Tekniska kontoret

Tuuut

-Du står nu i kö. Det är.... ETT... samtal före.

-Tekniska kontoret, kundtjänst.
-Hej jag heter Helene och jag tänkte höra hur reglerna ser ut vad det gäller grovsophämtning.
-Jaaa?
-Ingår det i mitt abonnemang att ni hämtar sopor vid tomtgräns en gång per halvår.
-Nä, du har två fria hämtningar under året.
-Åh, så bra. Då ska jag be att få beställa en sådan.
-Då måste du ställa ut sakerna innan du ringer.
-Förlåt?
-Vi kan inte bestämma ett datum när det är gratis hämtning.
-Men det är ju lördag i morgon. Ni hämtar väl inte under helgen?
-Ja.... hmmm... Då kan du ju ställa ut dem på söndag kväll.
-(Eller kanske när som under helgen, när det passar mig, tänker jag.) Det låter bra. Så gör vi. Tack.

Och där trodde jag vi var klara med den saken. Men näe då.

-Vad har du för sopor? Vi har kampanj på elavfall!
-Jag har nog inget elavfall, tack ändå. Men tar ni bara de sopor jag redovisar för dig?
-Nä, liksom inte så. Men vad ska du slänga då?
-Eh... En gammal grill...
-g..r..i..ll (skriver högt)
-Säck med blandat småskräp....
-Småskräp?
-Kan jag inte lägga det i säck? Behöver jag lista varje sak jag slänger i sopsäcken?
-Jo det ska vara i en säck. Man får inte lägga småsaker löst förstår du.
-Nä, just det. Det vore ju dumt. Sen en pinnstol kanske.
-En vad sa du?
-Pinnstol.
-P..i..n..n..- stol? (Ett helt obekant ord men hon verkar noga anteckna ändå.)
-Men ni hämtar kanske även om jag nu inte talar om allt vad där är?
-Jaa. (Fniss) Men de har två veckor på sig så de kan komma alltifrån nu på måndag till fredag den 24:e. Eller. Nä, det gör de ju inte. Det är ju som en söndag. Eller jag menar det är ju fredag men ändå nästan som en röd dag fastän det inte är det.
-Mmmm...

På grannens kloka inrådan kommer jag hädanefter beställa via nätet.

Solens kraft och världens värme

Nu är jag installerad på Vidarkliniken sedan i tisdags. Och jag fick ett enkelrum!
Terapierna har börjat och jag har redan lärt mig att "öppna mig för solens kraft och ta emot världens värme". Det är inte dåligt det.

I några dagar har jag verkligen känt för att "blogga ur" mig lite av företeelserna här men det är så mycket att göra...

Medeciner tidigt på morgonen.
Frukost kl. 8.00

Eurytmi kl. 9.00
Vila

Målning kl. 11.00
Vila

Lunch kl. 13.30
Vila med våtvarmt omslag, "lunchvila".

Här finns lite tid för annat, typ åka till Järna City.

Middag kl. 17.00

(Eventuellt någon kulturaktivitet kl. 18.00 men jag minns med förskräckelse kören "Piss moll". Näe, nu var jag elak igen de hette ju "C dur" men jag tror att det var valfri tonart för samtliga deltagare.)

Ringa till barnen och säga go´natt.

Rygginsmörjning.
Vila.

Kvällsmacka och lite babblande i dagrummet.
Sova för natten.

Ni ser, dagarna blir ju helt fullspäckade...

Nu blev klockan mycket och ängamatssoppan hägrar i matsalen.

-Smaklig måltid.
-Tack, tack.

Artificiellt pigg

Hej.

Nu blir det ett osammanhängande svammelinlägg. Igen.
Efter den senaste tidens uttryck, intryck och avtryck är allt en enda röra i huvudet.

Det första jag måste berätta handlar om ronden i morse. Igår togs både blodprov och röntgen. Svaren fick jag redan i går kväll. Inflammationen har minskat, crp nere på 152 och mängden vätska i lungsäcken har minskat ordentligt. På något sätt har kroppen tagit hand om det där själv och jag slipper gå runt med en slang ur lungan. Topp.

