Röntgenavdelningen på Huddinge

30:e december och uppe med tuppen.
Blodprov, röntgen och läkarbesök.
Väl nere på röntgen får jag veta att det inte finns en remiss, den borde ha kommit från avdelning K 82. Sköterskan konstataterar att jag inte alls ska röntgas idag.

-Jo, du förstår jag har läkarbesök om en kvart.
-Men jag hittar ingen remiss. (Med släpig och likgiltig röst.)
-Du kanske kan vara snäll och ringa dem där uppe och fråga?
-Jaaa, mmm... (Släpar fötterna mot receptionen.)

Hon kommer tillbaka:

-De svarar inte. (Verkligen "jättepunkt" efter det kostaterandet.)
-Nähä. Du kanske kan vara snäll och ringa till K 84 och be dem springa över till syrrorna på K 82? (Du trötta människa som verkar vara helt utan förmåga att ta egna initiativ.)
-Eh, det är ju lungavdelningen. Jobbar du här eller? (Läses om möjligt ännu släpigare.)
-Avdelningarna ligger vägg i vägg och de har gemensamma utrymmen emellan. (Nu Lätt irriterad.)
-Du kan väl springa upp och hämta en remiss istället, det går säkert mycket fortare.
-Prova att ringa till K 84 så får vi väl se vad som händer. Nu är det fem minuter kvar till min läkartid. (Nu med ett påklistrat leende och en röst som inte riktigt lyckas dölja de (smått?) nedvärderande uppfattningar jag byggt upp.)

Tillbaka till receptionen igen. Släpa, släpa, släpa.
Åter i väntrummet:

-Det fungerade.
-(MMMM, JAG SA ATT DET SKULLE DET.)Tack snälla du det var vänligt av dig.
- Mmmm.
-Tack, tack.

Det kan ju bero på dåligt morgonhumör. Senare idag kan jag nog ta det hela med humor men inte riktigt än. Just nu regerar "Häxan Surtant".

Som tur var fick jag träffa underbara doktor Bosse och blir jag genast på bättre humör. Trots att klockan bara är halv nio.
Idag hade jag egentligen bara en fråga:
Det har börjat göra ont på ryggen ner mot midjan och upp mot revbenen. Ömheten beter sig som den man kan uppleva vid feber, det gör ont och är obehagligt att ha kläder för det liksom skaver. Vad kan det tänkas bero på?

Doktor Bosse letar i Fass (i boken och inte på nätet). Alimta (Cellgiftet jag får just nu) kan påverka nerverna och då är det så det kan bli.
En biverkning utöver tröttheten, det har jag inte upplevt sedan de chockade min stackars lever med den allra försra kuren för ett år sedan.

Bosse avslutar glatt mötet med frasen: "Gott slut"
Jag svarar: "Inte än, eller hur?"

Ha det bra och gott nytt år. Inget annat.

Halv jävla åtta

Jo, jag har läkartid i morgon.
Provtagning kl. 7.30
Lungröntgen kl. 7.50
Läkartid kl. 8.15

Imorgon är dagen före nyårsafton och jag som trodde att alla bara handlade mat och sprang på bolaget den dagen. Det måste i alla fall jag göra.
Det är trots allt inte akuten jag ska till. Det är en dagvårdavdelning.
Ja, alla kan ju inte ha det lika gott soom vi lärare, sjukskrivna och annat löst folk.

Nu ställer vi klockan på sex, somnar gott och vaknar som en solstråle, full av energi och ser glatt fram emot att få se vad denna nya dag kan tänkas bära i sitt sköte. INTE

God natt

Juldagsmys

Hur mycket jag än älskar mina barn så är det väldigt skönt att C just nu är ute och åker pulka med dem. Lugnet har lagt sig och jag sitter i soffan med julens praliner. Aladdinasken är obligatorisk till jul i familjen men vad har hänt? De byter ut pralinerna och snart kommer alla bitar innehålla samma mesiga nougat som i alla andra tråkiga chokladaskar. Det är nämligen så att jag är en av de få som tycker om de mörka med likör och romrussin. Ägglikören har alltid varit en klar favorit men nu har den försvunnit minsann och vad har de ersatt den med? Jordgubbscreme. Hur tänkte ni nu? Jordgubbscreme?

Det blev en bra julafton trots att vi inte kom iväg till Göteborg i år. Det som är tråkigt är att inte få träffa alla där nere men det kan vi göra lite senare, kanske en resa ner över sportlovet. (Som om det vore bättre i trafiken då...) Själva resan är ju ändå inget jag saknar.

”När är vi framme?”
”Snart. Vi har inte varit så nära Göteborg tidigare idag som vi är nu. Det är väl bra?”
”Dubbelsuck”



-I´m NOT lovin´ it.

Redan på julaftons kväll förstod jag att ett tänkt projekt liksom skulle falla på sin egen orimlighet. Mannen i huset tyckte det var smart han kallade mig till och med duktig. Tanken var att gå på julotta vilket jag inte gjort sen jag konfirmerade mig. Det skulle väl vara mysigt? Allt är så fint med alla ljus. Barnen tindrar och mamman är så harmonisk och vi kryper ihop tillsammans i kyrkbänken som mössen i Kalle Ankas jul, ni vet när Benjamin Syrsa sjunger på slutet.
Nääääee. Så skulle det verkligen inte bli. Jag förstår det egentligen.

