Solens kraft och världens värme

Nu är jag installerad på Vidarkliniken sedan i tisdags. Och jag fick ett enkelrum!
Terapierna har börjat och jag har redan lärt mig att "öppna mig för solens kraft och ta emot världens värme". Det är inte dåligt det.

I några dagar har jag verkligen känt för att "blogga ur" mig lite av företeelserna här men det är så mycket att göra...

Medeciner tidigt på morgonen.
Frukost kl. 8.00

Eurytmi kl. 9.00
Vila

Målning kl. 11.00
Vila

Lunch kl. 13.30
Vila med våtvarmt omslag, "lunchvila".

Här finns lite tid för annat, typ åka till Järna City.

Middag kl. 17.00

(Eventuellt någon kulturaktivitet kl. 18.00 men jag minns med förskräckelse kören "Piss moll". Näe, nu var jag elak igen de hette ju "C dur" men jag tror att det var valfri tonart för samtliga deltagare.)

Ringa till barnen och säga go´natt.

Rygginsmörjning.
Vila.

Kvällsmacka och lite babblande i dagrummet.
Sova för natten.

Ni ser, dagarna blir ju helt fullspäckade...

Nu blev klockan mycket och ängamatssoppan hägrar i matsalen.

-Smaklig måltid.
-Tack, tack.

Artificiellt pigg

Hej.

Nu blir det ett osammanhängande svammelinlägg. Igen.
Efter den senaste tidens uttryck, intryck och avtryck är allt en enda röra i huvudet.

Det första jag måste berätta handlar om ronden i morse. Igår togs både blodprov och röntgen. Svaren fick jag redan i går kväll. Inflammationen har minskat, crp nere på 152 och mängden vätska i lungsäcken har minskat ordentligt. På något sätt har kroppen tagit hand om det där själv och jag slipper gå runt med en slang ur lungan. Topp.

Dessutom kanske jag får gå hem imorgon.
I helgen hade jag dagpermission minsann. Kom tillbaka trött men glad både lördag och söndag. Jag hann och orkade till och med färga hår och ögonbryn medan jag var hemma. På både söndag och måndag smordes det ordentligt med ”Brun-utan-sol”.
Innan ronden har jag hunnit både sminka mig och kliva i mina egna kläder. Läkaren konstaterar att infektionsvärdet visserligen är lite högt fortfarande men att jag ser så ”pigg och fräsch” ut att jag nog, med största sannolikhet, kan få åka hem imorgon.

Stort tack till alla som arbetat fram all underbar artificiell skönhet.
Pigg och fräsch. Ha, ha, ha. Bara fejk. Alltihop.

Nästa grej är roliga uttryck. Några blev förvånande att jag inte hört det förut men frågan löd:
-”När skötte du din mage senast?” Vem har kommit på det? Kan man inte fråga rakt ut?
-”Har du varit och skitit på sistone?”

Eller i en annan form när lilla damen, snart 100 år, är inne på toa och syster står utanför:
-”Har du skött din mage färdigt nu?”

Och vad hette det på BB? Hur går det med kisseriet? Vad är det formen heter? Kan det räknas som något slags diminutiv?
I en kommentar jag fick för ett bra tag sedan var det någon som kommenterade om ”rökeriet”. Ett rökeri är ett ställe där man röker fisk och annat som blir gott när man röker det. Typ det mesta. Rökeriet borde således vara ett rökeri i bestämd form. Min inbyggda fördomsprofilerare säger mig att kommentatorn troligen är en kvinna, ganska bitter, som arbetar inom vården. (Syster Gestapo?) Det är i alla fall, helt klart, ingen av mina vänner.

I samma osammanhängande anda vill jag också tacka.
Vänner, kollegor och grannar som hälsat på, hjälpt till med hämtning av barn, kommit med glada tillrop via sms, OCH levererat matlådor, godis och tidningar..

Tack. Ni är bara helt underbara.

De flesta som jobbar här uppe på avdelningen är också underbara.
TACK. (Ingen nämnd, ingen glömd.)

