Hemlängtan

Nu är jag på Furuhöjden i Täby och hemlängtan är enorm. Idag är det söndag och det händer inget annat än att man äter. Medelåldern ligger på cirka sjuttio år och alla vill prata om sina krämpor.
Jag äter på rummet.
När en syrra tvingades lyssna på min klagan, inklusive gråtattack, övertalade hon mig att stanna till imorgon och komma igång med sjukgymnastiken i alla fall. Okej då...
Imorgon är det också promenad på schemat.


Och nu kunde jag inte klistra in den fina bilden på alla rullatorer och gåstolar utanför matsalen...
(Min telefons webläsare är tydligen inte kompis med blogger.)
På Facebook och från min man fick jag förslagen att skruva loss lite bromsar för en roligare upplevelse men jag vet inte jag.

Nu måste jag ju tillägga att jag inte har något emot äldre människor. Inte alls men just här och nu känner jag mig så ensam. Sedan är det så att vi pratar sjukdomar på Vidarkliniken också men det är en helt annan sak. Svårt att förklara varför när jag tänker efter.

Igår fick jag i alla fall besök. Fina Sanna kämpade sig hit och det var inte det lättaste. Och i ett jävla pissväder dessutom. Men det blev en god lunch följt av shopping i Täby Centrum, där jag aldrig varit förut och troligen inte kommer besöka igen även om det var ett välfyllt centrum med fler butiker än de gamla vanliga.

Snart blir det Solsidan som får utgöra dagens höjdpunkt. Efter det någon film och sedan sova kudden. Kanske drömma om en bättre dag imorgon.

Jo, imorgon är det sittgympa också. Den var jag med på igår också. Vi sitter på stolar/rullstolar i en cirkel med en sjukgymnast på en pall i mitten.

Sträääck ut i knät. Och tillbaka.
Så flyttar vi ärtpåsen runt kroppen. Framför. Bakom. Framför. Bakom...

Men nu är jag här och då är man med som jag brukar säga till barnen.
Trevlig Solsidan-stund på er.

Så himla lycklig

Allt har gått så långt över förväntan bra och jag känner mig så lättad.
Det som skulle bli fyra till åtta dygn på sjukhus blev bara ett och ett halvt.
Den kateter som skulle sättas behövdes aldrig.
Och något stort klumpigt drän behövdes inte heller. Bara en tunn liten slang som för det mesta fastnade i sängen

Redan samma dag, kort efter operationen kunde jag vara uppe och gå. Att få gå på toa själv är en frihet vi inte går och är nog tacksamma för i vardagen.
Andra dagen, när de hade minskat på smärtlindringen hade jag mindre ont än tisdagen då jag blev inskriven. Den tisdagen fick jag också ett blad med övningar som skulle göras efter en thoraxoperation.
Jag skrattade och sa: De här övningarna har jag inte kunnat göra det senaste året utan att det gör riktigt, riktigt ont
Från och med att jag vaknat och kommit på fötter efter ingreppet klarade jag alla övningar helt utan problem.
Jag måste sett riktigt korkad ut ut där jag stod och vevade med armarna, lycklig som ett litet barn.

Efter operationen fick jag direkt prata med kirurgen (på sjukhuset sa de operatören?). Han berättade att hade korrigerat ett av revbenen. Det sjätte.
Här blev jag lite stressad och likaså när vi hade ett samtal innan. Varför bara ett? Det gör ont på många ställen och ni har sett fler brott?!
Han förklarade att det han åtgärdade var så fult att det troligtvis var roten till det övriga.
"En riktigt ful fraktur" sa han och rynkade på näsan.

Och vad hade hänt? Jo, revben nummer sex, man räknar uppifrån, var helt av och hade lagt sig "omlott". Ungefär två cm ben låg ovanpå det andra.
Nu har jag istället en glipa på sex cm i mitt sjätte revben så att ändarna inte kan mötas och skava mot varandra.

Nu på fredagen har jag fått åka till Furuhöjden i Täby för rehab. Tyvärr var det fullt på Sthlms sjukhem.
Det är sååååå lååååångt till Täby.

Kramar. Riktiga kramar där jag inte behöver ha min vänstra arm som skydd!

Snart är det dags

Just nu sitter jag i soffan, mellan två flickor redan iklädda sina pyjamasar, och tittar på "Highschool musical 2" för jag vet inte vilken gång i ordningen. Visst är det mysigt med älsklingarna i soffan men filmen är inte riktigt lika bra längre så jag passar på att göra annat.

När vi var i Turkiet förra veckan fick jag ett telefonsamtal från Karolinska i Solna. Det hade kommit ett återbud och de undrade om den 17:e oktober kunde passa för operation av mina revben.
Underbart, självklart, svarar jag. I september träffade jag en läkare som föklarade att en operation är möjlig. Samtidigt berättade han att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Det kan bli så att smärtan kvarstår.
- Jag tycker vi kör ändå. Det är värt ett försök.
- Har du så ont att det verkligen är outhärdligt?
- Det stör en stor del av mitt liv. Jag är trött, det är svårt att sova, köra bil, motionera och att över huvud taget röra sig.
- Ja, vi kan ju inte ta bort alla revben som är trasiga. Då faller bröstkorgen ihop.
- Alla? Vi pratar väl om två kanske tre?
- Nä, det är snarare fem eller sex...
- Då får du ta de som gör ont. Jag kan peka ut de tre som är värst.

När jag lämnade hans kontor visste jag inte mycket mer än att "en operation är ju en operation", var inte så säker på att det hjälper och att jag kommer att vara sövd. Det lät som om det var ett mindre komplicerat ingrepp som de skulle göra genom sådana där små hål.
Min slutsats blev därför: Det är väl en dagoperation. Dit på morgonen- hem på kvällen. Möjligtvis sova över en natt.

