onsdag 29 februari 2012
Vad ska jag skriva?
När det blir så att det var länge sedan man skrev, och det blir det ju ganska ofta, så växer prestationsångesten. Jag tycker att jag behöver lång, sammanhängande ensamtid för att kunna fokusera. Idag har jag det. Christofer jobbar och barnen är hos sin mormor och morfar.
Och vad gör man då av den tiden?
Jo, man väljer "Allt-annat-än-metoden".
Jag har säkert skrivit det förr men det är samma fenomen som infinner sig före tenta eller rättning av tråkiga prov.
Jag brygger lite mer kaffe, tar en dusch, plockar undan lite, letar desperat i skåpen efter allt som innehåller socker, slözappar på tv:n (hemmafruar, den här gången i Atlanta, måste ju vara väldigt viktigt att ta del av), surfar till DN och läser om en hockeyspelare som spräckt en njure.
Måste kanske ta en liten tupplur också.
Men jag plockar bara i ordning här hemma - får inte städa. Två väninnor kommer över imorgon och de är fast beslutna om att städa ska de göra. En av de har tjingat för badrummet. Jag sa skyll dig själv men hon sa att hon tycker om att städa badrum.
Hon har inte sett vårt. Jag säger det igen: Skyll dig själv!
Eller: Skyll er själva båda två. Det ska bli trevligt att träffas och jag uppskattar det enormt men ni inser nog inte riktigt omfattningen av den sanitära olägenhet ni ger er in i.
Men vad ska det handla om nu? Ett inlägg efter så lång tid sedan sist. Finns mycket att välja på men ändå ingenting.
Det kan handla om tre lunginflammationer på kort tid med turer fram och tillbaka till akuten kanske?
Funderade en stund på att skriva ett brev att lämna fram varje gång till varje person man möter. Först ska man presentera hela sin historia till människan i receptionen i entréhallen för att skickas in på lämplig akutavdelning. Efter det blir det undersköterskan som tar över och ställer samma frågor igen och sedan några till. För det mesta vet man vilka frågor som kommer men när jag på nyårsafton fick frågan om det inte blev jobbigt för min familj ekonomiskt när jag varit sjukskriven så länge måste jag säga att jag blev lite förvånad.
Sedan kommer läkaren, i värsta fall ytterligare en sköterska däremellan, och ställer samma frågor.
Igen.
Mitt brev skulle se ut ungefär så här:
”Hej
Ta inte illa upp nu. Det är inte personligt men jag orkar inte prata med dig just nu.”
Det skulle fortsätta med lite historia som diagnos, strålning och cellgiftbehandlingar.
Och en lista på mediciner där man kan kryssa i vilka man har tagit under dagen och en liten rad där man bara kan fylla i hur många gånger och hur många milligram.
Till sist en liten rad att fylla i tid och antal grader för senast tagna temp.
”Frågor på det? (då får du väl läsa igen då)
Tack på förhand. Med varma hälsningar.
/Helene Behre (fullständigt personnummer)”
I framtiden kommer jag slippa en del av akutbesöken. Jag har nämligen fått ASIH. Det betyder avancerad sjukvård i hemmet och att de kommer hit istället.
Istället för akutbesöken kan diagnosen göras hemma.
Istället för att ligga inne för att få intravenös antibiotika kan de ge mig det hemma.
Istället för vårdcentralen kommer de hit och tar blodproverna efter cellgiftbehandlingarna.
Briljant!
Eller ska det handla om att Christofer låg på sjukhus samtidigt som jag hade mina lunginflammationer kanske?
För så blev det. Det som började med att han halkade och slog i knä och revben någon gång kring lucia. Det vi trodde var på bättringsvägen efter några veckor men istället blev ett knä som var så inflammerat att det krävdes dränering och några dagar på sjukhus med antibiotika intravenöst.
Det som ledde vidare till att det bildades blodproppar där nålen satt i handen och att de propparna fortsatte till lungorna. Att han blev liggande på sjukhus ett tag till och tvingas äta Waran (blodförtunnande) i ett halvår. Att han låg inne på nyårsafton samtidigt som jag blev tvungen att åka till akuten med lunginflammation.
Två dörrar ifrån varandra var vi men någon nyårspuss blev det aldrig. Folk med lunginflammation var inte välkomna.
Efter lite planering och hjälp utifrån fick Kajsa fira hos mormor och Hannah hos väninnan.
Väninnan som fick följa med till akuten, träffa ”Syster Ufo” (hon som frågade om ekonomin), bjuda på nyårsmiddagen, låna mig sin säng, trösta mig, stoppa om mig och jaga efter antibiotika på nyårsdagen.... (Gissa om det är hon som tjingat för att städa badrummet.)
Kan det handla om kuratorn jag pratade med på sjukhuset senast? Hon som kanske lyssnade men inte hörde eller förstod ett ord av vad jag sa?
Jag berättade om Christofers och min relation i ungefär tio minuter. Hon sa ”mmm”, ”ja” och ”mmm” igen.
Jag berättade att det är svårt för oss att kommunicera när vi är i en situation som är jobbig och frustrerande för oss båda fastän på olika sätt.
Jag berättade att vi har tagit del av varandras syn på saken och försökt beskriva för den andre.
Jag berättade att han stänger in sig och ”stänger av”.
Jag berättar att ingen av oss vill ha det så och att vi många gånger försökt prata om det men att vi har svårt att komma någon vart på egen hand.
