Vardag igen

Visst är det konstigt hur ett sjukdomsbesked faktiskt kan bära med sig några positiva insikter? Inget ont som inte för något gott med sig.
Hur lätt är det inte annars "att ta allt för givet så lätt att sitta ner och bara ta?"
Tänk efter, passar du på att njuta och att leva här och nu?

Det gjorde inte jag tidigare. Det var mera där, då, sen och kanske lite varför.






Ja, jag vet, det ÄR klyschigt men tack för idag iallafall.

(Usch, jag som egentligen tänkte vara elak och spydig. Typ som vanligt men det får komma i senare inlägg. Nu vill jag bara känna mig tacksam en stund till.)

Morötter- Ett direkt hot mot din hälsa

Både söndagens och måndagens musikalföreställningar gick otroligt bra och vi har så ”sjukt” (som de själva skulle skrivit) härliga, duktiga elever i klass 9 md.





Glada elever, lärare och musiker efter sista föreställningen.


Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig. I gårdagens ”sjukt” trevliga ”Ring P1” hörde en man av sig och berättade om alla hemskheter minsann.
Hans dotter hade varit och sett en musikal tillsammans med sin skolklass och det var, enligt pappan och dottern (observera att pappan nu dessutom bara hört dottern återberätta, han har inte sett föreställningen), ren och skär kommunistpropaganda. För skattebetalarnas pengar. Ve och fasa.

Hon kanske sov under föreställningen? Var hon på den föreställningen där vi hade problem med ljudet? Ser hon kanske världen genom ”pappas glasögon”?
Vem vet? Vi vet att vi inte ägnar åt oss kommunistpropaganda i alla fall.
Mannen ifråga berättar sedan att vi, i föreställningen, anklagar Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater för att vara nazister. Det gör vi inte. Vi visar bara ett gäng nynazister som gillar honom. Inte tvärtom.

Nu kan inte jag uttala mig för manusförfattarna. Jag är inte en av dem (tyvärr), jag har bara sett musikalen. Det jag däremot kan göra är att ta ett exempel med lika strålande slutledningsförmåga:

100% av de som är födda före 1890 och har ätit morötter är döda.
Alltså är morötter ett direkt hot mot vår hälsa.
(Det ni, Aftonbladet och Expressen. Det kanske bli ett löp att ta fasta på?)

Inte äta morötter nu.
Morötter dödar.

Det Kunde Varit Du

Imorgon är det världspremiär för en underbar, nyskriven musikal med ett extremt viktigt budskap.

Musikalen heter ”Det kunde varit du” och är skriven av Filippa Engellau och Björn Andersson som båda är musiklärare på Södertörns friskola. Uppträder gör klass 9 md (musik/drama), kören består av klass 6 md och vi har både duktiga musiker och kluriga tekniker. Det kan inte gå fel.

Musikalen handlar om Alice som ser världen som ond. Hon är säker på att ett allt hårdare samhälle är en följd av invandringen. Allt känns orättvist och hon hittar likasinnade. När hennes mormor berättar sin historia från andra världskriget. Om nazismen, hur det drabbade Ungern och hennes egen familj börjar Alice förstå.

Martin Niemöller var en tysk präst som opponerade sig mot nazisterna. Han var fånge i ett koncentrationsläger under andra världskriget. 1946 skrev han en denna dikt:

"När nazisterna hämtade kommunisterna,

teg jag;

jag var ju ingen kommunist.



När de spärrade in socialdemokraterna,

teg jag;

jag var ju ingen socialdemokrat.



När de hämtade de fackliga,

lät jag bli att protestera;

jag var ju inte med i facket.



När de hämtade judarna,

lät jag bli att protestera;

jag var ju ingen jude.



När de hämtade mig,

fanns det ingen kvar som kunde protestera."

Det kunde varit du som kunnat göra skillnad, göra motstånd.
Det kunde varit du som blivit drabbad.

Kan vi inte bara snälla mot varandra?





Det Kunde Varit Du!

2 700

För 2 700 kronor kan man göra ganska mycket. 2 700 kronor är också den summa pengar jag blir utan varje månad som sjukskriven i jämförelse med min lön när jag arbetade 80%.

(Lönen räknas som heltidslön hos försäkringskassan. ”Sjukpenninggrundande inkomst” heter det. Den behålls på 100% om jag fyller upp min tid genom att ta ut mammadagar. En sådan dag ger 60 kr, som jag minns det, och blir 40 kr efter skatt.)

Här kommer en lista för er som har 2 700 över varje månad:

1.Mat till familjen i en månad

2.Betala CSN och de flesta av familjens försäkringar

3.Gå in i den fina Eccobutiken och köp både de cognacsbruna stövlarna och den stora svarta skinnväskan.

4.Flyga med familjen till någon trevlig större stad. Spar man i två månader så kan vi bo på hotell också.