Näpp.
Idag kom kallelsen och jag fick en hög papper med information, instruktioner, tider och formulär att fylla i. Operationen är den 17:e. Redan dagen innan ska jag vara på plats klockan tio för att ta prover, EKG och prata med sköterskor, operationsläkare och narkosläkare.
Efter operationen följer 4-8 dagar på sjukhus med rehabilitering, drän, sjukgymnast för att lära sig andas och hosta. Eventuellt behövs också vidare rehabilitering utanför sjukhuset på t.ex. Stockholms sjukhem. En av frågorna i formuläret var om jag kommer behöva vidare assistans/rehabilitering efter operationen.
Hur i hela friden ska jag veta det.

Helt plötsligt blev det här ett mycket större projekt (äventyr?) än jag väntat mig men det är inte ett alternativ att tacka nej. Om jag nu blir av med smärtan, och det måste man ju hoppas på, så kommer livet bli så mycket lättare.
En sak till: Det är bara en vecka kvar....
Och ja, jag börjar nog bli lite nerös nu och som lök på laxen vill de att jag ska sluta röka innan operation. Helst ska jag sluta tre veckor innan men får man informationen en vecka innan så blir det lite svårt att lösa den saken.

Håll alla tummar. Snälla?

Vi hade i alla fall tur med vädret!

Nyss hemkomna från en vecka i varma, sköna Turkiet så är det en tröst att det är ganska varmt och höstsoligt här. Inte trettio grader men liksom bra ändå.
Vad har vi gjort? Ja, vad gör man?
Äter gott, njuter av värmen, badar i havet och åker vatttenrutchkana.
Ett besök till staden Side hann vi med också, några promenader till närmsta lilla shoppingstråk och hotellets egna kvällsshower.

 Att kommunicera var inte alltid så lätt. I Turkiet pratar man tyska som andraspråk (man säger däremot ofta: "yes english" varpå det följer någon mystisk harang som ingen av oss kunde tyda) Den enda i sällskapet som kan tyska var min fina syster som fick bli resans tolk.

Vi reste alltså systern med sambo, min pappa, båda flickorna och jag. Vi delade upp oss på två av de rum som kallades familjerum. Ett till syrran med sambo och ett till oss andra.
Vi hade överlägset mest sand i vårt.

Två våningar minsann. Den nedre med våningsäng, den övre med dubbelsäng.
Badrum på båda!
Eftersom min pappa inte klagade på snarkningar, sparkar/slag eller pratande i sömnen börjar jag misstänka att det är något min man hittat på.
(Eller näääe. Min pappa sover nog bara tyngre och är inte så lättväckt som C)

Men allt kan ju inte bli perfekt....
Precis innan resan hade jag haft en sväng av lunginflammation. På grund av rädslan att den skulle återkommma (det har hänt tidigare) fick jag ett recept och petade ner en burk Amimox i väskan.
Nu måste det ju gå bra? Nja, inte helt.

Vi kom ner på en lördag och var rätt trötta eftersom planet lämnade Arlanda kl 06.00. Det räckte ändå gott att sova lite middag så var det bra med det!

Söndag:
Bad i både pool och i havet, lunch på stranden, liten siesta,middag och utflykt till fina Side stad.
Måndag:
"Nä, men vi tar det lite lugnare idag. Vi hinner mycket till under veckan."
Tisdag:
Nu kommer den "spännande" biten. Efter att vi ätit lunch börjar min syster må illa.
Riktigt illa. Stackarts lillasyster kräks i timmar. Hennes sambo får hjälp att kalla på läkare som i sin tur ringer ambulansen. I ambulansen börjar hon hyperventilera och får kramper. Som tur var piggnade hon på sig bra med droppet hon fick.
Själv håller jag mig på hotellrummet och kräks bara lite lagom. Pappa mår inte heller bra och vill absolut inte äta.
Onsdag:
Jag sover, trött efter nattens aktiviteter på toaletten. Systers sambo tar med tjejerna till både vattenkanorna och stranden. Tack snälla!
Framåt kvällen åker han för att spendera natten på sjukhuset med sin flickvän.
Torsdag:
Goda nyheter: Syster blir utskriven! Lite sliten men på fötter och vi gott mod.
Dåliga nyheter: De behåller hennes sambo som under natten började må dåligt och de misstänker samma smitta.
Och vilken smitta? Ja, men det var ju med största sannolikhet hotellets egna buffé.
Vi frågar i receptionen. Är det fler som blivit sjuka?
Nja, tyckte de, ganska normalt. Mellan tio och femton till sjukhus den här veckan... Och hur många som spydde lite lätt uppe på sina rum har vi ju ingen aning om.
Fredag:
Sista dagen och alla på fötter. Men det var nästan bara barnen som åt. Mera bad såklart med perfekta vågor för barnen.
Men orkar vi åka in till stan igen? Vi har ju inte sett allt där ännu och inte mycket annat heller... Beslutet tas när hela himlen lyser upp av blixtar. Vi fick avsluta kvällen med hotellets Michael Jacksson-show istället. Barnen var i alla fall förtjusta och tyckte att hotellpersonalen dansade superbra. Där tyckte vi inte lika.

Jag vill inte känna mig besviken. Vill se allt det positiva, men kan inte låta bli att känna mig lite snuvad. Lite lurad.

Men: Sol, värme och bad är underbart.
Sällskapet var det ultimata.
Barnen slapp vara sjuka. (Kan extrema mängder socker skapa något slags skydd?)
Att bara kunna umgås utan måsten och tider är så befriande.

Borta var bra men hemma kanske i alla fall är bäst.