Dessutom kanske jag får gå hem imorgon.
I helgen hade jag dagpermission minsann. Kom tillbaka trött men glad både lördag och söndag. Jag hann och orkade till och med färga hår och ögonbryn medan jag var hemma. På både söndag och måndag smordes det ordentligt med ”Brun-utan-sol”.
Innan ronden har jag hunnit både sminka mig och kliva i mina egna kläder. Läkaren konstaterar att infektionsvärdet visserligen är lite högt fortfarande men att jag ser så ”pigg och fräsch” ut att jag nog, med största sannolikhet, kan få åka hem imorgon.

Stort tack till alla som arbetat fram all underbar artificiell skönhet.
Pigg och fräsch. Ha, ha, ha. Bara fejk. Alltihop.

Nästa grej är roliga uttryck. Några blev förvånande att jag inte hört det förut men frågan löd:
-”När skötte du din mage senast?” Vem har kommit på det? Kan man inte fråga rakt ut?
-”Har du varit och skitit på sistone?”

Eller i en annan form när lilla damen, snart 100 år, är inne på toa och syster står utanför:
-”Har du skött din mage färdigt nu?”

Och vad hette det på BB? Hur går det med kisseriet? Vad är det formen heter? Kan det räknas som något slags diminutiv?
I en kommentar jag fick för ett bra tag sedan var det någon som kommenterade om ”rökeriet”. Ett rökeri är ett ställe där man röker fisk och annat som blir gott när man röker det. Typ det mesta. Rökeriet borde således vara ett rökeri i bestämd form. Min inbyggda fördomsprofilerare säger mig att kommentatorn troligen är en kvinna, ganska bitter, som arbetar inom vården. (Syster Gestapo?) Det är i alla fall, helt klart, ingen av mina vänner.

I samma osammanhängande anda vill jag också tacka.
Vänner, kollegor och grannar som hälsat på, hjälpt till med hämtning av barn, kommit med glada tillrop via sms, OCH levererat matlådor, godis och tidningar..

Tack. Ni är bara helt underbara.

De flesta som jobbar här uppe på avdelningen är också underbara.
TACK. (Ingen nämnd, ingen glömd.)

Självklart finns undantagen som bekräftar även den regeln: ”Syster Gestapo”.
Jag säger det inte så hon hör men jag tror aldrig att jag träffat någon som är så totalt humorbefriad och saknar all slags utstrålning. Även om jag fyrar av mitt allra bästa leende, det som faktiskt kan få många att mjukna efter en stund så får jag bara någon slags grimas till svar. Kanske är det menat att vara ett leende. Kanske är det den glada, kärleksfulla kärnan som finns i oss alla som bara försöker tränga sig ut i friheten. Bara Gud vet och kanske kan han hjälpa henne lite. (Eller som jag egentligen tror: Det behövs en rejäl whiskey och ett schysst ligg.)

Självklart kan fördomsexperten fortsätta döma folk helt ohämmat ganska länge till men vi lämnar det till en annan dag. (Vi får ju för Guds skull inte glömma ”Glitterpinnen”)

Snart dags att sova och drömma om att få åka hem imorgon.

En smäll på käften

Jag som varit så nöjd. Inga problem med någon som helst infektion efter 15 månader med cytostatika.

Nu slog det tillbaka med full kraft.

Det började med hög feber. Jättehög feber och illamående.
Vi sökte hjälp på akuten.

CRP 37.

”Ingen fara, det är nog influensa.”

Ja, det ska jag väl klara av. En vecka med feber går väl bra?
En vecka senare, på torsdagen, hade jag en inbokad tid hos doktor Bosse med lungröntgen och blodprover.
Doktor Bosse ser en lunginflammation på bilderna och skriver ut penicillin.
Topp, tänker jag. Det brukar ju fixa sig rätt snabbt med en sån kur.

