Terapi och underhållning

Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag känner ett starkt behov av att driva ytterligare om en del av terapierna som finns här även om jag verkligen förstår att de gör nytta på sitt sätt och att alla terapeuter har långa gedigna utbildningar.
Jag vet också att även de själva ibland kan se det hela ”utifrån” och skratta de med. Med detta sagt känns samvetet någorlunda okej för att jag ska kunna fortsätta med själva inlägget.

Mina terapier är läkeeurytmi och målningsterapi som jag tidigare nämnt. Några av medpatienterna har sångterapi och i mina öron lät det som en mycket bra idé att verkligen få sjunga ut och släppa lite på hämningarna. Eller hur? Det kan vi väl behöva lite till mans ibland?
Nu är jag lättad att det inte blev sångterapi för min del. Det började med att medpatienten på min avdelning berättade om sin sångterapi vid sin förra vistelse här. ”Jag trodde verkligen att jag skulle få sjunga men jag fick stå och vifta med en fjäder framför mig och hmmma”. Han blev lättad och jublade, inombords får vi hoppas, när sångfröken blev sjuk och inte skulle vara där på en vecka. Och idag, vid middagsbordet, kom så verkligen spiken i kistan vad det gäller den terapiformen och jag skrattade så att jag grät. Skrattet är ju också helande och på så sätt kan vi säga att sångterapin hjälpt även mig.

Nu kan ni försöka allihop där vid datorerna. Samla vänner, familj eller kollegor och känn tillsammans hur spänningarna släpper och energin flödar. Nu kör vi.

Börja med att ställa er med fötterna lätt isär och se till att hållningen är som den ska, rak i ryggen.
Ta ett steg åt höger och säg med ganska djup röst: ”dum”
Ett steg till och säg: ”tum”

Nu kommer själva grejen här, är ni med?
Ni står nu, förhoppningsvis, lite bredbent. (Nu får ni komma ihåg att jag inte har den fyraåriga, minst, utbildningen som sångfröken har).

Böj nu benen lite lätt, sjunk ihop i kroppen och säg: ”Tacka ha” (Släpp ner hakan på ”ha”, jag tror att det ska vara lite som en suck).

Nu säger ni ”aahh” ( inte aha utan mer som i ”aahh, nu skiner solen”)
Känn efter. Har det kommit något ägg?
Övningen består alltså i att ni ska värpa.

Vi tar det igen:

Tum, dum, tacka-ha. Aahh.

Ja, så kan det gå och jag är tacksam för att jag inte har sångterapi.

Bara en sak till ska jag berätta innan min rygginsmörjning (den är inte dum den). Här har vi nämligen ibland också olika kvällsaktiviteter. Det kan vara underhållning, föreläsning eller hantverk av olika slag. Härom dagen var det två kvinnor som spelade gitarr och sjöng. Där satt vi i en halvcirkel och klappade takten till Evert Taube-låtar. En bit in i föreställningen känner den lilla damen i permobilen att hon satt lite olägligt, precis vid ingången och eftersom några droppade in i efterhand så gasade hon mycket bestämt på så mycket det bara gick och åkte i hög hastighet, med huvudet lätt framåtsträckt, över ”scenen” och bakom de sjungande tjejerna för att till slut parkera på andra sidan Vidarsalen. De kom av sig lite. Hur som helst, tjejerna var duktiga men jag kunde inte komma över känslan av ålderdomshem där vi satt och klappade så jag fejkade en hostattack och gick därifrån. Jag har ju trots allt lungcancer och någon gång ska den väl kunna vara till nytta också även om jag normalt aldrig hostar.

Tack och förlåt.