Tidigare inlägg

En riktigt bra lördagsmorgon hos oss

Lördag med långfrukost först klockan elva. Ibland bara fungerar det. Barnen sover sent och tittar nöjda på Bolibompakanalen med varsin banan i handen. Jag halvsover i soffan och Christofer får ordentlig sovmorgon i sängen. Kan det bli bättre?
Nu väntar vi på en lekdate med kompisarna Maja och Emil som kommer om en stund.

Har bokat in aktiviteter nästan hela kommande vecka. Tänkte att det kan vara bra att passa på när illamående och den värsta tröttheten lyser med sin frånvaro. Jag har fått en varning av syster Anna att det gärna slår tillbaka i form av mer trötthet senare men det får det nog vara värt. Det blir ett besök på jobbet på onsdag följt av middag hos en av kollegorna på kvällen. Fredagskvällen är vikt för middag på stan med de andra ”Breviksmammorna” och sist men inte minst Kajsas kalas på söndagen. Båda kvällarna i stan får det bli taxiresa hem, med färdtjänsten kostar det 70 kr att åka hem från stan. Det är skönt att ha några fördelar mitt i kaoset.

Tillbakablick

Jag fick beskedet om min sjukdom fredagen den 13:e november. Det går väl inte att skylla på att det är en otursdag för många men det kanske kan tolkas som någon slags symbolik m man så önskar.
Det hela började med att jag gick till vårdcentralen dagen innan. Av rent praktiska skäl valde jag en vårdcentra nära min arbetsplats i Flemingsberg för att helt enkelt gå till jobbet när jag fått besked om att allt bara var en släng av hypokondri. Så blev det då inte. Det var lite trögt att andas och jag hade lite ont i bröstet. Mina misstankar om att jag hade blodpropp i lungan grundade jag på tidigare erfarenhet av just lungemboli. När jag väl kom till läkaren ursäktade jag mig lite, Jag hade ju trots allt varit hos kiropraktorn för en kort tid sedan dessutom hade jag kommit igång med träningen och både kondition och styrka var på god väg uppåt.
Läkaren skickade mig direkt över till akuten tvärs över gatan, Huddinge Sjukhus. Efter det gick allt fort. Scanning av lungorna i magnetkameran. Vaccinerad mot influensan? Inte? Fram med armen! Blodförtunnande. Syre i näsan och på med EKG-plattorna. Upp på avdelning med beskedet att man sett blodproppar på bilderna.

Det beskedet gick att ta med ro, troligtvis skulle jag bli utskriven efter bara en eller två dagar och kunna gå till vännernas fyrtioårsfest på lördagen. Topp!

Så blev det inte heller. På morgonen dagen efter, fredagen, kom en läkare med ett nytt besked:
-Vi har hittat blodproppar men vi har också sett en del andra förändringar.
-Har jag cancer?
-Det kan vi inte vara helt säkra på ännu. Det kan vara något annat men för att veta måste fler läkare först se bilderna och efter det får vi gå vidare med en del andra prover.
-Kommer jag att dö nu?
- En del gör det av den här sjukdomen, ja, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Efter det var tillvaron dimmig ett tag. Jag befann mig i gränslandet mellan dröm och verklighet i ganska många dagar efter det.
Nu har jag landat i verkligheten och allt är, just nu, lättare att hantera.


Näsan är trasig

”Asså, mamma, min näsa funkar inte!” Hannah är förkyld och redigt sur för att hon inte får ut allt snor ur näsan. I morgon ska hon åka skridskor i ishallen med sin klass. Vi får väl se.

De funderar mycket, barnen. Även om vi vuxna inte kan berätta hela sanningen mer än bit för bit så kommer många frågor om döden, om Gud och Jesus och allt annat som är svårt att ge några som helst vettiga svar på.
När Kajsa hade feber i några dagar härom veckan beklagade hon sig en stund, sedan tänkte hon efter, sken upp och sa: ”Men jag skulle inte vilja byta med dig mamma för du är sjuk längre och behöver ta sprutor i magen varje dag.” Så sant, så sant, här ska absolut inte bytas någonting.

I fredags hade vi besök av prästen här hemma hos oss. Vi är inte en troende familj men vi tänker väl att kyrkan kan ge tydligare svar om livet, döden och alla andra hemligheter än vad kuratorn på sjukhuset kan erbjuda. Jag har absolut inget emot kuratorer, vi har inte ens träffat någon av de som finns på sjukhuset. Nej, all heder åt dem men kanske kan en tro följa med barnen och ge dem mycket gott i framtiden.

