Verklighetspanik

Nu är det sista natten på Vidarkliniken och imorgon bär det av hemåt. På gott och ont. Jag vet nämligen inte om jag klarar verkligheten.
Jag är både nervös och förvirrad.

Det är alltid gott att vara här men väldigt olika. Dels beroende av vad man bär med sig hit just den här gången och självklart på vilka andra som är här. Den här gången har jag valt att gå undan allt som är socialt. Nästan. Jag äter på mitt rum och hänger bara i dagrummet för att läsa DN. Det borde kännas mest ensamt men det var nog det som behövdes nu.

Varje kväll, utom söndag, har jag fått "fot- och underbensinsmörjning" med citrusolja. Syster tyckte att det är en så bra behandling att min man skulle fortsätta ge mig det när jag kommer hem. C inte vidare förtjust i det förslaget. Jag förstår honom.

Det absolut bästa med vistelsen om man inte räknar det här med lugn och ro är att jag numer är smärtfri.
Det känns nästan som ett nytt liv. Jag behöver inte ställa klockan mitt i natten för att ta piller. Nu har jag bara några plåster på skuldran. De räcker i 72 timmar och den tiden behöver man inte bry sig om några som helst piller.

Skälvklart finns en massa att berätta härifrån. Som vanligt. Men nu skriver jag från telefonen och det är himlans pillrigt. Jag är hanka stolt att jag inte plockat fram datorn men å andra sidan är det väl lite fusk att ha en smart telefon.

I morgon åker jag hem.
På torsdag blir det provtagning, röntgen, läkarbesök och förhoppningsvis lite lunch med trevliga kollegor.
Håll tummarna för mig. Både inför verklighetssmällen och röntgenplåtarna.

Tack!