Breviksmamma

Breviksmamma

onsdag 13 november 2013

Med kursiv stil för tanken


"Skriv nåt. Skriv något. Tala i alla fall om att du lever."

Idag är det den 13:e november. Året är 2013 och det är på dagen fyra år sen jag fick min diagnos.
Det är också tre år efter det att jag, enligt läkarna, borde varit död.

"Ska jag fira nu?"

Vi har berättat för barnen om cancern nu. Visst har de vetat att mamma är sjuk. De har varit med till läkare, de har sett mig må dåligt och de har vetat att det heter cancer men vi har inte berättat det vi vet. Att cancern kommer vinna.
Vi tänkte att de börjar komma upp i den ålder då informationen inte längre kommer enbart från oss. De kan höra, se, förstå och framför allt googla allt mer nu. Det skulle kännas lite som en lögn att undanhålla dem den detaljen.

"Usch, nu blir det prestationsångest här. Igen. Vad har jag att berätta?"

Jag vill berätta om så mycket av vad som händer. Allt lämpar sig dock inte på nätet (eller inte alls faktiskt) och blir kvar i förtroliga samtal och privata anteckningar.

"Ska jag verkligen skriva att vi skiljs åt nu? Christofer och jag, efter tolv år. Jo, det gör jag. Jag har frågat honom och det är okej."

Vi har inte haft det lätt under den resa som varit. Christofer har tagit det hårdast och kommit fram till en lösning. Skilsmässa. Det var nog inte helt lätt för honom och jag var inte förberedd.

"Borde jag ha varit det? Beredd? Tror någon som gifter sig att det ska sluta i skilsmässa?"
"Nä, vad hackigt allt blir... Gör om. Gör rätt."
"Inte göra om. Inte livet, inte texten, se och gå framåt nu."

Nu handlar mycket om det praktiska. Försök hitta ett hyreskontrakt i Stockholmstrakten! Det är lite av en heltidssyssla bara det.
Tänk vilken tur att en del av dagarna är på Betapred. Både kropp och hjärna går på högvarv av det förbannade kortisonet. Det finns så många saker man kan göra på en gång!
Fast sen blir man ju så in åt helvete trött, när kortisondrivet liksom tar slut.
Det går nog på ett ut, det där som blir gjort eller inte.

"Ja, just det. Den biten kommer ju också. Vi tar det då. Vad blir det? Typ lördag."

Varför kortison då? Cancern växer och det är ny cellgiftkur. Den här gången i tablettform. Det verkar gå bra hittills.

"Vad blir det för jävla meningar? Det är inte tänkt att vara "Max potta" eller "Aja, baja, vita soffan" (se Solsidan 10/10)."

I helgen är jag med barnen medan C åker till Göteborg. Vi har utmärkta planer och jag har säkrat med mamma och pappa att det finns backup vid behov.

"Jag kan själv! Jag kan faan själv?!"

Jag kommer nog inte längre idag.
Nu har jag berättat att jag finns kvar.
Viss bearbetning av alltings vara nog kommer fortsätta här trots allt.
Med cytostatika, antiemetika och kortison i kroppen kryper jag nu upp i soffhörnet och adderar ett glas rödvin i den coctailen.

"Får man det, eller? Ingen jävla aning"

God natt.
Vi hörs.

9 kommentarer:

  1. Tittat in här då och då och undrat hur det är med dig. Vilken fantastisk kämpe du verkar vara! Kram från en vän i cyberrymden!

    SvaraRadera
  2. Som sagt, d enda jag kan säga o göra är att jag finns här! Kram!

    SvaraRadera
  3. Hej Helene!
    Blir så berörd av ditt livsöde, Så grymt livet kan vara, ja, inte är det lätt. Alla får väl någon gång en skopa av elände under livet men jag önskar att det vore nog nu med tråkigheter för dig, du har fått tillräckligt av den varan.
    Tänker ofta på dig och undrar hur du har det så inlägget är uppskattat.
    Hoppas nu på tur när det gäller lägenhet och jag önskar av hela mitt hjärta att allt går bra.
    Stor kram från din bloggvän
    Gudrun

    SvaraRadera
  4. Och många kramar till er!
    Tack för omtanken.

    SvaraRadera
  5. Underbara människa, är så glad att höra i från dig. Ett glas rödvin måste du få unna dig. Jag kallar det livskvalitet.
    Cyberkram // Åsa

    SvaraRadera
  6. Hej Helene! Också jag följer dig emellanåt. Du gjorde starkt intryck på mig när vi möttes för några år sedan, en människa av ovanlig karaktär. Modig och rakryggad på ett sätt som får oss andra att ställa oss frågor om hur vi hanterar våra liv. Jag har ju ingen aning om vad som hänt med dig och Christofer, men mitt hjärta blöder för den omöjliga situationen för er båda. Livet är varken enkelt eller rättvist. Önskar naturligtvis dig och de dina (framförallt då flickorna) allt det goda som finns att få och fortsätter be för er......

    SvaraRadera
  7. Hej!

    Är så glad att du skriver igen, har undrat så. Men är så ledsen för det du nu går igenom. Ville skriva redan igår men klarade inte riktigt av det...Kram

    SvaraRadera
  8. Följer din blogg och tänker mycket och ofta på dig och din familj. Kram Birgitta som är gammal vän till Barbro och Gunnar.

    SvaraRadera
  9. Har precis sträckläst din blogg. Du skriver så himla bra och med mycket humor trots allt elände. Nån prestationsångest i bloggandet behöver du inte ha - jag har en känsla av att om du bara skriver vad du tänker blir det bra och givande för oss läsare. Själv har jag genomgått en stamcellstransplantation för att få bukt med min leukemi. Inte samma cancer, men ändå kan jag känna igen mig i mycket.
    Hoppas du skriver ett inlägg snart så vi får veta hur det går. Jag håller tummarna för att du och dina flickor ska få mycket kvalitetstid än!
    Stora kramar
    Anna-Karin

    SvaraRadera