5.169 flaskor av Cs favoritöl

6.Två månaders spar skulle också täcka reparationskostnaderna för bilen som valde att lägga in sitt veto idag. (Kopplingen)

7.Kappan jag såg i ”fina butiken” skulle kräva tre månader, men rackarns så snygg den var

8.Dagisavgift, fackavgift, telefon, dator och tv.

9.Städhjälp

10.Golv till nya sovrummet


Givetvis finns det mera förslag men även den här lilla listan påminner om att det ändå är en hel del pengar. Varje månad.
Och jag vet att många har det värre än mig men tycker i alla fall lite synd om mig själv just nu.

Hellre rik och frisk än sjuk och fattig.

Tidsoptimisten slår till igen.

Så många idéer, så lite tid. All tid går åt till att arbeta med skolans musikal som ju är ett av mina "russin". Igår frågade jag barnen vart de tror tiden tar vägen när det känns som om den bara försvinner.
Först såg de oförstående på mig men när jag jämfört med att de ibland vill göra allt på en gång så trillade poletten ner.
Hannah svarade: "I klockan. Var annars?"

Så kan det vara. Nu är tiden knapp igen...

/Den obotliga tidsoptimisten

Russinen i kakan

Att vara sjukskriven är ganska trevligt om det nu inte vore för att man var just sjuk...
Men det finns ändå fullt av russin i kakan. (Tyvärr gillar inte min man russin så här bakas det egentligen utan just sådana, i allafall i hans kakor.)

Russin 1:

Så stor energi kan gå till mannen och barnen. Ja, den energi jag har i alla fall, det är ju inte alltid frid och fröjd på den fronten. Men om jag jämför med att jobba, stressa för att lämna, hämta, jobba ikapp och att dessutom ganska ofta ha med sig jobbet hem så är det stor skillnad. Hur räckte tiden alls till? Eller gjorde den kanske inte det?

När Kajsa, vår andra flicka, föddes hade Hannah hunnit bli ett och ett halvt. Då var det inte bara en gång man undrade vad man egentligen gjorde av tiden när det bara var ett barn i familjen. Den tiden måste också varit den klart virrigaste (även om ”cytoskalle” inte heller är det roligaste man kan drabbas av). Tänk att man på så kort tid kan glömma vad en amningshjärna kan ställa till med. En gång när Hannah skulle till dagis var det som vanligt bråttom för mamma tidsoptimisten. Ut med barnen på trappen, hitta nycklarna och Hannah börjar gnälla. När man är ett och ett halvt är det svårt att uttrycka vad men egentligen vill men det är klart att hon var missnöjd. Jag hade, mitt i vintern och förvirringen, glömt att ta på henne skorna.

Russin 2:

Det finns fler som också är hemma. Mammalediga, arbetslösa, fler sjukskrivna och deltidsarbetande och många gånger finns det tid och möjlighet för en promenad eller en fika.

Russin 3:

Det finns russin på min arbetsplats. I höstas åkte jag med på ”kick off”. Hela dagen tittade jag på när de andra arbetade för att sedan äta gott, dricka vin och umgås med härliga kollegor på kvällen. Jobbmejlen läser jag inte längre för att leta efter måsten utan för att se när det dyker upp festtillfällen.

På jobbet blir man också uppskattad om det finns något litet som kan hjälpas till med. Det går absolut inte att lita på vilka dagar jag kan titta in så varje gång jag kommer så blir det en bonus och kommer jag inte så var det ändå ingen som räknade med mig. Det sägs ju också att det är nyttigt att hålla kvar sina kontakter också under sjukskrivningen. Just nu har jag som hobbyprojekt att hjälpa till med kostym inför en musikal. Nu ska här sys nazistarmbindlar...

Livet är gott, passa på att njuta av allt som bjuds.
Var glad för det lilla till exempel att nyckeln sitter fast i tanklocket tills man satt tillbaka det. Hur smart är inte det?

”Teddybjörnen Fredriksson, hans moster var av garn.”

Allt gott!

"Trlött, trlöööööött"

En liknelse av nivån på dagens prestation av obefintliga hjärnceller:





Åh, härliga dagar precis efter behandling.

Bajs

Jobbångest, någon? Inte jag!

Barnen är mätta, nöjda och glada. De sitter i soffan och leker och det är så mysigt att tjuvlyssna hur de samsas och turas om att ”pistämma”.

-”Jag skulle åka till landet nu.”
-”Ja och jag skulle följa med dig eller hur?”
-”Mmmm. Jag är elva, visst?”

Och så kan det fortsätta lääääänge.
Lovet för min del är inte så mycket till ledighet, jag har det lugnare under mina vardagar med huset tomt och för mig själv. Det blir mer tid för återhämtning och jag slipper sova så att det går ut över deras tid. Lovet innebär så mycket mer arbete. Det är svårt att komma på middagsmat i veckorna men nu ska det fixas både lunch och middag. Ve och fasa. Sedan måste man undra vart alla pengar tar vägen fastän man egentligen vet det väl. Bio, äta ute, utflykter och museibesök, som tur är så är pulkaåkning gratis!

