Upp som en sol. Ner som en pannkaka.

Del tre, som heter "Avdelningen Gud glömde", har påbörjats men där finns så mycket som vill berättas att det liksom blir kortslutning någonstans mellan hjärna och tangentbord. Eller så är det bara trögt i första instansen...

Jo, för jag mår fortfarande dåligt. Fryser och svettas samtidigt. Svårt att sova- svårt att vara vaken.
Tänk grönsak så förstår ni kanske. Och jag vet inte hur länge sådant kan pågå.

Idag, måndag, vill de egentligen att jag ska till Huddinge sjukhus för provtagning. De vill ha koll på alla värden inför nästa cytobehandling. Det får de inte för jag vill inte ha cyto, i alla fall inte än på ett tag. Jag ringde och meddelade det i fredags varpå Syster undrade om det var ett beslut jag gått igenom med min läkare. Nä, det var det ju inte och inte heller var det en fråga.
Det var bara ett konstaterande. Jag skit...(oj) struntar i det här nu- låt mig vara!

Det blev heller inte lättare i fredags.
Min pappa kom för att vara med barnen en stund så att jag kunde sova en middagslur. C var på väg ut för att träffa kollegorna. Bra så länge.
Pappa har med sig pannkakor till barnen och när tv-kvällen börjar med "Wild kids" och allt vad det är tyckte jag att vi klarar oss bra själva.
En bit in i "Gladiatorerna" piper äldsta dotterns mobiltelefon:
-Det är från pappa. Han skriver att du ska kolla din mobil.
Jo, den var ju på ljudlöst. Jag blippar fram messet och läser:

"Ingen panik nu, men jag blev hämtad med ambulans på puben efter en halv öl. Började svettas och svimmade sittandes....(och lite till)
Puss"

Ingen panik? Jag? Nu? Joo!
Efter provtagning och undersökning konstaterade de hur som helst att det troligtvis bara handlade om ett virus, att han hade drabbats av en febertopp och kunde åka hem redan på lördagen.

I morse var jag uppe för att brygga kaffe vid kvart över fem. Jag vaknade redan vid ett och kunde inte somna om. C är lättväckt, vaknar och undrar hur jag har sovit. Hans natt har varit sådär med feber upp och ner.
Nu börjar kampen- vem måste åka och lämna två sportlovströtta barn på skolan?
Jag fixar frukost, borstar hår och får på dem kläderna. Köra vågar jag inte, jag fryser så jag skakar.
Det blev ganska rättvist ändå.

Hur var det nu valutan hette i Solsidan?
Uscados.

Del 2- Kandidater, läkare och inskrivning.

Den snälla sköterskan som tog emot mig frågar om det går bra att träffa några kandidater först och sedan läkaren. Tja, varför inte?

In i väntrummet kommer två killar som gissningsvis är minst femton år yngre än jag. Det känns konstigt att inte var yngst längre men närmar man sig fyrtio så gör man.

Medan jag ligger på en brits och huttrar med mina filtar går de i genom min gedigna läkemedelslista på datorn. Vad av detta står du egentligen på? Visar sig var ungefär hälften. Många opiatpreparat fanns på den listan. Detta på grund av att det mesta prövades innan jag fick mina Fentanylplåster och Abstral som faktiskt fungerade. Dock självklart inte fritt från biverkningar.

Jag får blåsa i alkomätaren. För andra gången. Den visar noll igen, hade varit högst märkligt annars eftersom till och med vattenflaskan blev beslagtagen i entrén. Det hade ju kunnat vara något starkare än brunnsvattnet hemifrån i den. Inte.
Vi går igenom hela min sjukdomshistoria och det ställs samma frågor om och om igen. Det har varit många svängar och det kan inte vara lätt att hänga med. Jag tyckte lite synd om dem men de verkade genuint nyfikna och det är väl bra.
Självklart skulle det också klämmas på magen, kollas reflexer och viftas med armarna för att sätta fingrarna på nästippen. Så där som vanligt när man kommer in någonstans.

Efter en stund till i väntrummet med mannen som trillar hela tiden, gråter och bara vill åka hem, kommer överläkaren som nu har gått igenom alltihop med kandidaterna.

Ja, vi brukar ju ge något som heter Catapresan vid opiatabstinens. Det hjälper men det är blodtryckssänkande och ditt tryck är för lågt för att vi ska kunna ge det..

Okej, det må väl vara men skulle jag kunna få sova natten igenom? Jag lever liksom i en konstant dimma och skulle gärna vara vaken på dagtid och sova på natten. Kan det tänkas funka?

Jo, har du provart Nitrazepam? Det brukar funka bra.

Tack snälla, jag har aldrig provat men det blir nog fint.

Och så en stund till i väntrummet. Poliser som kommer och går. Den gråtande mannen svär åt allihop när han väl är vaken och fortsätter snyfta över hur de tog hans livrem och cigaretter.

Jag försöker både trösta och avleda men förgäves.
En stund senare kommer två manliga vårdare och talar om att det är dags att gå ner till avdelningen. De blir lite förvånade över att jag själv har min skåpnyckel. Tydligen var det helt fel. Som om jag skulle kommit åt skåpet. Det hade krävts ”mycket möda och stort besvär”. Kanske om man lyckats, snabbt som attan, tagit sig in på det förbjudna området: receptionen. Ingen får under några omständigheter passera tröskeln. Efter det skulle man kanske hinna dyka, med huvudet först, genom luckan ut i entrén utanför den låsta dörren som kräver både kort och kod.

Nä, det hade nog varit svårt.

De har med sig mina tillhörigheter från skåpet i två plastpåsar och vi tar hissen en våning ner där vårdavdelningen ligger. Flera gånger försäkrar de mig att en kvinnlig sköterska är på väg inom kort.

Vi går in i ett litet och kalt rum med en brits, stol, bord och skåp med lås.
En av männen tar fram en liten blå låda ur skåpet och börjar inventera min handväska. Ner i lådan åker bilnycklar, sminkväska och mediciner (efter noggrann kontroll av att det är mitt namn som står på alla burkar och förpackningar). De har ett formulär där allt fylls i och nu åker plånboken fram.

Mobiltelefon, modell? Flaska med okänd vätska. Allt sådant häller vi ut.

Visakort: kryss i jarutan
Legitimation: nej
Körkort: ja.
Kontanter: En femkrona.
Färdtjänstkort, sjukresekort. Är det här bara ett medlemskort? (Håller upp IKEAs familykort)


Sedan får jag lämna ifrån mig klockan men ber om att få behålla mitt silverkors i kedjan runt halsen. Det fick jag efter att de två männen diskuterat saken en stund. Tackar, tackar.

Nu kommer den kvinnliga sjuksystern och jag förstår varför de två männen försäkrade det gång på gång.
Av med kläderna. Alla kläder.
Jag får landstingets fina kläder:
Urtvättade trosor med ben, för stora byxor som hänger, snällt nog två t-shirts (tänkte att det skulle bli mindre uppenbart att jag tvingas gå utan bh) och en kofta. Att få ha min egen sjal om halsen kunde jag glömma.

Det jag fick med mig när vi väl gick till det som skulle vara mitt rum hade jag med mig cigaretterna, korset runt halsen och ett cerat.

Rummet, avdelningen och människorna får vänta till senare inlägg.