Låt oss kräkas i varandras buskar

En vän i nöden.
En axel att gråta mot.
Någon att hålla i handen,

Det finns så många uttryck och alla är de så beskrivande men också så uttjatade att de nästan mist sin betydelse. Men bara nästan.

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Förra året inföll dagens datum, den 6.e oktober, på en söndag.
Den söndagen hade vi talat om för barnen vad min cancer allra som troligast kommer leda till. Det var ett jobbigt men nödvändigt samtal.
Några timmar senare drabbas jag av nästa kalldusch. Skilsmässa.

Det lät på honom, min då blivande ex-make, som om han först och främst förväntade sig ilska från min sida. Den fanns nog där, ilskan också, men framförallt var jag ledsen, överrumplad, förvirrad och kanske mest av allt rädd.

Jag bestämde mig för att hantera situationen vuxet och moget.
Med Stesolid i blodet begav jag mig över till grannen och väninnan för att beklaga mig.
En kopp kaffe och gott sällskap skulle nog göra gott.

"Jag dricker inte kaffe så här sent på eftermiddagen", sade hon. "Vill du inte ha ett glas vin?"
Det kunde väl vara gott, tyckte jag som redan glömt bort den där Stesoliden.

Ett glas blev två, som blev tre för att sedan bli ytterligare lite till.
Hon bjöd mig att äta middag tillsammans med sin familj.
Jag kunde inte äta. Istället somnade jag på hennes soffa medan familjen åt.
När jag vaknade igen var yrseln påtaglig och illamåendet likaså.

Hon följde mig ut i trädgården och jag fick kräkas i hennes buskar.
Jag kände mig allt annat än vuxen och mogen. I oktoberkylan låg jag där, gråtandes och skrikandes, på grusgången vid det grå huset på Väpnarstigen.

Efter ett tag gick vi in igen. Hon bäddade ner mig och ställde en hink bredvid sängen. Själv satt hon uppe.
Hon hade redan ringt den då blivande ex-maken och meddelat att det, allra som troligast, skulle bli han som tar barnen till skolan på måndagen.
Vid tvåtiden vaknade jag till igen och vinglade, i all min ynklighet, hem till min egen säng.

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Samma väninna har funnits där hela tiden. Och det är inte bara hon.
Ni har funnits där allihop.
Hade alla människor haft vänner som jag så skulle världen vara en mycket vacker plats.
Ni har tröstat, stöttat, uppmuntrat, gett mig mat när jag inte förstått att äta själv, lyssnat tills öronen egentligen borde fallit av, kört flyttlass och städat lägenhet medan jag låg på sjukhus, erbjudit husrum innan jag hittade min lägenhet.
Och mer därtill. Listan kan göras oändligt lång.

Efter att vi bröt upp så har liknande hänt överallt omkring oss.
Par efter par som bryter upp. Trasiga själar och ledsna barn.
Vuxna människor vars tidigare förnuft verkar vara som bortblåst.
Är vi bara i "den åldern" eller är det helt enkelt en fas i vår utveckling?

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Nu arbetar jag 25%. Det är första gången på nästan fem år som jag klarar av det. Självklart är det en stor omställning och jag är trött. Samtidigt är jag så (barnsligt) lycklig att vara tillbaka. Det tog en stund att få med sig Försäkringskassan på tåget men nu är nästan alla bitar på plats..

Cancern håller sig tillbaka, det är uppehåll i behandlingen och den 13.e november är jag en av de 15 procenten, med min typ av cancer, som fixar "femårsöverlevnaden".

Ett år har gått och vilket år det har varit.

Jag känner mig (för det mesta) starkare och gladare nu än jag gjort på mycket länge.
Låt mig finnas för er som ni funnits och finns för mig.

Låt oss kräkas i varandras buskar.
Ibland är det just det vi behöver.

Med våren kommer förnyelse

Nu är det dags för förändring och sidan är under omkonstruktion.
En nödvändig uppdatering av saker och tings vara och inte vara.

Just nu sitter jag ensam i lägenheten. Det känns konstigt tomt utan barnen, som är hos sin pappa den här veckan, men jag stortrivs med vårt nya boende.

Nära till familj och vänner.
Nära till stan.
Nära till skolan med de fina kollegorna.

Om man, som Breviksmamman, bott i skogen i många år så är precis allt nära nu och Årstamorsan njuter.

Idag är jag fortfarande pigg. Det krävs nämligen en hård dos Betapred under tre dagar i samband med torsdagens cytostatikabehandling. Kanske är inte pigg rätt ord. Måste erkänna att jag mest är speedad som en "Enegizerbunny". Igen.
Att jag är mycket förtjust i både kaffe och godis gör inte saken bättre. De som känner mig märker lätt när Betapreden påverkar. För andra framstår jag troligtvis mest som manisk, halvgalen eller bara sjukt intensiv.
Men nu när jag har lärt mig (det stämmer för det mesta) cykeln kring kortison och cytostatika passar jag på att utnyttja dagarna på Betapred. Idag blev det en tur till skolan med god lunch, fika och möten med många fina kollegor/vänner. Stort tack, alla fina!
Har jag tur kan morgondagen också fungera. Fungera betyder just nu att jag inte behöver sova bort tiden utan istället kan njuta av dagen på Älvsjömässan och Nordiska Trädgårdar.

Den som lever får se.
Och det gör jag.
Jag lever mot alla odds och än så länge finns inget som tyder på att det håller på att förändras.

Stort tack för uppmuntrande kommentarer. Jag vet att jag inte lyckats vara så kontinuerlig i mitt skrivande och jag tänker inte lova att vara det nu heller men det värmer att ni är några som läser och uppskattar.

Eftersom jag är fascinerad av skrivande så är min tanke att ge mig in i "Fablernas värld" för en stund.
Vi får se hur det går men visst utforskande av genren pågår och det är mycket spännande.
För att ta ett exempel har jag läst om uttrycket "surt sa räven om rönnbären". Den sagan handlar från början om en räv som är ute efter en klase druvor och visar exempel på något som kallas "kognitiv dissonans".
Eftersom jag inte är direkt vetenskaplig i den här bloggen, och inte heller har ambitionen att vara det, så kommer det råda stor brist på källhänvisningar.
Jag skriver för mitt eget nöje och inte för att göra anspråk på några som helst sanningar.
Fabler innehåller inte heller sanningar och inte nödvändigtvis någon kronologisk ordning.
Djuren som presenteras är just bara djur med sina olika egenskaper: räven är listig, ugglan är klok och så vidare.

Vi får väl se vartåt det hela kan leda...

Nu ska jag, i mitt Betapredrus, försöka skaffa lite sömn. Det skulle helt klart kunna förbättra mina chanser att klara av ett besök på mässan imorgon.