Fragment

För två år sedan fick jag min diagnos.
För två år sedan inträffade dagens datum på en fredag.
Fredagen den 13:e november 2009.

Kanske är det fel att säga diagnos redan det datumet, det tog ju en stund innan alla prover var klara och man kunde fastställa vad det verkligen var, men det var den dagen han satt där vid min säng och sa: "...men vi har även upptäckt lite andra förändringar".

Bakom honom stod två läkarkandidater med blicken stadigt i golvet. De var unga. Kommer de ihåg? Var det första gången de var med för att lämna ett sådant besked?

Vissa bitar av dagen och dagarna efter är fullkomligt glasklara, andra mer som havregrynsgröt. Bruna, gryniga och på gränsen till slemmiga. Segt.

Den här dagen innebar också några timmars väntan innan röntgenläkaren (Häxan)kom för att visa plåtarna och presentera lite mer fakta.

Och vad gör man då i det lilla vakuum av ovisshet och oro som skapats?
Jo, man springer ner i sjukhusbiblioteket och googlar.
efter fem till tio minuter kan man lätt konstatera att oddsen för det här inte är angenäma.

"Cirka 95% av alla lungcancerpatienter är döda inom fem år."
(Inte så konstigt att lungcancerföreningen Stödet har svårt att få en kontinuerlig verksamhet. Vi dör ju liksom innan vi hinner börja.)
Jag var, minns jag tydligt ändå, vid gott mod. Om det nu var en tumör och den var inkapslad så fanns goda chanser att lyckas med kirugi. Topp. Jag har ju mått strålande den senaste tiden. Det kan ju inte vara så mycket cancer.

Sen kom hon.
Häxan med bilderna.
Då förstod jag.
Det var mycket.
Det var illa mycket.

Av någon anledning så kändes hisshallen som ett tryggt ställe den dagen. Där satt jag och min telefon och ringde, grät och skrek tills läkaren kom och försiktigt föreslog att jag skulle göra en liten paus. Han tog ifrån mig telefonen och ledde mig, hulkandes (jag, inte läkaren) tillbaka till min säng.

Det finns så många "första-händelser" i det här. Första, vidriga, övermäktiga...
Första gången jag träffade barnen efter att vi visste var hemma hos mina föräldrar.
Jag var livrädd och fullproppad av Stesolid.
Så rädd att fullkomligt spåra ur. Det gjorde jag inte.

Idag, två hela år senare, är det så annorlunda.

Jag har liksom bara fått en liten släng av cancer. Inte mycket mer med det.

Kram på er