Hemlängtan

Nu är jag på Furuhöjden i Täby och hemlängtan är enorm. Idag är det söndag och det händer inget annat än att man äter. Medelåldern ligger på cirka sjuttio år och alla vill prata om sina krämpor.
Jag äter på rummet.
När en syrra tvingades lyssna på min klagan, inklusive gråtattack, övertalade hon mig att stanna till imorgon och komma igång med sjukgymnastiken i alla fall. Okej då...
Imorgon är det också promenad på schemat.


Och nu kunde jag inte klistra in den fina bilden på alla rullatorer och gåstolar utanför matsalen...
(Min telefons webläsare är tydligen inte kompis med blogger.)
På Facebook och från min man fick jag förslagen att skruva loss lite bromsar för en roligare upplevelse men jag vet inte jag.

Nu måste jag ju tillägga att jag inte har något emot äldre människor. Inte alls men just här och nu känner jag mig så ensam. Sedan är det så att vi pratar sjukdomar på Vidarkliniken också men det är en helt annan sak. Svårt att förklara varför när jag tänker efter.

Igår fick jag i alla fall besök. Fina Sanna kämpade sig hit och det var inte det lättaste. Och i ett jävla pissväder dessutom. Men det blev en god lunch följt av shopping i Täby Centrum, där jag aldrig varit förut och troligen inte kommer besöka igen även om det var ett välfyllt centrum med fler butiker än de gamla vanliga.

Snart blir det Solsidan som får utgöra dagens höjdpunkt. Efter det någon film och sedan sova kudden. Kanske drömma om en bättre dag imorgon.

Jo, imorgon är det sittgympa också. Den var jag med på igår också. Vi sitter på stolar/rullstolar i en cirkel med en sjukgymnast på en pall i mitten.

Sträääck ut i knät. Och tillbaka.
Så flyttar vi ärtpåsen runt kroppen. Framför. Bakom. Framför. Bakom...

Men nu är jag här och då är man med som jag brukar säga till barnen.
Trevlig Solsidan-stund på er.

Så himla lycklig

Allt har gått så långt över förväntan bra och jag känner mig så lättad.
Det som skulle bli fyra till åtta dygn på sjukhus blev bara ett och ett halvt.
Den kateter som skulle sättas behövdes aldrig.
Och något stort klumpigt drän behövdes inte heller. Bara en tunn liten slang som för det mesta fastnade i sängen

Redan samma dag, kort efter operationen kunde jag vara uppe och gå. Att få gå på toa själv är en frihet vi inte går och är nog tacksamma för i vardagen.
Andra dagen, när de hade minskat på smärtlindringen hade jag mindre ont än tisdagen då jag blev inskriven. Den tisdagen fick jag också ett blad med övningar som skulle göras efter en thoraxoperation.
Jag skrattade och sa: De här övningarna har jag inte kunnat göra det senaste året utan att det gör riktigt, riktigt ont
Från och med att jag vaknat och kommit på fötter efter ingreppet klarade jag alla övningar helt utan problem.
Jag måste sett riktigt korkad ut ut där jag stod och vevade med armarna, lycklig som ett litet barn.

Efter operationen fick jag direkt prata med kirurgen (på sjukhuset sa de operatören?). Han berättade att hade korrigerat ett av revbenen. Det sjätte.
Här blev jag lite stressad och likaså när vi hade ett samtal innan. Varför bara ett? Det gör ont på många ställen och ni har sett fler brott?!
Han förklarade att det han åtgärdade var så fult att det troligtvis var roten till det övriga.
"En riktigt ful fraktur" sa han och rynkade på näsan.

Och vad hade hänt? Jo, revben nummer sex, man räknar uppifrån, var helt av och hade lagt sig "omlott". Ungefär två cm ben låg ovanpå det andra.
Nu har jag istället en glipa på sex cm i mitt sjätte revben så att ändarna inte kan mötas och skava mot varandra.

Nu på fredagen har jag fått åka till Furuhöjden i Täby för rehab. Tyvärr var det fullt på Sthlms sjukhem.
Det är sååååå lååååångt till Täby.

Kramar. Riktiga kramar där jag inte behöver ha min vänstra arm som skydd!