Självklart finns undantagen som bekräftar även den regeln: ”Syster Gestapo”.
Jag säger det inte så hon hör men jag tror aldrig att jag träffat någon som är så totalt humorbefriad och saknar all slags utstrålning. Även om jag fyrar av mitt allra bästa leende, det som faktiskt kan få många att mjukna efter en stund så får jag bara någon slags grimas till svar. Kanske är det menat att vara ett leende. Kanske är det den glada, kärleksfulla kärnan som finns i oss alla som bara försöker tränga sig ut i friheten. Bara Gud vet och kanske kan han hjälpa henne lite. (Eller som jag egentligen tror: Det behövs en rejäl whiskey och ett schysst ligg.)

Självklart kan fördomsexperten fortsätta döma folk helt ohämmat ganska länge till men vi lämnar det till en annan dag. (Vi får ju för Guds skull inte glömma ”Glitterpinnen”)

Snart dags att sova och drömma om att få åka hem imorgon.

En smäll på käften

Jag som varit så nöjd. Inga problem med någon som helst infektion efter 15 månader med cytostatika.

Nu slog det tillbaka med full kraft.

Det började med hög feber. Jättehög feber och illamående.
Vi sökte hjälp på akuten.

CRP 37.

”Ingen fara, det är nog influensa.”

Ja, det ska jag väl klara av. En vecka med feber går väl bra?
En vecka senare, på torsdagen, hade jag en inbokad tid hos doktor Bosse med lungröntgen och blodprover.
Doktor Bosse ser en lunginflammation på bilderna och skriver ut penicillin.
Topp, tänker jag. Det brukar ju fixa sig rätt snabbt med en sån kur.

Syster lovade att ringa om provresultaten men när hon inte ringde utgick jag från att allt var som det skulle.

På torsdag kväll slår smärtan till. Som krystvärkar fast i vänster lunga.

C ringer ambulans och jag håller i mig i sängen och skriker när jag råkar hosta eller andas för djupt. Ambulansen kommer och jag ber om morfin, eller snarare väser: ”Ge mig morfin. Nu”

Det blev ett nej: ”Du har för lågt blodtryck. Risken är att du slutar andas och det vill vi ju inte. Det är lite av en balansgång det där”
Jag tyckte nog inte att det spelade någon roll.

Gången upp till huset är en blandning av grus, snö och is. Det går inte att rulla upp båren.
Jag blev tvungen att gå. Utan morfin. Jag som knappt vågade sätta mig upp i sängen.

Biter ihop. Går försiktigt. Gråter.
Halvvägs till ambulansen plockar de ändå ut båren och kör mig den sista biten.

I ambulansen får jag lite morfin men det hjälper inte. Han är tydligen fortfarande orolig för det där med andningen....
-”Skit i det. Ge mig knark.”

In på akuten. Hej och hå.
Blodtrycket är stabilt och jag får mer morfin.
Syresättningen var det värre med och det blev såna där äckliga plastpluppar i näsan.

Iväg till datortomografi. De kör mig i sängen men jag måste ändå flytta mig från en brits till en annan. Inte helt smärtfritt.
”Andas in och håll andan. Andas som vanligt igen” säger rösten inne i maskinen.
Lättare sagt än gjort men de fick sina bilder och verkade nöjda med det.

Efter en stund kommer den kvinnliga läkaren som jag träffade redan när jag kom in.
Hon säger: ”Ja, vi har sett en hel del vatten i lungan och det kan ju göra ont.”
Var hon tvungen att se bilderna för att förstå att jag hade ont? Lite som om hon först då kunde lita på att det faktiskt gjorde ont. Hennes blick fylldes med medlidande istället för misstänksamhet.

CRP 290

Betyder tydligen antibiotika intravenöst. Nu.
Upp på avdelningen och mer morfin. och antibiotika.

Nu har jag legat här sedan i torsdags förra veckan.
Jag är fortfarande ganska trött och seg så det får bli ett inlägg till inom kort om allt skoj som händer här. Man mår bättre om man försöker se humorn i det som händer runt omkring för humorn finns där. I det mesta.

I helgen ska jag i alla fall ha dagpermission och få vara med mina barn!
Underbart.

(Och morfin får jag med mig i tablettform...)