Syster lovade att ringa om provresultaten men när hon inte ringde utgick jag från att allt var som det skulle.

På torsdag kväll slår smärtan till. Som krystvärkar fast i vänster lunga.

C ringer ambulans och jag håller i mig i sängen och skriker när jag råkar hosta eller andas för djupt. Ambulansen kommer och jag ber om morfin, eller snarare väser: ”Ge mig morfin. Nu”

Det blev ett nej: ”Du har för lågt blodtryck. Risken är att du slutar andas och det vill vi ju inte. Det är lite av en balansgång det där”
Jag tyckte nog inte att det spelade någon roll.

Gången upp till huset är en blandning av grus, snö och is. Det går inte att rulla upp båren.
Jag blev tvungen att gå. Utan morfin. Jag som knappt vågade sätta mig upp i sängen.

Biter ihop. Går försiktigt. Gråter.
Halvvägs till ambulansen plockar de ändå ut båren och kör mig den sista biten.

I ambulansen får jag lite morfin men det hjälper inte. Han är tydligen fortfarande orolig för det där med andningen....
-”Skit i det. Ge mig knark.”

In på akuten. Hej och hå.
Blodtrycket är stabilt och jag får mer morfin.
Syresättningen var det värre med och det blev såna där äckliga plastpluppar i näsan.

Iväg till datortomografi. De kör mig i sängen men jag måste ändå flytta mig från en brits till en annan. Inte helt smärtfritt.
”Andas in och håll andan. Andas som vanligt igen” säger rösten inne i maskinen.
Lättare sagt än gjort men de fick sina bilder och verkade nöjda med det.

Efter en stund kommer den kvinnliga läkaren som jag träffade redan när jag kom in.
Hon säger: ”Ja, vi har sett en hel del vatten i lungan och det kan ju göra ont.”
Var hon tvungen att se bilderna för att förstå att jag hade ont? Lite som om hon först då kunde lita på att det faktiskt gjorde ont. Hennes blick fylldes med medlidande istället för misstänksamhet.

CRP 290

Betyder tydligen antibiotika intravenöst. Nu.
Upp på avdelningen och mer morfin. och antibiotika.

Nu har jag legat här sedan i torsdags förra veckan.
Jag är fortfarande ganska trött och seg så det får bli ett inlägg till inom kort om allt skoj som händer här. Man mår bättre om man försöker se humorn i det som händer runt omkring för humorn finns där. I det mesta.

I helgen ska jag i alla fall ha dagpermission och få vara med mina barn!
Underbart.

(Och morfin får jag med mig i tablettform...)

Soffan och jag

Nattetid är jag förpassad till soffan. Stackars C kan inte sova annars. Jag har tydligen börjat prata och slåss i sömnen. Igen.
När C försöker få tillbaka mig till min egen sida av sängen, jag lägger mig ofta tvärs över, måste han sparka till hårt och ibland vaknar jag inte ens av det. Har han tur så flyttar jag på mig i sömnen. Mobilens larm fungerar inte heller ultimat eftersom jag antingen inte hör det alls eller trycker på snoozen i sömnen.
Det jag kan vakna av är att jag ibland trillar ner på golvet. Väl uppe i sängen somnar jag om och sover som en sten. C vaknar av dunsen men han har inte samma förmåga att somna om.
Alltså blir det soffan.

Att jag nog drömmer mycket förstår jag men jag förstår inte hur det kommer sig att det är mycket just nu. Jag minns dem sällan, drömmarna, men när jag väl vaknar kan det kännas som om jag varit på ett ordentligt träningspass. Ofta har det dykt upp konstiga drömmar strax efter det att jag tankat cellgifter men det var ett tag sedan nu. I samband med det svettas man också mängder. Inte trevligt alls.
Om man svettas i sängen efter att ha tankat ska kläderna omedelbart läggas i en plastpåse, väl försluten, om det inte finns möjlighet att tvätta direkt (vem orkar göra det klockan två på natten?). Hemma hos mig hamnar de inte ens i den där plastpåsen. Att tvätta svettiga kläder ter sig ganska normalt men varför plastpåsen? Jo, det jag svettas ut är giftigt och kan orsaka skador på huden. Åh, vad bra det känns att överhuvudtaget ha det i kroppen.