Snart är det dags

Just nu sitter jag i soffan, mellan två flickor redan iklädda sina pyjamasar, och tittar på "Highschool musical 2" för jag vet inte vilken gång i ordningen. Visst är det mysigt med älsklingarna i soffan men filmen är inte riktigt lika bra längre så jag passar på att göra annat.

När vi var i Turkiet förra veckan fick jag ett telefonsamtal från Karolinska i Solna. Det hade kommit ett återbud och de undrade om den 17:e oktober kunde passa för operation av mina revben.
Underbart, självklart, svarar jag. I september träffade jag en läkare som föklarade att en operation är möjlig. Samtidigt berättade han att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Det kan bli så att smärtan kvarstår.
- Jag tycker vi kör ändå. Det är värt ett försök.
- Har du så ont att det verkligen är outhärdligt?
- Det stör en stor del av mitt liv. Jag är trött, det är svårt att sova, köra bil, motionera och att över huvud taget röra sig.
- Ja, vi kan ju inte ta bort alla revben som är trasiga. Då faller bröstkorgen ihop.
- Alla? Vi pratar väl om två kanske tre?
- Nä, det är snarare fem eller sex...
- Då får du ta de som gör ont. Jag kan peka ut de tre som är värst.

När jag lämnade hans kontor visste jag inte mycket mer än att "en operation är ju en operation", var inte så säker på att det hjälper och att jag kommer att vara sövd. Det lät som om det var ett mindre komplicerat ingrepp som de skulle göra genom sådana där små hål.
Min slutsats blev därför: Det är väl en dagoperation. Dit på morgonen- hem på kvällen. Möjligtvis sova över en natt.

Näpp.
Idag kom kallelsen och jag fick en hög papper med information, instruktioner, tider och formulär att fylla i. Operationen är den 17:e. Redan dagen innan ska jag vara på plats klockan tio för att ta prover, EKG och prata med sköterskor, operationsläkare och narkosläkare.
Efter operationen följer 4-8 dagar på sjukhus med rehabilitering, drän, sjukgymnast för att lära sig andas och hosta. Eventuellt behövs också vidare rehabilitering utanför sjukhuset på t.ex. Stockholms sjukhem. En av frågorna i formuläret var om jag kommer behöva vidare assistans/rehabilitering efter operationen.
Hur i hela friden ska jag veta det.

Helt plötsligt blev det här ett mycket större projekt (äventyr?) än jag väntat mig men det är inte ett alternativ att tacka nej. Om jag nu blir av med smärtan, och det måste man ju hoppas på, så kommer livet bli så mycket lättare.
En sak till: Det är bara en vecka kvar....
Och ja, jag börjar nog bli lite nerös nu och som lök på laxen vill de att jag ska sluta röka innan operation. Helst ska jag sluta tre veckor innan men får man informationen en vecka innan så blir det lite svårt att lösa den saken.

Håll alla tummar. Snälla?

Vi hade i alla fall tur med vädret!

Nyss hemkomna från en vecka i varma, sköna Turkiet så är det en tröst att det är ganska varmt och höstsoligt här. Inte trettio grader men liksom bra ändå.
Vad har vi gjort? Ja, vad gör man?
Äter gott, njuter av värmen, badar i havet och åker vatttenrutchkana.
Ett besök till staden Side hann vi med också, några promenader till närmsta lilla shoppingstråk och hotellets egna kvällsshower.

 Att kommunicera var inte alltid så lätt. I Turkiet pratar man tyska som andraspråk (man säger däremot ofta: "yes english" varpå det följer någon mystisk harang som ingen av oss kunde tyda) Den enda i sällskapet som kan tyska var min fina syster som fick bli resans tolk.

Vi reste alltså systern med sambo, min pappa, båda flickorna och jag. Vi delade upp oss på två av de rum som kallades familjerum. Ett till syrran med sambo och ett till oss andra.
Vi hade överlägset mest sand i vårt.

Två våningar minsann. Den nedre med våningsäng, den övre med dubbelsäng.
Badrum på båda!
Eftersom min pappa inte klagade på snarkningar, sparkar/slag eller pratande i sömnen börjar jag misstänka att det är något min man hittat på.
(Eller näääe. Min pappa sover nog bara tyngre och är inte så lättväckt som C)

Men allt kan ju inte bli perfekt....
Precis innan resan hade jag haft en sväng av lunginflammation. På grund av rädslan att den skulle återkommma (det har hänt tidigare) fick jag ett recept och petade ner en burk Amimox i väskan.
Nu måste det ju gå bra? Nja, inte helt.

