Lungcancerdagen

Nu när jag nu har en så fin telefon borde det ju vara lättare att få till ett och annat inlägg lite oftare. Eller inte. Den är inte helt smidig att skriva med men å andra sidan är den ju med jämt. Vi får väl se.

Just lider jag av prestationsångest och vad gör man då? Prokrastinerar så klart. Detta trots att det många gånger visat sig inte funka vidare bra eller till och med uruselt faktiskt. .
Vad är det då som ska göras?
"Lungcancerdagen" äger rum om en vecka och jag har lovat att säga några ord. De orden kräver sin planering och mitt prokrastinerande jag försöker övertala resten av mig- det löser sig, se en film istället.

Vi har små vita band i vår "klubb". (Jag läste någonstans att de med tarmcancer tänkte ha ett brunt...)

I år är det anhörigtema.

Har jag ens något vettigt att berätta? Kan jag ge något tänkvärt?
I år fick jag frågan om jag är bekväm med att bara berätta på egen hand eller om jag vill ha en dialog där moderator Alexandra Charles ställer frågor. Förra året fick jag informationen att jag skulle svara på frågor utifrån ett brev jag skrivit. Känslan av att det inte skulle bli så infann sig strax innan det var dags att gå upp på scenen.

Mina onda aningar besannades och jag fick en så kallad öppen fråga:

- "Du har skrivit ett fint brev här (viftar med brevet) Du kan väl berätta om det du skrivit!"
Det blev vad det blev...

Kanske var just det överaskningsmomentet bra. Nu när det ska förberedas blir kraven högre.

Om jag lägger ett utkast här kanske några vänliga läsare ge mig lite feedback? (Och uppmuntrande hurrarop)

Det blir vad det blir och säkert kalasbra.
Idag har jag inte sovit på hela dagen. Var inte det duktigt? Men det börjar bli hög tid nu.

God natt.

På ren svenska: Skitbra!

Så sa dr Bosse när vi sågs senast. Dr Bosse är bäst och tycker han att läget är skitbra så är det det.
Kommentaren kom efter att vi hade tittat tillsammans på plåtarna från PET-scannen som gjordes i september. Det är en undersökning, med kamera, där man först får en injektion med någon radioaktiv isotoprackare. Efter det får man ligga för sig själv och stråla i ett litet bås i en timme för att sedan åka fram och tillbaka genom en stor ”munk” som säger: Andas in och håll andan. Andas som vanligt igen.
Det är cancercellerna som drar till sig det radioaktiva och lyser upp tydligt på bilderna. Trots att det är elaka celler man har framför sig på skärmen så blir bildena nästan vackra med alla sina färger och mönster.

Ja, vad var det nu som var skitbra? Jo! Ingen cancer spridd utanför lungorna. Han, dr Bosse, såg nöjd ut och samtidigt mycket förvånad. Det var inte vad han hade väntat sig.
Vilket ju är vad då?
Skitbra!

Orsaken att vi kollat lite extra nu med alla typ av röntgen och ultraljud berodde på att jag hade smärta på vänster sida av bröstet. Ingenting hittades. Ingenting. Och efter den ovan nämnda undersökningen kan vi alltså utesluta spridning av tumörer.
Det var frustrerande under cirka sex veckor att inte veta vad som gjorde ont. Det blev en del morfin för att få bukt med de värsta topparna. Tills jag vaknade en morgon, kunde ta ett djupt andetag utan att det fastnade halvvägs med ett konstigt ljud och insåg att det släppt. Bara så där, över natt.
Skitbra!

Cellgifter har jag sluppit hela sommaren, allt har stått still. Först nu tar vi upp det igen och nu med andra gifter. Vi går på nästa linje och giftet den här gången heter Texotere.
Vad är det första man gör när man får ny medicin? (Eller symptom eller diagnos för den delen.)
Jo, man googlar. Det är inte alltid en bra idé. Bipacksedeln i FASS (Klicka här den som vågar) är fullproppad med uschliga biverkningar som dessutom, enligt FASS, drabbar de flesta. Det är lite mer uppiggande att läsa det andra patienter skriver i olika forum. Lite mer känsla då.

Just nu går jag och väntar på att det ska börja pirra i hårbotten. Det betyder håravfall har jag hört och brukar infinna sig efter två till tre behandlingar. Där är jag nu.
Kommer håret att falla av den här gången? Inför min allra första behandling förberedde jag mig till tänderna med peruk, sjalar i massor, buff och löfte från väninnan, som jobbar med smink på teatern, att det går att fixa jättefina ögonbryn. (Just bryn ingår inte i den ”perukcheck” som delas ut när man står inför behandling. Den täcker dock ögonfransar om någon nu skulle grubbla över det...)
Peruken ville jag inte riktigt veta av efter att jag konstaterat att håret satt kvar lika stenhårt som förut. Det resulterade i att den låg gömd i en brun papperspåse i bilen i si sådär ett halvår. Nu tror, men bara tror, jag att den ligger gömd i samma bruna påse bakom ett skåp på förstukvisten men jag är inte helt säker på att jag ens vill gå och se efter.

Om det nu skulle börja pirra i hårbotten just den här årstiden så kanske det mer sannolikt är löss. Pest eller kolera? Jag tror att jag hellre tappar det. Löss är äckligare och det finns många snygga mössor i butik nu.

Av alla biverkningar som går att läsa så har jag fortfarande bara drabbats av trötthet och jag fortsätter att kalla mig oförskämt välmående och lyckligt lottad cancerpatient.
Skitbra!


Tack fina ni som skrivit kommentarer trots att jag inte ens skrivit på så länge. Det värmer. Som tur är kan jag meddela att bristen på inlägg beror på att jag har mått, och fortfarande mår så otroligt bra. Jag har helt enkelt pysslat med en massa annat.
Största bedriften? Jag åkte själv med flickorna på liten bilsemester. Först till Torpet och fina Bengt och Katalin i Linköping. Sedan vidare för två heldagars äventyr på Kolmården. Och vi hade det så gott!
Skitbra!


Nu blev det ju bara en konkret och trist sjukdomsrapport av det hela men det var kanske det jag behövde få ur mig idag.

Bara en gång till....
Skitbra!