Med kursiv stil för tanken

"Skriv nåt. Skriv något. Tala i alla fall om att du lever."

Idag är det den 13:e november. Året är 2013 och det är på dagen fyra år sen jag fick min diagnos.
Det är också tre år efter det att jag, enligt läkarna, borde varit död.

"Ska jag fira nu?"

Vi har berättat för barnen om cancern nu. Visst har de vetat att mamma är sjuk. De har varit med till läkare, de har sett mig må dåligt och de har vetat att det heter cancer men vi har inte berättat det vi vet. Att cancern kommer vinna.
Vi tänkte att de börjar komma upp i den ålder då informationen inte längre kommer enbart från oss. De kan höra, se, förstå och framför allt googla allt mer nu. Det skulle kännas lite som en lögn att undanhålla dem den detaljen.

"Usch, nu blir det prestationsångest här. Igen. Vad har jag att berätta?"

Jag vill berätta om så mycket av vad som händer. Allt lämpar sig dock inte på nätet (eller inte alls faktiskt) och blir kvar i förtroliga samtal och privata anteckningar.

"Ska jag verkligen skriva att vi skiljs åt nu? Christofer och jag, efter tolv år. Jo, det gör jag. Jag har frågat honom och det är okej."

Vi har inte haft det lätt under den resa som varit. Christofer har tagit det hårdast och kommit fram till en lösning. Skilsmässa. Det var nog inte helt lätt för honom och jag var inte förberedd.

"Borde jag ha varit det? Beredd? Tror någon som gifter sig att det ska sluta i skilsmässa?"
"Nä, vad hackigt allt blir... Gör om. Gör rätt."
"Inte göra om. Inte livet, inte texten, se och gå framåt nu."

Nu handlar mycket om det praktiska. Försök hitta ett hyreskontrakt i Stockholmstrakten! Det är lite av en heltidssyssla bara det.
Tänk vilken tur att en del av dagarna är på Betapred. Både kropp och hjärna går på högvarv av det förbannade kortisonet. Det finns så många saker man kan göra på en gång!
Fast sen blir man ju så in åt helvete trött, när kortisondrivet liksom tar slut.
Det går nog på ett ut, det där som blir gjort eller inte.

"Ja, just det. Den biten kommer ju också. Vi tar det då. Vad blir det? Typ lördag."

Varför kortison då? Cancern växer och det är ny cellgiftkur. Den här gången i tablettform. Det verkar gå bra hittills.

"Vad blir det för jävla meningar? Det är inte tänkt att vara "Max potta" eller "Aja, baja, vita soffan" (se Solsidan 10/10)."

I helgen är jag med barnen medan C åker till Göteborg. Vi har utmärkta planer och jag har säkrat med mamma och pappa att det finns backup vid behov.

"Jag kan själv! Jag kan faan själv?!"

Jag kommer nog inte längre idag.
Nu har jag berättat att jag finns kvar.
Viss bearbetning av alltings vara nog kommer fortsätta här trots allt.
Med cytostatika, antiemetika och kortison i kroppen kryper jag nu upp i soffhörnet och adderar ett glas rödvin i den coctailen.

"Får man det, eller? Ingen jävla aning"

God natt.
Vi hörs.