Vi kom ner på en lördag och var rätt trötta eftersom planet lämnade Arlanda kl 06.00. Det räckte ändå gott att sova lite middag så var det bra med det!

Söndag:
Bad i både pool och i havet, lunch på stranden, liten siesta,middag och utflykt till fina Side stad.
Måndag:
"Nä, men vi tar det lite lugnare idag. Vi hinner mycket till under veckan."
Tisdag:
Nu kommer den "spännande" biten. Efter att vi ätit lunch börjar min syster må illa.
Riktigt illa. Stackarts lillasyster kräks i timmar. Hennes sambo får hjälp att kalla på läkare som i sin tur ringer ambulansen. I ambulansen börjar hon hyperventilera och får kramper. Som tur var piggnade hon på sig bra med droppet hon fick.
Själv håller jag mig på hotellrummet och kräks bara lite lagom. Pappa mår inte heller bra och vill absolut inte äta.
Onsdag:
Jag sover, trött efter nattens aktiviteter på toaletten. Systers sambo tar med tjejerna till både vattenkanorna och stranden. Tack snälla!
Framåt kvällen åker han för att spendera natten på sjukhuset med sin flickvän.
Torsdag:
Goda nyheter: Syster blir utskriven! Lite sliten men på fötter och vi gott mod.
Dåliga nyheter: De behåller hennes sambo som under natten började må dåligt och de misstänker samma smitta.
Och vilken smitta? Ja, men det var ju med största sannolikhet hotellets egna buffé.
Vi frågar i receptionen. Är det fler som blivit sjuka?
Nja, tyckte de, ganska normalt. Mellan tio och femton till sjukhus den här veckan... Och hur många som spydde lite lätt uppe på sina rum har vi ju ingen aning om.
Fredag:
Sista dagen och alla på fötter. Men det var nästan bara barnen som åt. Mera bad såklart med perfekta vågor för barnen.
Men orkar vi åka in till stan igen? Vi har ju inte sett allt där ännu och inte mycket annat heller... Beslutet tas när hela himlen lyser upp av blixtar. Vi fick avsluta kvällen med hotellets Michael Jacksson-show istället. Barnen var i alla fall förtjusta och tyckte att hotellpersonalen dansade superbra. Där tyckte vi inte lika.

Jag vill inte känna mig besviken. Vill se allt det positiva, men kan inte låta bli att känna mig lite snuvad. Lite lurad.

Men: Sol, värme och bad är underbart.
Sällskapet var det ultimata.
Barnen slapp vara sjuka. (Kan extrema mängder socker skapa något slags skydd?)
Att bara kunna umgås utan måsten och tider är så befriande.

Borta var bra men hemma kanske i alla fall är bäst.

Vilket jävla liv?

Imorgon kommer dr Bosse tillbaka från sin semester.
Han ska ringa då och prata om nästa behandling med det barnen kallar tröttmediciner, det vill säga cellgifter.
Dr Bosse tyckte att vi skulle börja med ny kur redan innan midsommar men eftersom vi hade planerat resa till Göteborg så kunde det nog skjutas upp några veckor. Den 11:e juli tyckte han blev bra.
Det tyckte inte jag och ringde syrrorna för att avboka medan han var på semester.

Jag vill ha lovet med mina barn i fred. Jag är illa trött och usel som det är på grund av allt annat.

Imorgon måste jag dock på något vis bestämma mig.
Senaste röntgen visar att det tillkommt nya metastaser och några av de andra har börjat växa. Men det har gått sakta. De nya bilderna jämfördes med bilder från september och jag har inte fått cyto sedan i början av mars. Hur farligt kan det vara att vänta tills barnen börjat skolan igen?

Nästa frågetecken är om jag över huvud taget vill ha mer cellgifter. Om det kanske är dags att skita i det här och lägga ner här och nu.

