Duracell vs Snigel

Varför blir det alltid tidsbrist? I morse var Kajsa mer av en snigel än någonsin. Det är egentligen en underbar egenskap att kunna vara i sin egen värld och ha ambitionen att utforska allt i sin omgivning men just när det är som uslast med tid känns det inte lägligt. I dag kom vi nog inte iväg förrän en och en halv timme efter planerad avfärd. Det värsta är att jag själv är ”speedad” på hög dos av Betapred (kortison) och dessutom har blandat friskt med både kaffe och socker. Det är ju faktiskt mer mitt eget fel än barnens men tålamodet åker lätt längst ner i botten.


Betapred, socker och kaffe:





Hannah är med på sjukhuset i dag för att mamman tankar cellgifter. Dripp dropp. Tyvärr kan det bli ganska, eller faktiskt rejält, långtråkigt och det blir klart inte bättre av att sjukhusets gästnätverk inte vill ge mig en IP-adress, det vill säga att vi inte kommer åt Bolibompawebben och den är ett suveränt redskap mot uttråkadheten. Som tur är störs inte damen i stolen bredvid att vi har TV på och vi har även laddat väskan med pennor, spel och pussel. Av packningen att döma ser det ut som om vi tänkte stanna en vecka eller två.

I morgon på förmiddagen kommer den duktiga fiolpedagogen för min första lektion någonsin och jag hoppas så att jag kommer orka. Den enorma tröttheten brukar inte infinna sig innan det har gått några dagar efter cellgifterna. Min egentliga plan var att lära mig spela är jag blir pensionär men nu vet vi ju att det inte kommer att hända. Jo, man kan visst tro på mirakel men det måste det ändå vara bättre att vara realist. Då blir allt annat bara en bonus. Hope for the best, prepare for the worst (nä, så kan det väl inte stavas, det ser fel ut. Ni förstår vad jag menar och det gills i min värld.)

Det där med fiolen lyckades jag knasa till redan igår. Jag hämtade den på jobbet och av naturen är jag fruktansvärt nyfiken och (tyvärr?) ganska impulsiv. Det ledde till att fiolen tvunget skulle upp ur lådan och provspelas, självklart utan några som helst förkunskaper annat än det lilla jag kunde hitta på nätet och det ledde givetvis i sin tur att jag drog av en sträng och lyckades få den lilla hartsbiten i tusen bitar. Vi får helt enkelt leta efter en musikaffär på vägen hem och dessutom fråga som ödmjukast om fiolpedagogen kan, för säkerhets skull, ta med en hel fiol i morgon.

Nu blev det helt plötsligt sovdags. Det var ju det där med tiden igen. Någon som vet var den är?

Ses och hörs.
I morgon ska jag spela fiol.