Vi leker att...

Härom dagen satt jag återigen och tjuvlyssnade på barnens lek. Om man sitter bakom DN är det som att vara en fluga på väggen. De glömmer att jag är där. Jag har länge varit tydlig med att jag inte leker roll-lekar med små plastfigurer, jag vill helt enkelt inte. Nu verkar de faktiskt acceptera det.
I leken går de små Polly Pocketsarna, Barbie, bla bla bla in my pocket och andra fula figurer (Bratzdockorna är så fula att de är bannlysta i det här huset) runt och socialiserar. Det är kreativ lek och så länge de inte blir osams om vad dockorna ska göra, heta eller hur gamla de ska vara är det så gott att bara sitta och lyssna.

Nu till leken i förra veckan. Barnens farfar gick bort för snart en månad sedan och barnen var med på begravningen. De funderar oftast mer än jag kan föreställa mig och senast gick leken så här:

-Vi leker att jag bor här och är nio år, eller hur?
-Mmm. Och jag är också nio år.
-Nu dog min mamma så jag packade min väska och sprang hela vägen hem till dig.
-Ja, och då fick du bo här för din mamma var död. Vill du det?

Fortfarande gömd bakom Dagens nyheter torkade jag tårarna.

Hur mycket förstår de?
Vad drömmer de egentligen om på nätterna?
Vilka tankar finns som vi inte får höra om?

Vi har berättat om cancer. Vi har berättat att det är en sjukdom som de kommer höra talas om. Kanske är det någon som har en släkting som till och med dött av cancer. Det betyder inte att alla gör det. Bara en del.

För lite längre sedan frågade min stora flicka:

-Vad gör man om ens mamma och pappa dör?
-Det finns många runtomkring som älskar och kan ta hand om er, förklarade vi.
-Men hur ska vi säga till dem? Vi kan ju inte deras telefonnummer..

De ser alltså framför sig hur de hittar både sin mamma och pappa döda och helt plötsligt står ensamma här hemma. Den tanken skulle ju skrämma skiten ur vem som helst.
Vi svarade att då kan de gå och knacka på hos grannen så hjälper de till att ringa.
Sen var det bra med det.

I söndags fick vi en roligare kommentar. Eller jag vet inte om man ska skratta eller gråta men vi valde skrattet. Stora tjejen hade hemarbete att jobba ikapp eftersom hon var sjuk hela veckan innan sportlovet. På söndagskvällen blev det därmed gnäll.

-Du måste göra den här läxan. Den ska vara klar imorgon.
-Varför?
-De andra har redan gjort klart när du var sjuk.
-Det är trååååkigt.
-Det kan du tycka men den ska med till skolan imorgon i alla fall.

Då tittar hon på mig, stolt över att ha kommit på värsta bästa lösningen på det problemet, och säger:

-Tänk om jag glömmer den då?

Och hon går bara i ettan.
Poäng för kreativitet men jag tänker inte säga det så hon hör.