Sedan augusti förra året har jag haft mer eller mindre ont på vänster sida vid revbenen. Först när jag kom till Vidarkliniken i mars hittade vi rätt läkemedel och rätt dos. Jag slapp ha ont! Det var helt underbart. Det var fortfarande ingen som visste varför det gjorde ont och de läkare jag träffade tyckte att "så himla ont borde du inte ha". Jag är övertygad om att de inte trodde mig.
Jag minns att jag flera gånger påpekade att det känns precis som när man har en spricka. Men så kunde det ju naturligtvis inte vara.
"Det syns ju inte på någon av alla röntgenbilder vi har."
"Ingen annan har fått så här efter strålningen."
"Det kan kännas som om att det drar lite efter lunginflammationerna kanske."
Efter ett tag, med ganska hög dos av Fentanyl, kom ju så klart biverkningar. Men vad är värst smärtan eller biverkningarna?
(Biverkning: Frossa. Att känna sig alldeles iskall men svettas något enormt. Som vid hög feber. Totalt termostathaveri.)

Nu har vi börjat trappa ner dosen. Sakta men säkert. Men för varje gång ökar smärtan så att jag måste komplettera med tabletter igen.
När jag senast åkte ambulansen in efter en "liten incident" gissade men på att det kunde handla om antingen för mycket Fentanyl i blodet (det lagras tydligen) eller helt enkelt ett slag av abstinens.

Den gången fick jag också veta något annat intressant.
Läkarna såg lite ut som om de skämdes en aning. Jag var ledsen och erg så jag grät. Men nu är det spilld mjölk och vi går vidare.

Det de sett på röntgen förutom förändringarna av metastaserna var något med revbenen... Två av de har börjat bilda mer kalk på vissa ställen...
Någon som kan gissa vad det betyder?
Jo, att de varit sönder hela tiden. Nu hade läkarna hittat ett liknande fall med just den sortens strålningen jag fick. Den som var relativt ny då (oktober-10) och skulle, enligt den information jag fick, ge biverkningar i tre till sex månader.
Den har på något sätt gjort det inflammerat på insidan av revbenen så att de luckrats upp och gått sönder. Riktigt hur det har gått till utan att på något sätt synas förstår jag inte men det var den förklaringen jag fick.

Jag satt i sängen och grät: "Förstår ni nu? Förstår ni nu att det har gjort ont? Alla vet att sprickor i revbenen gör ont..."
Jo, sa de och tittade ner i golvet. Det här är dessutom en lite mer omfattande skada än en spricka.
Men ingen som helst ursäkt, bara: "Det har inte synts på några bilder."

Nu har jag fått en ny smärta också. Välkommen?
Direkt när jag beskrev det nya fenomenet för min fina läkare på ASIH så sa hon: Det är nervsmärta.
Det blev nya tabletter och en remiss till smärtkliniken. Dock inte till samma läkare som sist. Vi kunde ju inte kommunicera så bra om man väljer att säga det på ett snällt sätt....

Men frågan kvarstår: Mer cytostatika? För att förlänga vilket liv då?

Ja, jag lever livet!

Jag förstår på alla fina kommentarer att ni undrar hur det går. Det går ju ett tag mellan gångerna ibland. Och när jag själv börjar skriva börjar jag läsa andras bloggar igen. Två nätter i rad har jag fått sova i sängen hos min man. Soffan är skön men det känns lite mer romantiskt att få (den äran?)att sova hos Honom igen. Dessutom är vårt nya sovrum jättefint och nästan klart!! Men hur har jag då förstört mina chanser nu då? På bara två nätter. Jo, jag snarkar. Högt. En gång vaknade jag till och med själv och undrade vad faan det där var som lät. Då är det illa. Men det mesta går att lösa så iväg till Apoteket. Spärra upp näsan med plastpinne? -Näe Spraya något i näsan? -Nej. Jag använder inte ens vanlig nässpray. Aldrig. Dessutom andas jag inte genom näsan utan genom munnen. Till slut hittar jag en spray som ska sprayas i svalget. Det kan väl bli bra? Det blev precis min tur vid disken. Innan jag läst vad sprayen innehöll. Aj, aj då. Oljor från citronmeliss, tallbarr, fänkål, timjan, pepparmynta och några till jag inte minns. Men jag var modig, sprayade tre gånger i svaljet och kräktes nästan på kuppen. Vad gör man inte för kärleken? Nu kommer bara nästa problem. Kommer jag nu lukta så illa i munnen att det blir soffan i alla fall? Den som lever får se. God natt och stor kram.

Verklighetspanik

Nu är det sista natten på Vidarkliniken och imorgon bär det av hemåt. På gott och ont. Jag vet nämligen inte om jag klarar verkligheten.
Jag är både nervös och förvirrad.