Nu kan man njuta av att kollegorna inte riktigt vet när de börjar och det verkar förträngas friskt på sina håll och kanter. Ni som har Facebook och ännu inte hittat till ”Lärare i allmänhet” så kan jag varmt rekommendera det som en liten inblick i vår verklighet.
När jag jobbade och skulle tillbaka efter ett lov kom ”sista lediga dagen-ångesten” som ett brev på posten oftast med en härlig känsla av nystart och lite jävlar anamma. ”Nu ska jag minsann rensa, hålla ordning och organisera” men det funkar sällan i min tillvaro. Jag tror att jag faktiskt lider brist på någon slags städgen och inte var den någon som kunde tänka sig vara frivillig donator för transplantation när jag frågade snällt på Facebook. Jag hade gärna tagit lite med senaste cellgiftdosen igår. Nu är jag både ”Betapredspeedad” och trött. Det är en ytterst märklig kombination, det känns som om varken jag eller min kropp riktigt förstår vad som händer och inte har överskottsenergin gått till att städa inte.

Barnen sjunger fortfarande på julsångerna. Det är gulligt men jag börjar nästan få skavsår i öronen vid det här laget. Förra året sjöngs det ”Salta Lucia” I år hördes missen inte lika tydligt förrän Kajsa frågade:
-”Mamma, visst är den så här?”

”Lusse lelle, lusse lelle, älvan äter före jul...”

Självklart använder man ord som känns mer relevanta i ens egen värld än att räkna dagarna fram till jul och det är väl alldeles självklart att älvorna också måste äta något innan jul.

God fortsättning på det som kommer bli ett helt strålande 2011.

Vilse i pannkakan

Klockan är två på nyårsdagen och mannen i mitt liv väckte mig för en timme sedan. Då hade barnen varit uppe sedan tio, ätit frukost och tittat på film. Tack och puss.

Nyårsafton blev som nyårsafton ska vara. God mat, goda vänner och tindrande barn (innan raketerna skrämde dem så att det fick skålas inne istället.)
Tack Jenny och Björn för en härlig kväll!

Dagen innan nyårsafton förundrades jag över hur många som verkade arbeta istället för att handla mat och gå på Bolaget. Det var nog fler som var lediga än det var som jobbade och ALLA var på Ica Maxi i Haninge. Nä, nu överdrev jag nog. Hälften av de var på Maxi den andra hälften var på Bolaget i Tyresö centrum.

Tänk, bara lek med tanken, om vi skulle kunna göra de här situationerna lite bättre. Man kan till exempel använda det enkla ordet tack, le mot folk, möta varandras blickar i samförstånd och önska någon ett gott nytt år. Det är inte svårt, gör inte ont, det är helt gratis och gör livet lite trevligare.
Jag verkligen beundrar er som arbetar i butik just sådana dagar. Vänliga leenden trots sura miner, alla kassor öppna och ändå tid att hjälpa förvirrade kunder.
Eftersom jag extraknäckt i butik under många år så vet jag med säkerhet att ni går bakom kulisserna och tar ut frustrationen i efterhand. Och tro mig, ni allra mest surfisiga kunder, ni har en egen ”Hall of fame” i varje butik. Vi vet vilka ni är, vi hånar er och har hur många parodivarianter som helst på er och ert beteende. Tänk på det ni!

Mitt största problem var, och är förresten alltid när jag handlar, att jag aldrig vet var jag gjort av vagnen. När jag kom in i butiken tyckte jag att jag var smart som hängde min rosa mössa klart synlig på vagnens barnsits. Då måste det ju vara lättare att skymta vagnen bland alla andra? Det beror på. Det krävs ju att man i alla fall har en liten aning om vart man ställt vagnen. Brödavdelningen? Mjölkkylen eller kanske vid toapappret?
I början går det ändå ganska bra. Vagnen står vid brödet och jag lastar i det som behövs från den avdelningen. Kex, korvbröd, tunnbröd och formfranska. Efter en stund avtar koncentrationen och vagnen placeras, ja var då? Jag har ingen aning och går som Rödluvan i främmande skog. Rödluvan ser en fin blomma (jag ser majonnäsen och påminns om att den står på listan) Där är en fin blomma till (nu ser jag hyllan med våtservetter och kommer på att de behövs fastän de inte står på listan). Snart har rödluvan gått vilse på vägen till mormor och jag är inte halvvägs till kassan när jag står gråtfärdig med en salig blandning av saker i famnen. Disktrasa, majonnäs, müsli och fikon. Inget är från samma avdelning och vagnen kan vara precis var som helst. Ingen rosa mössa i världen hade hjälpt nu.

Men innan vagnen fylls på med det sista från kyl- och frysdisk kan man lämna butiken en stund och gå ut för en paus. När man väl är tillbaka kan man bjuda på både tack och leenden som får surfiserierna att rinna av som som vatten på en gås.

Gott nytt 2011!