En smäll på käften

Jag som varit så nöjd. Inga problem med någon som helst infektion efter 15 månader med cytostatika.

Nu slog det tillbaka med full kraft.

Det började med hög feber. Jättehög feber och illamående.
Vi sökte hjälp på akuten.

CRP 37.

”Ingen fara, det är nog influensa.”

Ja, det ska jag väl klara av. En vecka med feber går väl bra?
En vecka senare, på torsdagen, hade jag en inbokad tid hos doktor Bosse med lungröntgen och blodprover.
Doktor Bosse ser en lunginflammation på bilderna och skriver ut penicillin.
Topp, tänker jag. Det brukar ju fixa sig rätt snabbt med en sån kur.

Syster lovade att ringa om provresultaten men när hon inte ringde utgick jag från att allt var som det skulle.

På torsdag kväll slår smärtan till. Som krystvärkar fast i vänster lunga.

C ringer ambulans och jag håller i mig i sängen och skriker när jag råkar hosta eller andas för djupt. Ambulansen kommer och jag ber om morfin, eller snarare väser: ”Ge mig morfin. Nu”

Det blev ett nej: ”Du har för lågt blodtryck. Risken är att du slutar andas och det vill vi ju inte. Det är lite av en balansgång det där”
Jag tyckte nog inte att det spelade någon roll.

Gången upp till huset är en blandning av grus, snö och is. Det går inte att rulla upp båren.
Jag blev tvungen att gå. Utan morfin. Jag som knappt vågade sätta mig upp i sängen.

Biter ihop. Går försiktigt. Gråter.
Halvvägs till ambulansen plockar de ändå ut båren och kör mig den sista biten.

I ambulansen får jag lite morfin men det hjälper inte. Han är tydligen fortfarande orolig för det där med andningen....
-”Skit i det. Ge mig knark.”

In på akuten. Hej och hå.
Blodtrycket är stabilt och jag får mer morfin.
Syresättningen var det värre med och det blev såna där äckliga plastpluppar i näsan.

Iväg till datortomografi. De kör mig i sängen men jag måste ändå flytta mig från en brits till en annan. Inte helt smärtfritt.
”Andas in och håll andan. Andas som vanligt igen” säger rösten inne i maskinen.
Lättare sagt än gjort men de fick sina bilder och verkade nöjda med det.

Efter en stund kommer den kvinnliga läkaren som jag träffade redan när jag kom in.
Hon säger: ”Ja, vi har sett en hel del vatten i lungan och det kan ju göra ont.”
Var hon tvungen att se bilderna för att förstå att jag hade ont? Lite som om hon först då kunde lita på att det faktiskt gjorde ont. Hennes blick fylldes med medlidande istället för misstänksamhet.

CRP 290

Betyder tydligen antibiotika intravenöst. Nu.
Upp på avdelningen och mer morfin. och antibiotika.

Nu har jag legat här sedan i torsdags förra veckan.
Jag är fortfarande ganska trött och seg så det får bli ett inlägg till inom kort om allt skoj som händer här. Man mår bättre om man försöker se humorn i det som händer runt omkring för humorn finns där. I det mesta.

I helgen ska jag i alla fall ha dagpermission och få vara med mina barn!
Underbart.

(Och morfin får jag med mig i tablettform...)