Soffan och jag

Nattetid är jag förpassad till soffan. Stackars C kan inte sova annars. Jag har tydligen börjat prata och slåss i sömnen. Igen.
När C försöker få tillbaka mig till min egen sida av sängen, jag lägger mig ofta tvärs över, måste han sparka till hårt och ibland vaknar jag inte ens av det. Har han tur så flyttar jag på mig i sömnen. Mobilens larm fungerar inte heller ultimat eftersom jag antingen inte hör det alls eller trycker på snoozen i sömnen.
Det jag kan vakna av är att jag ibland trillar ner på golvet. Väl uppe i sängen somnar jag om och sover som en sten. C vaknar av dunsen men han har inte samma förmåga att somna om.
Alltså blir det soffan.

Att jag nog drömmer mycket förstår jag men jag förstår inte hur det kommer sig att det är mycket just nu. Jag minns dem sällan, drömmarna, men när jag väl vaknar kan det kännas som om jag varit på ett ordentligt träningspass. Ofta har det dykt upp konstiga drömmar strax efter det att jag tankat cellgifter men det var ett tag sedan nu. I samband med det svettas man också mängder. Inte trevligt alls.
Om man svettas i sängen efter att ha tankat ska kläderna omedelbart läggas i en plastpåse, väl försluten, om det inte finns möjlighet att tvätta direkt (vem orkar göra det klockan två på natten?). Hemma hos mig hamnar de inte ens i den där plastpåsen. Att tvätta svettiga kläder ter sig ganska normalt men varför plastpåsen? Jo, det jag svettas ut är giftigt och kan orsaka skador på huden. Åh, vad bra det känns att överhuvudtaget ha det i kroppen.

Som tur är har jag aldrig gjort något riktigt dumt som att sätta på spisen eller promenera iväg ut.
Det bästa jag fått berättat för mig är ifrån det att vi var nyinflyttade och ännu inte hade barn. C stod i köket och diskade. Jag hade lagt mig tidigt. När han hörde mig gå ut i hallen trodde han att det var för att gå på toaletten men eftersom han inte hörde toalettdörren öppnas gick han för att se vad jag gjorde i hallen. Och där stod jag. Tårarna sprutade, jag började slå honom och skrek att han inte respekterar mig. Lyckligtvis förstod han att jag drömde, så pass länge hade vi ändå varit ett par. Han ledde mig, fortfarande gråtandes, tillbaka till sängen.
Det enda jag minns är att någonting på något sätt hade känts riktigt, riktigt sorgligt.

Soffan är för övrigt skön att sova på men å andra sidan kan jag somna gott var och hur som helst. Det är "bara" omgivningen som störs.

Näppeligen

”Att slå i ordböcker och läsa om ords betydelse och ursprung är fascinerande. Sökandet efter ett enskilt ord kan leda till en utflykt som sträcker sig över många sidor med nedslag i olika tidsperioder. Från ’näppe’ leds man vidare till ’näppeligen’ för att sedan hamna i ordet ’näpst’ och uttrycket att ’ befordra någon till laga näpst’, som på modern svenska betyder att se till att någon döms enligt lagen.”
sprakvardarna.se

Ord som sällan används är för det mesta ganska roliga att hitta och idag har jag hittat ”näppeligen” på DNs ledarsida.
”Någon jämlik vård erbjuds näppeligen svenskarna”.
Helst borde man införa någon slags rutin (jag vet att det heter ”något slags” men det låter så fel eftersom jag syftar på ordet rutin och det är neutrum) och använda ett nytt ord varje dag. Regeln skulle då vara att ordet måste användas minst fem gånger under dagen och då gärna i flera betydelser när det är möjligt.

Jag har näppeligen använt ordet själv men kommer nu att göra några tappra försök. Om man härleder lite så finns det i andra, mer vanliga, uttryck. ”Hon hann med nöd och näppe till bussen”. Eller så läser man Lennart Hellsings ”Den flygande trumman”. Där finns landskapet ”Allemansland” med städerna Ingalunda, Sålunda, Annorlunda, Sammalunda och Någorlunda. Fast Någorlunda är egentligen ingen stad, bara en liten by. I Allemansland ligger också Näppelunda där Krakel Spektakel, Kusin Vitamin och Opsis Kalopsis bor.


Dagarna går och jag känner mig näppeligen sjuk alls. Många frågar lite försiktigt och på något sätt ängsligt hur jag mår och det kan jag förstå. Det är helt okej men ibland glömmer jag bort varför alla undrar så. Allt har gått så över förväntan bra men det känns trist att bara skriva om sjukdom här. Kanske borde jag göra det mer. En av anledningarna att jag började skriva var just att berätta hur det går men det mesta som kommer ur mig blir alla snurriga tankar som dyker upp.