Som tur är har jag aldrig gjort något riktigt dumt som att sätta på spisen eller promenera iväg ut.
Det bästa jag fått berättat för mig är ifrån det att vi var nyinflyttade och ännu inte hade barn. C stod i köket och diskade. Jag hade lagt mig tidigt. När han hörde mig gå ut i hallen trodde han att det var för att gå på toaletten men eftersom han inte hörde toalettdörren öppnas gick han för att se vad jag gjorde i hallen. Och där stod jag. Tårarna sprutade, jag började slå honom och skrek att han inte respekterar mig. Lyckligtvis förstod han att jag drömde, så pass länge hade vi ändå varit ett par. Han ledde mig, fortfarande gråtandes, tillbaka till sängen.
Det enda jag minns är att någonting på något sätt hade känts riktigt, riktigt sorgligt.

Soffan är för övrigt skön att sova på men å andra sidan kan jag somna gott var och hur som helst. Det är "bara" omgivningen som störs.

Näppeligen

”Att slå i ordböcker och läsa om ords betydelse och ursprung är fascinerande. Sökandet efter ett enskilt ord kan leda till en utflykt som sträcker sig över många sidor med nedslag i olika tidsperioder. Från ’näppe’ leds man vidare till ’näppeligen’ för att sedan hamna i ordet ’näpst’ och uttrycket att ’ befordra någon till laga näpst’, som på modern svenska betyder att se till att någon döms enligt lagen.”
sprakvardarna.se

Ord som sällan används är för det mesta ganska roliga att hitta och idag har jag hittat ”näppeligen” på DNs ledarsida.
”Någon jämlik vård erbjuds näppeligen svenskarna”.
Helst borde man införa någon slags rutin (jag vet att det heter ”något slags” men det låter så fel eftersom jag syftar på ordet rutin och det är neutrum) och använda ett nytt ord varje dag. Regeln skulle då vara att ordet måste användas minst fem gånger under dagen och då gärna i flera betydelser när det är möjligt.

Jag har näppeligen använt ordet själv men kommer nu att göra några tappra försök. Om man härleder lite så finns det i andra, mer vanliga, uttryck. ”Hon hann med nöd och näppe till bussen”. Eller så läser man Lennart Hellsings ”Den flygande trumman”. Där finns landskapet ”Allemansland” med städerna Ingalunda, Sålunda, Annorlunda, Sammalunda och Någorlunda. Fast Någorlunda är egentligen ingen stad, bara en liten by. I Allemansland ligger också Näppelunda där Krakel Spektakel, Kusin Vitamin och Opsis Kalopsis bor.


Dagarna går och jag känner mig näppeligen sjuk alls. Många frågar lite försiktigt och på något sätt ängsligt hur jag mår och det kan jag förstå. Det är helt okej men ibland glömmer jag bort varför alla undrar så. Allt har gått så över förväntan bra men det känns trist att bara skriva om sjukdom här. Kanske borde jag göra det mer. En av anledningarna att jag började skriva var just att berätta hur det går men det mesta som kommer ur mig blir alla snurriga tankar som dyker upp.

Min kropp verkar tåla cellgifterna väl och doktor Bosse säger: ”Till dig kan man ju tydligen ge hur mycket som helst”. De enda spåren som märks av strålningen är två pigmentfläckar. De känns som blåmärken men man kan ju faktiskt låta bli att trycka på dem. Visst syns det på röntgen att halva vänsterlungan är lite förstörd men å andra sidan är den stora tumören i princip borta.

