Och nu blev det jul. Igen.

Vår familj brukar fira jul i Göteborg tillsammans med svärföräldrar, fastrar, farbröder och kusiner. Men inte i år. Vi är för fega eller bara tillräckligt kloka för att sätta oss i bilen en sådan här dag. Som om det inte vore nog med halka och all annan trafik så funkar dessutom inte värmen som den ska i bilen. Igår presenterade DN stort och tydligt på första sidan att just idag dör flest människor i trafiken och att det är ännu mer snö på väg in över Småland under dagen. (Jag tycker inte ens att riksväg 40 mellan Jönköping och Göteborg är trevlig att köra i sommarväglag när det är ljust.)
Vi bestämde oss inte förrän igår kväll och C fick den äran (?) att berätta för barnen. Inte roligt. Kajsa grät stora delar av kvällen. Nu blir det julafton med mormor, morfar och moster Ylle istället och det är inte fy skam. För att kompensera har C åkt till centrum med barnen för att låta dem välja varsin sak i leksaksaffären följt av lunch på kinarestaurangen. Själv mår jag illa idag och tanken att ens gå förbi utanför den restaurangen är inte ett dugg lockande men barnen är glada!

Så mycket har hänt sedan jag skrev senast och kanske bör varje sak ha sitt eget inlägg. Jag vet att det fungerar det här med att skriva av sig vartefter men tiden bara rullar på och vips så var den borta. När jag var liten fick vi alltid gamla veckotidningar från min farmor och mormor. I en av de fanns en dikt som jag inte längre har kvar men den handlade om två troll som försökte ”spara tiden i en strut hopsatt med en dubbelknut” samtidigt som de undrade: ”Kan man? Kan man inte spara? Tid är ju en flyktig vara”. Kanske inte lyrik på högsta nivå, sådan förstår jag sällan, men ganska tänkvärt.

Vänta lite. Jag måste gå och ta en ”After Eight” som C fick av sina elever igår...

Nej, det borde jag ju inte gjort men god var den.
Sedan jag fick min diagnos för drygt ett år sedan har jag gått upp i vikt. Läkare och sjuksystrar tycker det är bra. ”Vi är nöjda när våra patienter har aptit. Du behöver ha lite att ta av.” Det tycker inte jag. Jag känner mig bara tjock och ful och behöver köpa nya kläder.
Det är dumt att klaga över något så trivialt egentligen eftersom jag känner mig så bortskämd i övrigt. Cellgifterna gör mig fortfarande ”bara” trött, de tar maximalt på tumören och minimalt på resten av mig. Strålningen gjorde mig också trött och lämnade några brännskador men de är läkta. Om man jämför med vad andra cancerpatienter drabbas av på grund av medicineringen är mina problem en fis i rymden.

Det bästa just nu är nog ändå kommentarerna om att jag ser såååå fräsch ut. Ha, ha, ha. Kanske beror det mest på att många har bilden av oss cancerpatienter som något utmärglat spöke utan hår. Men med tanke på att jag hade räknat med att vara död nu, så här lagom till jul och nyår, så känner jag mig extremt fräsch. Och de dagarna jag absolut inte gör det väljer jag att stanna hemma.

Usch, vad det här inlägget blev utan någon som helst röd tråd men jag ska satsa på att skriva oftare och någonstans måste jag bryta min ”Bloggersblock”.


>


God Jul
(Från en tjock men fräsch Breviksmamma)