Det är alltid gott att vara här men väldigt olika. Dels beroende av vad man bär med sig hit just den här gången och självklart på vilka andra som är här. Den här gången har jag valt att gå undan allt som är socialt. Nästan. Jag äter på mitt rum och hänger bara i dagrummet för att läsa DN. Det borde kännas mest ensamt men det var nog det som behövdes nu.

Varje kväll, utom söndag, har jag fått "fot- och underbensinsmörjning" med citrusolja. Syster tyckte att det är en så bra behandling att min man skulle fortsätta ge mig det när jag kommer hem. C inte vidare förtjust i det förslaget. Jag förstår honom.

Det absolut bästa med vistelsen om man inte räknar det här med lugn och ro är att jag numer är smärtfri.
Det känns nästan som ett nytt liv. Jag behöver inte ställa klockan mitt i natten för att ta piller. Nu har jag bara några plåster på skuldran. De räcker i 72 timmar och den tiden behöver man inte bry sig om några som helst piller.

Skälvklart finns en massa att berätta härifrån. Som vanligt. Men nu skriver jag från telefonen och det är himlans pillrigt. Jag är hanka stolt att jag inte plockat fram datorn men å andra sidan är det väl lite fusk att ha en smart telefon.

I morgon åker jag hem.
På torsdag blir det provtagning, röntgen, läkarbesök och förhoppningsvis lite lunch med trevliga kollegor.
Håll tummarna för mig. Både inför verklighetssmällen och röntgenplåtarna.

Tack!

Vad ska jag skriva?

När det blir så att det var länge sedan man skrev, och det blir det ju ganska ofta, så växer prestationsångesten. Jag tycker att jag behöver lång, sammanhängande ensamtid för att kunna fokusera. Idag har jag det. Christofer jobbar och barnen är hos sin mormor och morfar.
Och vad gör man då av den tiden?
Jo, man väljer "Allt-annat-än-metoden".
Jag har säkert skrivit det förr men det är samma fenomen som infinner sig före tenta eller rättning av tråkiga prov.
Jag brygger lite mer kaffe, tar en dusch, plockar undan lite, letar desperat i skåpen efter allt som innehåller socker, slözappar på tv:n (hemmafruar, den här gången i Atlanta, måste ju vara väldigt viktigt att ta del av), surfar till DN och läser om en hockeyspelare som spräckt en njure.
Måste kanske ta en liten tupplur också.

Men jag plockar bara i ordning här hemma - får inte städa. Två väninnor kommer över imorgon och de är fast beslutna om att städa ska de göra. En av de har tjingat för badrummet. Jag sa skyll dig själv men hon sa att hon tycker om att städa badrum.
Hon har inte sett vårt. Jag säger det igen: Skyll dig själv!
Eller: Skyll er själva båda två. Det ska bli trevligt att träffas och jag uppskattar det enormt men ni inser nog inte riktigt omfattningen av den sanitära olägenhet ni ger er in i.

Men vad ska det handla om nu? Ett inlägg efter så lång tid sedan sist. Finns mycket att välja på men ändå ingenting.

Det kan handla om tre lunginflammationer på kort tid med turer fram och tillbaka till akuten kanske?
Funderade en stund på att skriva ett brev att lämna fram varje gång till varje person man möter. Först ska man presentera hela sin historia till människan i receptionen i entréhallen för att skickas in på lämplig akutavdelning. Efter det blir det undersköterskan som tar över och ställer samma frågor igen och sedan några till. För det mesta vet man vilka frågor som kommer men när jag på nyårsafton fick frågan om det inte blev jobbigt för min familj ekonomiskt när jag varit sjukskriven så länge måste jag säga att jag blev lite förvånad.
Sedan kommer läkaren, i värsta fall ytterligare en sköterska däremellan, och ställer samma frågor.
Igen.

Mitt brev skulle se ut ungefär så här:

”Hej
Ta inte illa upp nu. Det är inte personligt men jag orkar inte prata med dig just nu.”

Det skulle fortsätta med lite historia som diagnos, strålning och cellgiftbehandlingar.
Och en lista på mediciner där man kan kryssa i vilka man har tagit under dagen och en liten rad där man bara kan fylla i hur många gånger och hur många milligram.
Till sist en liten rad att fylla i tid och antal grader för senast tagna temp.

