40,4

Efter att ha haft ordentligt ont på söndagen så ställde jag, klokt nog, klockan att larma vid tretiden på natten. Då kan man ta en extra dos morfin för att slippa det värsta på morgonen. När smärtan väl griper tag ordentligt blir den nämligen svår att få bukt med. Följande morgon, måndag, gick jag upp en timme innan barnen och tog en av dagens tre "stordoser": morfin som ska vara långverkande, Alvedon forte och Voltaren.

När jag väckte barnen klockan sju var det bara harmoni. Julkalendern på tv, frukost tillsammans med tända ljus och inget tjafs om kläder och tandborstning. Med andra ord helt underbart, en sån där morgon man kan spara i hjärtat och leva på läääänge!
Efter att ha skjutsat barnen till skolan och allt fortfarande kändes oförskämt bra trodde jag att åtminstone den dagen var räddad om jag bara var ordentlig med mina tabletter.

Jag hade fel.

Vid lunchtid kom det onda igen och morfinet hjälpte inte mycket. Ibland stiger temperaturen lite i och med smärtan, ungefär till strax under 38 grader, och det är ju inte så farligt så jag tänkte inte mer på det. Trots att jag hade ont så gick det någorlunda bra (man är ju inte precis den mamma man önskar vara när man har ont, stubinen blir rätt mycket kortare) att hämta barnen samt en kompis till lilla tjejen. Det kändes bra att veta att C skulle komma hem lagom till att servera dem middag.

Men... Strax innan C kom hem sket det sig. Plötsligt böjrade febern stiga. Fort. Och det hjälpte inte med Panodil. Jag satt på sängen, skakade och såg att barnen blev oroliga.
Jag började med att ringa till lungavdelningen på Huddinge. De tyckte att det var akuten som gällde, inte vänta och se.
Ringde C och beställde sjukresa.

Sjukresa är alltid spännande på sitt sätt. Den här gången lät det så här:
-Hej. Jag skulle vilja beställa en bil från Väpnarstigen 23 till Akuten på Huddinge sjukhus.
-Du kan få en resa till huvudentrén.
-Akuten vore bättre, det är liksom dit jag ska.
-Ja, man du har bara resor till huvudentrén bokade. Blir det långt för dig att gå då eller?

Regler är regler. Det är smidigare för chauffören att köra till akuten och han var inte omedgörlig. För mig hade skillnaden varit större. Det var verkligen inte läge att gå runt och ta trapporna eller den hissen folk brukar kissa i. Av erfarenhet vet man också hur det kan bli med väntan på akuten så jag hade dessutom gott om packning med mig, inklusive egen kudde.

Det blev aldrig någon väntan. De hade ringt från "min" avdelning och personalen från infektion mötte upp nästan direkt efter att jag hade kommit förbi kassan. Det blir inte väntan på akuten om läget verkligen är pissigt på riktigt.
Efter att de hade kollat det första, några snabba tester som tryck och sänka, fick jag en säng. Vid det laget kände jag mig helt utslagen och de konstaterade att febern var uppe på 40,4. Det är ju tokmycket och jag trodde på allvar att jag skulle dö där och då. Jag frågade en syrra och fick svaret, som jag minns det, att en del ju gör det.

"Jag vill ha min man här. Tänk om jag dör nu."

Jag kunde knappt prata och en av syrrorna fick ringa C och be honom komma.
Mitt i natten.
Underbar granne kom ner för att vara med barnen medan morfar satte sig i bilen för att stanna hos barnen över natten och ta dem till skolan på morgonen.

Nu har det visat sig att jag hade tur. Jag kom in i tid och redan i morse blev jag av med febern. Förmiddagens röntgen visade att det bara var "lite lunginflammation" och proverna visade tydligt vilken bakterie som orsakat det. Det betyder att jag kan få antibiotika i tablettform istället för intravenöst och att jag allra som troligast får åka hem redan i morgon förmiddag. Hurra!

Damen jag delar rum med gillar tydligen tv 4 på hög volym och teven har stått på precis hela dagen. Ibland somnar hon till lite och då kompletteras tv-ljudet med rejäla snarkningar. Det är vid sådana tillfällen man blir extra nöjd med att det packades ner både dator och hörlurar. Underbart med Spotify i det här läget.

Nu är klockan snart åtta och jag har precis ringt för att säga godnatt till barnen. Det gör ont att de är ledsna. I morse var varken jag eller C hemma och de var inte beredda på en morgon med morfar. De hade ju redan somnat när C åkte iväg.
Jag fick också höra att äldsta flickans fröken mejlat C om att hon varit ledsen hela dagen och behövt många kramar. Skönt att veta att fröken känner av det och ger henne de där kramarna ( stort tack).

Ja, det här blev ju ett gnällinlägg men å andra sidan har jag ju lovat att informera lite om läget i den här bloggen.

Nu kommer det enda bra med tv 4 sedan morgonsoffan. Nu ska jag se säsongsavslutningen av Äntligen hemma.

Kram, kram.