Min kropp verkar tåla cellgifterna väl och doktor Bosse säger: ”Till dig kan man ju tydligen ge hur mycket som helst”. De enda spåren som märks av strålningen är två pigmentfläckar. De känns som blåmärken men man kan ju faktiskt låta bli att trycka på dem. Visst syns det på röntgen att halva vänsterlungan är lite förstörd men å andra sidan är den stora tumören i princip borta.

(Nu blev det en språkfråga, den handlade inte om ”näppeligen” eftersom det skulle vara fusk, till C som faktiskt är svensklärare. Det är näppeligen (här med betydelsen ”med möda”) han klämmer ur sig ett svar och det är inte ens tydligt. Som vanligt med andra ord.)

I övriga vardagen, den som inte innehåller cellgifter, läkarbesök och blodprover, har jag mest svårt att få tummen ur. Det är trevligare att fika med grannarna än att ta hand om tvätt och disk. Det gör inte saken bättre att jag är den ultimata tidsoptimisten och prokrastinatörskan. Alla lär vi vara bäst på någonting. Prokrastinatörska låter i alla fall ganska bra. Vad är alternativet? Uppskjuterska? Det skulle nog kunna misstolkas.

Nu tänker jag lägga ner det där med näppeligen, det går inget bra tycker jag. Nästa gång får det bli ett ord som verkar roligare att använda.

Tack för idag. Tack för en underbar vanlig dag.

Efter att ha korrekturläst påstår C att han inte alls ger några oklara svar. Han manar bara till eget tänkande. Jo, men visst.

Vi leker att...

Härom dagen satt jag återigen och tjuvlyssnade på barnens lek. Om man sitter bakom DN är det som att vara en fluga på väggen. De glömmer att jag är där. Jag har länge varit tydlig med att jag inte leker roll-lekar med små plastfigurer, jag vill helt enkelt inte. Nu verkar de faktiskt acceptera det.
I leken går de små Polly Pocketsarna, Barbie, bla bla bla in my pocket och andra fula figurer (Bratzdockorna är så fula att de är bannlysta i det här huset) runt och socialiserar. Det är kreativ lek och så länge de inte blir osams om vad dockorna ska göra, heta eller hur gamla de ska vara är det så gott att bara sitta och lyssna.

Nu till leken i förra veckan. Barnens farfar gick bort för snart en månad sedan och barnen var med på begravningen. De funderar oftast mer än jag kan föreställa mig och senast gick leken så här:

-Vi leker att jag bor här och är nio år, eller hur?
-Mmm. Och jag är också nio år.
-Nu dog min mamma så jag packade min väska och sprang hela vägen hem till dig.
-Ja, och då fick du bo här för din mamma var död. Vill du det?

Fortfarande gömd bakom Dagens nyheter torkade jag tårarna.

Hur mycket förstår de?
Vad drömmer de egentligen om på nätterna?
Vilka tankar finns som vi inte får höra om?

Vi har berättat om cancer. Vi har berättat att det är en sjukdom som de kommer höra talas om. Kanske är det någon som har en släkting som till och med dött av cancer. Det betyder inte att alla gör det. Bara en del.

För lite längre sedan frågade min stora flicka:

-Vad gör man om ens mamma och pappa dör?
-Det finns många runtomkring som älskar och kan ta hand om er, förklarade vi.
-Men hur ska vi säga till dem? Vi kan ju inte deras telefonnummer..

De ser alltså framför sig hur de hittar både sin mamma och pappa döda och helt plötsligt står ensamma här hemma. Den tanken skulle ju skrämma skiten ur vem som helst.
Vi svarade att då kan de gå och knacka på hos grannen så hjälper de till att ringa.
Sen var det bra med det.

I söndags fick vi en roligare kommentar. Eller jag vet inte om man ska skratta eller gråta men vi valde skrattet. Stora tjejen hade hemarbete att jobba ikapp eftersom hon var sjuk hela veckan innan sportlovet. På söndagskvällen blev det därmed gnäll.

-Du måste göra den här läxan. Den ska vara klar imorgon.
-Varför?
-De andra har redan gjort klart när du var sjuk.
-Det är trååååkigt.
-Det kan du tycka men den ska med till skolan imorgon i alla fall.

Då tittar hon på mig, stolt över att ha kommit på värsta bästa lösningen på det problemet, och säger:

-Tänk om jag glömmer den då?

Och hon går bara i ettan.
Poäng för kreativitet men jag tänker inte säga det så hon hör.