Soffan och jag

Nattetid är jag förpassad till soffan. Stackars C kan inte sova annars. Jag har tydligen börjat prata och slåss i sömnen. Igen.
När C försöker få tillbaka mig till min egen sida av sängen, jag lägger mig ofta tvärs över, måste han sparka till hårt och ibland vaknar jag inte ens av det. Har han tur så flyttar jag på mig i sömnen. Mobilens larm fungerar inte heller ultimat eftersom jag antingen inte hör det alls eller trycker på snoozen i sömnen.
Det jag kan vakna av är att jag ibland trillar ner på golvet. Väl uppe i sängen somnar jag om och sover som en sten. C vaknar av dunsen men han har inte samma förmåga att somna om.
Alltså blir det soffan.

Att jag nog drömmer mycket förstår jag men jag förstår inte hur det kommer sig att det är mycket just nu. Jag minns dem sällan, drömmarna, men när jag väl vaknar kan det kännas som om jag varit på ett ordentligt träningspass. Ofta har det dykt upp konstiga drömmar strax efter det att jag tankat cellgifter men det var ett tag sedan nu. I samband med det svettas man också mängder. Inte trevligt alls.
Om man svettas i sängen efter att ha tankat ska kläderna omedelbart läggas i en plastpåse, väl försluten, om det inte finns möjlighet att tvätta direkt (vem orkar göra det klockan två på natten?). Hemma hos mig hamnar de inte ens i den där plastpåsen. Att tvätta svettiga kläder ter sig ganska normalt men varför plastpåsen? Jo, det jag svettas ut är giftigt och kan orsaka skador på huden. Åh, vad bra det känns att överhuvudtaget ha det i kroppen.

Som tur är har jag aldrig gjort något riktigt dumt som att sätta på spisen eller promenera iväg ut.
Det bästa jag fått berättat för mig är ifrån det att vi var nyinflyttade och ännu inte hade barn. C stod i köket och diskade. Jag hade lagt mig tidigt. När han hörde mig gå ut i hallen trodde han att det var för att gå på toaletten men eftersom han inte hörde toalettdörren öppnas gick han för att se vad jag gjorde i hallen. Och där stod jag. Tårarna sprutade, jag började slå honom och skrek att han inte respekterar mig. Lyckligtvis förstod han att jag drömde, så pass länge hade vi ändå varit ett par. Han ledde mig, fortfarande gråtandes, tillbaka till sängen.
Det enda jag minns är att någonting på något sätt hade känts riktigt, riktigt sorgligt.

Soffan är för övrigt skön att sova på men å andra sidan kan jag somna gott var och hur som helst. Det är "bara" omgivningen som störs.