. Själv satt hon uppe.
Hon hade redan ringt den då blivande ex-maken och meddelat att det, allra som troligast, skulle bli han som tar barnen till skolan på måndagen.
Vid tvåtiden vaknade jag till igen och vinglade, i all min ynklighet, hem till min egen säng.

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Samma väninna har funnits där hela tiden. Och det är inte bara hon.
Ni har funnits där allihop.
Hade alla människor haft vänner som jag så skulle världen vara en mycket vacker plats.
Ni har tröstat, stöttat, uppmuntrat, gett mig mat när jag inte förstått att äta själv, lyssnat tills öronen egentligen borde fallit av, kört flyttlass och städat lägenhet medan jag låg på sjukhus, erbjudit husrum innan jag hittade min lägenhet.
Och mer därtill. Listan kan göras oändligt lång.

Efter att vi bröt upp så har liknande hänt överallt omkring oss.
Par efter par som bryter upp. Trasiga själar och ledsna barn.
Vuxna människor vars tidigare förnuft verkar vara som bortblåst.
Är vi bara i "den åldern" eller är det helt enkelt en fas i vår utveckling?

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Nu arbetar jag 25%. Det är första gången på nästan fem år som jag klarar av det. Självklart är det en stor omställning och jag är trött. Samtidigt är jag så (barnsligt) lycklig att vara tillbaka. Det tog en stund att få med sig Försäkringskassan på tåget men nu är nästan alla bitar på plats..

Cancern håller sig tillbaka, det är uppehåll i behandlingen och den 13.e november är jag en av de 15 procenten, med min typ av cancer, som fixar "femårsöverlevnaden".

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Jag känner mig (för det mesta) starkare och gladare nu än jag gjort på mycket länge.
Låt mig finnas för er som ni funnits och finns för mig.

Låt oss kräkas i varandras buskar.
Ibland är det just det vi behöver.