(Nu blev det en språkfråga, den handlade inte om ”näppeligen” eftersom det skulle vara fusk, till C som faktiskt är svensklärare. Det är näppeligen (här med betydelsen ”med möda”) han klämmer ur sig ett svar och det är inte ens tydligt. Som vanligt med andra ord.)

I övriga vardagen, den som inte innehåller cellgifter, läkarbesök och blodprover, har jag mest svårt att få tummen ur. Det är trevligare att fika med grannarna än att ta hand om tvätt och disk. Det gör inte saken bättre att jag är den ultimata tidsoptimisten och prokrastinatörskan. Alla lär vi vara bäst på någonting. Prokrastinatörska låter i alla fall ganska bra. Vad är alternativet? Uppskjuterska? Det skulle nog kunna misstolkas.

Nu tänker jag lägga ner det där med näppeligen, det går inget bra tycker jag. Nästa gång får det bli ett ord som verkar roligare att använda.

Tack för idag. Tack för en underbar vanlig dag.

Efter att ha korrekturläst påstår C att han inte alls ger några oklara svar. Han manar bara till eget tänkande. Jo, men visst.

Vi leker att...

Härom dagen satt jag återigen och tjuvlyssnade på barnens lek. Om man sitter bakom DN är det som att vara en fluga på väggen. De glömmer att jag är där. Jag har länge varit tydlig med att jag inte leker roll-lekar med små plastfigurer, jag vill helt enkelt inte. Nu verkar de faktiskt acceptera det.
I leken går de små Polly Pocketsarna, Barbie, bla bla bla in my pocket och andra fula figurer (Bratzdockorna är så fula att de är bannlysta i det här huset) runt och socialiserar. Det är kreativ lek och så länge de inte blir osams om vad dockorna ska göra, heta eller hur gamla de ska vara är det så gott att bara sitta och lyssna.

Nu till leken i förra veckan. Barnens farfar gick bort för snart en månad sedan och barnen var med på begravningen. De funderar oftast mer än jag kan föreställa mig och senast gick leken så här:

-Vi leker att jag bor här och är nio år, eller hur?
-Mmm. Och jag är också nio år.
-Nu dog min mamma så jag packade min väska och sprang hela vägen hem till dig.
-Ja, och då fick du bo här för din mamma var död. Vill du det?

Fortfarande gömd bakom Dagens nyheter torkade jag tårarna.

Hur mycket förstår de?
Vad drömmer de egentligen om på nätterna?
Vilka tankar finns som vi inte får höra om?

Vi har berättat om cancer. Vi har berättat att det är en sjukdom som de kommer höra talas om. Kanske är det någon som har en släkting som till och med dött av cancer. Det betyder inte att alla gör det. Bara en del.

För lite längre sedan frågade min stora flicka:

-Vad gör man om ens mamma och pappa dör?
-Det finns många runtomkring som älskar och kan ta hand om er, förklarade vi.
-Men hur ska vi säga till dem? Vi kan ju inte deras telefonnummer..

De ser alltså framför sig hur de hittar både sin mamma och pappa döda och helt plötsligt står ensamma här hemma. Den tanken skulle ju skrämma skiten ur vem som helst.
Vi svarade att då kan de gå och knacka på hos grannen så hjälper de till att ringa.
Sen var det bra med det.

I söndags fick vi en roligare kommentar. Eller jag vet inte om man ska skratta eller gråta men vi valde skrattet. Stora tjejen hade hemarbete att jobba ikapp eftersom hon var sjuk hela veckan innan sportlovet. På söndagskvällen blev det därmed gnäll.

-Du måste göra den här läxan. Den ska vara klar imorgon.
-Varför?
-De andra har redan gjort klart när du var sjuk.
-Det är trååååkigt.
-Det kan du tycka men den ska med till skolan imorgon i alla fall.

Då tittar hon på mig, stolt över att ha kommit på värsta bästa lösningen på det problemet, och säger:

-Tänk om jag glömmer den då?

Och hon går bara i ettan.
Poäng för kreativitet men jag tänker inte säga det så hon hör.