Planen för morgondagen var att måla tånaglarna och göra andra sköna men fullkomligt onödiga saker typ hela dagen, särskilt just den tiden då jag vet att kollegorna sitter i arbetslagsmöte.... Nu kan det dock hända att Hannahs förkylning blir värre och då blir det att läsa böcker och spela spel hela dagen i stället. Det är ju faktiskt rätt mysigt det också!

Tidsoptimist i förvirring

I går kom Christofer hem med en bukett rosor med så där riktigt långa, tjocka stjälkar. Bara så där för att kände för det. Hannah valde färg och det blev en vit ros i mitten med fem mörkröda runtom. Jag tror att han kan läsa mina tankar för han hade inte bara köpt rosor utan även stor påse av det bruna, lömska, beroendeframkallande pulvret, O´boy.

Idag regerade den obotlige tidsoptimisten i mig. Bokade tider på två vårdcentraler med en halvtimmes mellanrum och ändå trodde jag ganska länge att det nog skulle kunna gå vägen. Vi fick stressa men missade Hannahs läkartid med 10 minuter och de tog snällt, tack, och vänligt emot oss ändå.

Olika vårdcentraler för olika familjemedlemmar har vi inte provat tidigare, omväxling förnöjer. Vi gick tidigare till samma, ÄltaPraktiken, och det har fungerat bra. Problemet är att de bytt laboratorium och inte längre kommunicerar den enkla vägen, via dator, med Karolinska sjukhuset. Det betyder att jag, om jag vill be om ett enkelt blodprov, måste ta med mig en remiss i handen. Den som annars ligger i datorn med sina förbeställda prover. Remiss i handen. Det betyder ett till papper att hålla reda på, ett papper till att komma ihåg att be om och ett till papper att lyckas ta med sig inför en provtagning. Nä, sådant är svårt.


Att inte komma ihåg saker och att lida av mild förvirring är jag van vid. Det handlar bara om att utveckla strategier för att förenkla, anteckna och i slutänden ofta ljuga som en häst. När min första flicka var nyfödd var jag glad om jag hade byxor på mig när jag hastade iväg till BVC.
När mina tumörer upptäcktes i lungorna så visste vi inte från början någonting om hur det stod till i resten av kroppen. Skulle det till exempel kunna finns spridning i huvudet?
”Mmmm” säger doktor Thure och kliar sig på hakan. ”Har ni uppmärksammat något särskilt?”
”Nää, eller jag vet inte. Det är väl många som glömmer saker, kör fel väg eller stoppar fjärrkontrollen i kylskåpet. Eller?”
Då vänder sig doktor Thure till min man.
”Känner du att det här har accelerera på sistone?”''
”Absolut” säger Christofer och pang bom blir det ”DT skalle” dagen efter. Vi hade också turen att få meddelandet att man inte hittat några metastaser.

I morgon tänkte jag glida förbi på skolan, fika hela dagen och fråga om de andra kanske inte borde jobba på lite nu.

Innan Kajsa somnade i dag frågade hon: ”Mamma, kommer du vara sjuk alltid?”
Hon är fem. Hur svarar man på det?


Vi har en diskmaskin

Jag har aldrig bott i ett hus eller en lägenhet med diskmaskin. Nu har vi fått en och jag förstår inte, efter att bara haft den i två veckor, hur jag någonsin kunnat leva utan. Nästa steg får bli att skaffa städhjälp, något jag hört också är otroligt lätt att bli beroende av. Det som är jobbigt med sjukdomen just nu är att jag inte orkar mycket alls och allt hamnar på Christofer. I morse åkte jag med barnen till dagis och skola. Det var verkligen en lättnad att klara av den, om än så lilla, uppgiften.

I går fick jag reda på att mina levervärden var för höga och den planerade cellgiftbehandlingen i nästa vecka blir framflyttad. På sätt och vis är det riktigt bra. Söndagen den 31:a är det femårskalas för min yngsta flicka, Kajsa. Jag kommer troligtvis vara både piggare och mindre illamående den dagen. Hon ska ha sitt kalas tillsammans med bästa dagiskompisen Frida, som fyller fyra och planeringen pågår för fullt enligt förskolelärarna.