C dur

Eller K dur kanske, som är min favorit. Typ den enda jag klarar av.
Jo, idag var det ju då underhållning igen. Klockan tre skulle kören ”C dur” uppträda i Vidarsalen. Dagens behandling, som bestod i att bli insmord om fötter och vader med citronolja (mycket trevligt och sägs hjälpa mot förkylningen som satt sig som segt slem i hela huvudet), sköts på framtiden och föreställningen kunde börja.

Förväntansfullt gick vi in i salen med tankar på skönsång i vackra stämmor. Vad härligt det vore, eller hur? Men nej då, för vilka är kören ”C dur”? Det är ju PRO i Järnas alldeles egna små sångfåglar. Det stod INTE i programmet. Det sjöngs i valfri tonart med lite lätt knarriga röster, ibland sjöng de i samma takt som musikerna spelade, ibland inte. Musiken som spelades och sjöngs var skriven av Roland Cedermark (han med dragspelet som man ser i TV-reklamen ibland) och Kjell Lönnå. Lite Allan Edwall tog de också med och det uppskattas. Sedan blev det publikens tur att sjunga och vi klämde (glatt?) i med ”Idas sommarvisa” och ”Blåsippan”.

Det vi dock inte ska/får glömma bort är att den här generationen kommer inte hänga med så länge till och det är ändå en del av ett, kanske snart bortglömt, kulturarv vi har upplevt idag. Så känsla av ålderdomshem eller inte så var det ändå härligt att se och höra dem. Oavsett tonart.