Hon ler och ger mig råd:
-”Ni måste prata med VARANDRA (hon flätar ihop båda händernas fingrar för att understryka). Förstår du?
Du måste berätta för honom hur du känner. Förstår du?
Och han måste berätta för dig hur han känner. Förstår du?”
Ja, jag förstår. Jag förstår så väl att det var det som var själva problemet. Det var därför jag bad om hjälp.
Ja, jag förstår.
Frågan är om hon förstod.
(Hon kom dessutom till mig på avdelningen en stund senare. Hon hade varit på handledning. Där hade hon tagit upp vårt fall. Tydligen var ”facit” att Christofer ska fortsätta stänga in sig.”
Den kan handla om att när jag skriver så här sällan blir jag också dålig på att läsa andras bloggar. Det finns många som jag verkligen vill läsa ikapp nu. Trots att jag själv är dålig på att skriva kommentarer till er jag följer (och ni som även följer mig) så blir jag väldigt glad av de jag får. Och att jag över huvud taget får några kommentarer när jag är så dålig på att skriva.
Stort tack. Det värmer!
Det finns mycket det kan handla om men jag får spara till andra dagar. Nu kom det i alla fall en kort sammanfattning av vad som hänt den senaste tiden.
Cellgifter får jag nästa gång på fredag och på torsdag i nästa vecka blir det Vidarkliniken igen.
Och tumörerna? Jag vet inte riktigt. Det finns en tid för röntgen inbokad direkt när jag kommer tillbaka från Vidar. Vi får vänta och se. Men det verkar som om den håller sig där den är. Man hittar ingen spridning och växa verkar den inte heller göra.
Det är bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja jisses! Fick ett leende upp till öronen - psykologen kuratorn..,
SvaraRaderaHmmm hon verkar inte ens vara en amatörpsykolog som jag brukar kalla mig när man grubbel snackat men en väninna.
Snacka om ointresserad av människor eller brist på engagemang från hennes sida.
Tycker du skriver underbart personligt, roligt, ironiskt & målande.
Så typiskt att du bara för att di verkar & är grym har prestationsångest.
Rätt vanlig kombo skulle jag tro :), tyvärr .,
Hoppas ni båda kurerar så bra de bara går! Å att ni absolut inte följer hennes facit :)
Hoppas du får en underbar vecka på vidargården!
Med vänlig hälsning,
En som följt din blogg ett tag & vart glad över ditt nya inlägg.
Tack för att du ger en möjlighet att om möjligt bli än mer ödmjuk till livet & reflektera över att ens små problem är rätt små.. Bara man får vara frisk <3
Kram från norr
Tack.
SvaraRaderaOch stor kram tillbaka.
/Helene
Tack.
SvaraRaderaOch stor kram tillbaka.
/Helene
Hej Heléne,
SvaraRaderaDu skriver så vackert och klokt.
Vilka människor det finns i vårdkedjan! Är glad att du remitterats till ASIH. Vet att de är kompetenta, i alla fall de sim jag har erfarenhet av (Dalen).
Tack för att du tar dug tid att uppdatera. Jag har följt dig ett tag och oroats av tystnaden. Det känns som en fin inledning av mars månad att du skrivit igen.
Önskar dig och din familj en vacker vår och hoppas att du och C på något sätt kan kommunicera om det svåra.
Kramar!
Carin
Tack för uppdateringen, har tänkt mkt på dej.
SvaraRaderaOch tack för garvet, vilken underbar kurator du hamnade hos...
Skickar en stor kram!
Hej Helene!
SvaraRaderaOj, vad mycket som har hänt och händer. Tack för att du skrev och berättade för oss som tänker på dig.
Måste säga att jag är SÅ jätteglad för att du har så goa vänner och som genom sina handlingar sprider sin kärlek till dig. Tror nog att de fixar städningen "lätt som en plätt". Hoppas att dagen blir fin när de kommer.
Ja, vad säger man om vården, synd att man skall behöva möta så många olika ansikten. Tråkigt med ert problem att det låser sig i kommunikationen omkring det svåra läget som ni befinner er i, hoppas verkligen att ni hittar en lösning på det. Det är väl så kanske att man värjer sig för det som är smärtsamt.
Så skönt att du nu kommer att få hjälp hemma och slippa strulet med vårdkontakterna.
Allt gott till dig Helene.
Du finns i mina tankar varje dag.
Kramar i massor till dig.
Glömde att säga att du är så duktig på att skriva. Strunta i prestations ångesten, du har den gåvan naturligt i dig att kunna uttrycka dig.
SvaraRaderaPuss puss syster
SvaraRaderaJa man behöver ju inte vara en bra psykolog/kurator bara för att man utbildat sig. Själv gick jag hos en kurator som alltid somnade under våra sessioner. Roligt att du skrivit ett inlägg. Du har varit saknad.
SvaraRaderaÅh jag vet inte hur länge jag har följt dig men länge är det. Glad att se att du skrivit idag! Har saknat dig.
SvaraRaderakramar om
Nu blev jag ju snuvad på min del av städandet då annat kom emellan. Misstänker dock att dammråttorna ånyå kommer att visa sig och då är det jag som ska hantera centraldammsugaren!
SvaraRaderaTack för att du hörde av dig, jag har saknat dig!
SvaraRaderaStora famnen från en läsare.
Kram!
Hej Helene!
SvaraRaderaHoppas att du har det bra och att din tid på vidarkliniken var/är bra.
Kramar till dig.