Juldagsmorgonen började istället att jag vaknade klockan halv sex och just när jag ska till att lyckas somna igen, vid sextiden, kommer Kajsa upp och vill spela Uno. Så där lagom kul tyckte mamman men spelade Uno tills Kajsa blev trött på att förlora.

Sedan blev det frukost. Barnen planerade redan kvällen innan vad som skulle finnas till buds och det tog ungefär en timme för dem att förbereda kalaset (mamman hjälpte bara till lite). De skrev meny, dekorerade, plockade fram kassaapparat med tillhörande leksakspengar och inventerade i kylskåpet. Fint blev det och stolta var de.
Först fick vi varsin hög med pengar och om de tog slut så fick vi gärna köpa mer pengar i kassan. Efter det fick vi köa. Det kostade 25 kronor att äta frukost och man skulle få fem kronor tillbaka. Jag betalade med en tia och tog nöjd emot en femma som växel. Matematikläraren i mig fick bita sig hårt i tungan för att inte haspla ur sig en kommentar.




Vackert dekorerat av en stolt medeltida prinsessa. (Julklappskläderna)
Frukostmeny.
”Kademummapepparkaka” i filen eller till kaffet?
Två stolta tjejer och Hannah fortfarande i nattlinnet...

God fortsättning
Eller kanske gott slut som en del väljer att säga. Inte än säger jag.

Och nu blev det jul. Igen.

Vår familj brukar fira jul i Göteborg tillsammans med svärföräldrar, fastrar, farbröder och kusiner. Men inte i år. Vi är för fega eller bara tillräckligt kloka för att sätta oss i bilen en sådan här dag. Som om det inte vore nog med halka och all annan trafik så funkar dessutom inte värmen som den ska i bilen. Igår presenterade DN stort och tydligt på första sidan att just idag dör flest människor i trafiken och att det är ännu mer snö på väg in över Småland under dagen. (Jag tycker inte ens att riksväg 40 mellan Jönköping och Göteborg är trevlig att köra i sommarväglag när det är ljust.)
Vi bestämde oss inte förrän igår kväll och C fick den äran (?) att berätta för barnen. Inte roligt. Kajsa grät stora delar av kvällen. Nu blir det julafton med mormor, morfar och moster Ylle istället och det är inte fy skam. För att kompensera har C åkt till centrum med barnen för att låta dem välja varsin sak i leksaksaffären följt av lunch på kinarestaurangen. Själv mår jag illa idag och tanken att ens gå förbi utanför den restaurangen är inte ett dugg lockande men barnen är glada!

Så mycket har hänt sedan jag skrev senast och kanske bör varje sak ha sitt eget inlägg. Jag vet att det fungerar det här med att skriva av sig vartefter men tiden bara rullar på och vips så var den borta. När jag var liten fick vi alltid gamla veckotidningar från min farmor och mormor. I en av de fanns en dikt som jag inte längre har kvar men den handlade om två troll som försökte ”spara tiden i en strut hopsatt med en dubbelknut” samtidigt som de undrade: ”Kan man? Kan man inte spara? Tid är ju en flyktig vara”. Kanske inte lyrik på högsta nivå, sådan förstår jag sällan, men ganska tänkvärt.

Vänta lite. Jag måste gå och ta en ”After Eight” som C fick av sina elever igår...

Nej, det borde jag ju inte gjort men god var den.
Sedan jag fick min diagnos för drygt ett år sedan har jag gått upp i vikt. Läkare och sjuksystrar tycker det är bra. ”Vi är nöjda när våra patienter har aptit. Du behöver ha lite att ta av.” Det tycker inte jag. Jag känner mig bara tjock och ful och behöver köpa nya kläder.
Det är dumt att klaga över något så trivialt egentligen eftersom jag känner mig så bortskämd i övrigt. Cellgifterna gör mig fortfarande ”bara” trött, de tar maximalt på tumören och minimalt på resten av mig. Strålningen gjorde mig också trött och lämnade några brännskador men de är läkta. Om man jämför med vad andra cancerpatienter drabbas av på grund av medicineringen är mina problem en fis i rymden.

Det bästa just nu är nog ändå kommentarerna om att jag ser såååå fräsch ut. Ha, ha, ha. Kanske beror det mest på att många har bilden av oss cancerpatienter som något utmärglat spöke utan hår. Men med tanke på att jag hade räknat med att vara död nu, så här lagom till jul och nyår, så känner jag mig extremt fräsch. Och de dagarna jag absolut inte gör det väljer jag att stanna hemma.

Usch, vad det här inlägget blev utan någon som helst röd tråd men jag ska satsa på att skriva oftare och någonstans måste jag bryta min ”Bloggersblock”.


>


God Jul
(Från en tjock men fräsch Breviksmamma)