Meep, meep

Full fart och på den rackaren igen. Just nu sitter jag och Kajsa på Huddinges avdelning K 82, tittar på Bolibompa och väntar på att cytostatikan ska forsa in och förgifta. Fem påsar är det som hänger där uppe på droppställningen och en i taget kopplas in via porth- á- cathen. Dripp dropp, dripp dropp.
I fredags fick jag goda besked, min kombination av cellgifter hade verkligen gett tumören ett riktigt bakslag. Eftersom levern blev lite ”störd” av alltihopa så fick vi vänta längre än beräknat med denna kuren dessutom blev jag extremt illamående när levervärdena var så höga som de absolut inte skulle. Läkaren började prata om att byta ut medicinerna men efter lite konfererande kom vi fram till att bara minska dosen något för att skona levern. Jag kan nog tycka att det är värt lite extra illamående om jag vet att tumören tar rejält med stryk. Problemet är väl om levervärdena går helt i taket, det kanske inte är helt toppen.

”Hantering
Karboplatin ska endast beredas av personal utbildad i säker hantering av cytostatika.

Kontaminering
Om karboplatin kommer i kontakt med ögon eller hud, skölj området med stora mängder vatten eller fysiologisk saltlösning. Huden kan övergående svida vid exponering, en lindrande salva kan användas för att behandla detta. Om karboplatin kommit i kontakt med ögon rekommenderas kontakt med sjukvården för medicinsk rådgivning.”
/Fass

Ja, det låter väl betryggande, rakt in i venerna med det bara. Det var även en liten fågel till distriktsköterska som viskade hur det går till när man som sköterska hämtar ut hela härligheten. Luftslussar, dragskåp och personal i heltackande rymddräkter. Jag vet att det är anpassat just för att gå in i blodet, det är vävnaderna runt omkring och utanpå som kan ta riktig skada. Det är bland annat därför porth -á- cathen är ett så brilliant påfund. Som sagt fem påsar är det, två sorters cellgifter, två påsar saltlösning för att spola rent emellan och en påse mot illamående. Före och efter alla påsar ska porten också spolas ren med blodförtunnande för att den inte ska ”slagga igen”.
Usch, vad mycket medicinprat det blev men jag vet ju att det finns några som är nyfikna. Efter gifterna ska jag och Kajsa få lite egen tid, äta lunch på skolan och åka på sjukhusets roliga sparkcyklar i de, för ändamålet, ytterst lämpliga korridorerna.

Dripp dropp, dripp dropp.

(Tar gladeligen och tacksamt emot alla sorts kommentarer, nu kan man även lämna anonymt om man saknar konto genom Google eller de andra alternativen. Men det är ju alltid trevligt om man ändå skriver sitt namn så klart.)

Kram
/Helene