Lungcancerdagen

Nu när jag nu har en så fin telefon borde det ju vara lättare att få till ett och annat inlägg lite oftare. Eller inte. Den är inte helt smidig att skriva med men å andra sidan är den ju med jämt. Vi får väl se.

Just lider jag av prestationsångest och vad gör man då? Prokrastinerar så klart. Detta trots att det många gånger visat sig inte funka vidare bra eller till och med uruselt faktiskt. .
Vad är det då som ska göras?
"Lungcancerdagen" äger rum om en vecka och jag har lovat att säga några ord. De orden kräver sin planering och mitt prokrastinerande jag försöker övertala resten av mig- det löser sig, se en film istället.

Vi har små vita band i vår "klubb". (Jag läste någonstans att de med tarmcancer tänkte ha ett brunt...)

I år är det anhörigtema.

Har jag ens något vettigt att berätta? Kan jag ge något tänkvärt?
I år fick jag frågan om jag är bekväm med att bara berätta på egen hand eller om jag vill ha en dialog där moderator Alexandra Charles ställer frågor. Förra året fick jag informationen att jag skulle svara på frågor utifrån ett brev jag skrivit. Känslan av att det inte skulle bli så infann sig strax innan det var dags att gå upp på scenen.

Mina onda aningar besannades och jag fick en så kallad öppen fråga:

- "Du har skrivit ett fint brev här (viftar med brevet) Du kan väl berätta om det du skrivit!"
Det blev vad det blev...

Kanske var just det överaskningsmomentet bra. Nu när det ska förberedas blir kraven högre.

Om jag lägger ett utkast här kanske några vänliga läsare ge mig lite feedback? (Och uppmuntrande hurrarop)

Det blir vad det blir och säkert kalasbra.
Idag har jag inte sovit på hela dagen. Var inte det duktigt? Men det börjar bli hög tid nu.

God natt.