”Frågor på det? (då får du väl läsa igen då)
Tack på förhand. Med varma hälsningar.
/Helene Behre (fullständigt personnummer)”

I framtiden kommer jag slippa en del av akutbesöken. Jag har nämligen fått ASIH. Det betyder avancerad sjukvård i hemmet och att de kommer hit istället.
Istället för akutbesöken kan diagnosen göras hemma.
Istället för att ligga inne för att få intravenös antibiotika kan de ge mig det hemma.
Istället för vårdcentralen kommer de hit och tar blodproverna efter cellgiftbehandlingarna.
Briljant!

Eller ska det handla om att Christofer låg på sjukhus samtidigt som jag hade mina lunginflammationer kanske?
För så blev det. Det som började med att han halkade och slog i knä och revben någon gång kring lucia. Det vi trodde var på bättringsvägen efter några veckor men istället blev ett knä som var så inflammerat att det krävdes dränering och några dagar på sjukhus med antibiotika intravenöst.
Det som ledde vidare till att det bildades blodproppar där nålen satt i handen och att de propparna fortsatte till lungorna. Att han blev liggande på sjukhus ett tag till och tvingas äta Waran (blodförtunnande) i ett halvår. Att han låg inne på nyårsafton samtidigt som jag blev tvungen att åka till akuten med lunginflammation.
Två dörrar ifrån varandra var vi men någon nyårspuss blev det aldrig. Folk med lunginflammation var inte välkomna.

Efter lite planering och hjälp utifrån fick Kajsa fira hos mormor och Hannah hos väninnan.
Väninnan som fick följa med till akuten, träffa ”Syster Ufo” (hon som frågade om ekonomin), bjuda på nyårsmiddagen, låna mig sin säng, trösta mig, stoppa om mig och jaga efter antibiotika på nyårsdagen.... (Gissa om det är hon som tjingat för att städa badrummet.)


Kan det handla om kuratorn jag pratade med på sjukhuset senast? Hon som kanske lyssnade men inte hörde eller förstod ett ord av vad jag sa?
Jag berättade om Christofers och min relation i ungefär tio minuter. Hon sa ”mmm”, ”ja” och ”mmm” igen.
Jag berättade att det är svårt för oss att kommunicera när vi är i en situation som är jobbig och frustrerande för oss båda fastän på olika sätt.
Jag berättade att vi har tagit del av varandras syn på saken och försökt beskriva för den andre.
Jag berättade att han stänger in sig och ”stänger av”.
Jag berättar att ingen av oss vill ha det så och att vi många gånger försökt prata om det men att vi har svårt att komma någon vart på egen hand.

Hon ler och ger mig råd:
-”Ni måste prata med VARANDRA (hon flätar ihop båda händernas fingrar för att understryka). Förstår du?
Du måste berätta för honom hur du känner. Förstår du?
Och han måste berätta för dig hur han känner. Förstår du?”

Ja, jag förstår. Jag förstår så väl att det var det som var själva problemet. Det var därför jag bad om hjälp.
Ja, jag förstår.
Frågan är om hon förstod.
(Hon kom dessutom till mig på avdelningen en stund senare. Hon hade varit på handledning. Där hade hon tagit upp vårt fall. Tydligen var ”facit” att Christofer ska fortsätta stänga in sig.”

Den kan handla om att när jag skriver så här sällan blir jag också dålig på att läsa andras bloggar. Det finns många som jag verkligen vill läsa ikapp nu. Trots att jag själv är dålig på att skriva kommentarer till er jag följer (och ni som även följer mig) så blir jag väldigt glad av de jag får. Och att jag över huvud taget får några kommentarer när jag är så dålig på att skriva.
Stort tack. Det värmer!

Det finns mycket det kan handla om men jag får spara till andra dagar. Nu kom det i alla fall en kort sammanfattning av vad som hänt den senaste tiden.
Cellgifter får jag nästa gång på fredag och på torsdag i nästa vecka blir det Vidarkliniken igen.
Och tumörerna? Jag vet inte riktigt. Det finns en tid för röntgen inbokad direkt när jag kommer tillbaka från Vidar. Vi får vänta och se. Men det verkar som om den håller sig där den är. Man hittar ingen spridning och växa verkar den inte heller göra.

Det är bra.