40,4

Efter att ha haft ordentligt ont på söndagen så ställde jag, klokt nog, klockan att larma vid tretiden på natten. Då kan man ta en extra dos morfin för att slippa det värsta på morgonen. När smärtan väl griper tag ordentligt blir den nämligen svår att få bukt med. Följande morgon, måndag, gick jag upp en timme innan barnen och tog en av dagens tre "stordoser": morfin som ska vara långverkande, Alvedon forte och Voltaren.

När jag väckte barnen klockan sju var det bara harmoni. Julkalendern på tv, frukost tillsammans med tända ljus och inget tjafs om kläder och tandborstning. Med andra ord helt underbart, en sån där morgon man kan spara i hjärtat och leva på läääänge!
Efter att ha skjutsat barnen till skolan och allt fortfarande kändes oförskämt bra trodde jag att åtminstone den dagen var räddad om jag bara var ordentlig med mina tabletter.

Jag hade fel.

Vid lunchtid kom det onda igen och morfinet hjälpte inte mycket. Ibland stiger temperaturen lite i och med smärtan, ungefär till strax under 38 grader, och det är ju inte så farligt så jag tänkte inte mer på det. Trots att jag hade ont så gick det någorlunda bra (man är ju inte precis den mamma man önskar vara när man har ont, stubinen blir rätt mycket kortare) att hämta barnen samt en kompis till lilla tjejen. Det kändes bra att veta att C skulle komma hem lagom till att servera dem middag.

Men... Strax innan C kom hem sket det sig. Plötsligt böjrade febern stiga. Fort. Och det hjälpte inte med Panodil. Jag satt på sängen, skakade och såg att barnen blev oroliga.
Jag började med att ringa till lungavdelningen på Huddinge. De tyckte att det var akuten som gällde, inte vänta och se.
Ringde C och beställde sjukresa.

Sjukresa är alltid spännande på sitt sätt. Den här gången lät det så här:
-Hej. Jag skulle vilja beställa en bil från Väpnarstigen 23 till Akuten på Huddinge sjukhus.
-Du kan få en resa till huvudentrén.
-Akuten vore bättre, det är liksom dit jag ska.
-Ja, man du har bara resor till huvudentrén bokade. Blir det långt för dig att gå då eller?

Regler är regler. Det är smidigare för chauffören att köra till akuten och han var inte omedgörlig. För mig hade skillnaden varit större. Det var verkligen inte läge att gå runt och ta trapporna eller den hissen folk brukar kissa i. Av erfarenhet vet man också hur det kan bli med väntan på akuten så jag hade dessutom gott om packning med mig, inklusive egen kudde.

Det blev aldrig någon väntan. De hade ringt från "min" avdelning och personalen från infektion mötte upp nästan direkt efter att jag hade kommit förbi kassan. Det blir inte väntan på akuten om läget verkligen är pissigt på riktigt.
Efter att de hade kollat det första, några snabba tester som tryck och sänka, fick jag en säng. Vid det laget kände jag mig helt utslagen och de konstaterade att febern var uppe på 40,4. Det är ju tokmycket och jag trodde på allvar att jag skulle dö där och då. Jag frågade en syrra och fick svaret, som jag minns det, att en del ju gör det.

"Jag vill ha min man här. Tänk om jag dör nu."

Jag kunde knappt prata och en av syrrorna fick ringa C och be honom komma.
Mitt i natten.
Underbar granne kom ner för att vara med barnen medan morfar satte sig i bilen för att stanna hos barnen över natten och ta dem till skolan på morgonen.

Nu har det visat sig att jag hade tur. Jag kom in i tid och redan i morse blev jag av med febern. Förmiddagens röntgen visade att det bara var "lite lunginflammation" och proverna visade tydligt vilken bakterie som orsakat det. Det betyder att jag kan få antibiotika i tablettform istället för intravenöst och att jag allra som troligast får åka hem redan i morgon förmiddag. Hurra!

Damen jag delar rum med gillar tydligen tv 4 på hög volym och teven har stått på precis hela dagen. Ibland somnar hon till lite och då kompletteras tv-ljudet med rejäla snarkningar. Det är vid sådana tillfällen man blir extra nöjd med att det packades ner både dator och hörlurar. Underbart med Spotify i det här läget.

Nu är klockan snart åtta och jag har precis ringt för att säga godnatt till barnen. Det gör ont att de är ledsna. I morse var varken jag eller C hemma och de var inte beredda på en morgon med morfar. De hade ju redan somnat när C åkte iväg.
Jag fick också höra att äldsta flickans fröken mejlat C om att hon varit ledsen hela dagen och behövt många kramar. Skönt att veta att fröken känner av det och ger henne de där kramarna ( stort tack).

Ja, det här blev ju ett gnällinlägg men å andra sidan har jag ju lovat att informera lite om läget i den här bloggen.

Nu kommer det enda bra med tv 4 sedan morgonsoffan. Nu ska jag se säsongsavslutningen av Äntligen hemma.

Kram, kram.

Igenkänningsfaktor? Någon?

-#¤%&*?@$!

Disk i- disk ur.

-/)/¤##¤%T"GHJKHCSG¤%&((/&¤W#.
-SDFGFHV"%¤¤%&/(?

Tvätt i- tvätt ur.

-45/)(&&##¤¤%¤@£
-3,141592653589793

Nya tabletter- yr i huvudet.

-#%/&&&@£$££µ*^?
-2,718282

Soffan och kokhet varmvattenflaska.
Nyhetsmorgon och mer kaffe.

-mnfdsjlntuinovsbkdhdokjgnl! (jlkfjnlsdjnloiunty.)

Nä, det här håller inte.
Det blir Ikea med väninnan.
Man kan ju alltid låna en soffa om det skiter sig.

-¤%&#, £$@!

Kram

Fragment

För två år sedan fick jag min diagnos.
För två år sedan inträffade dagens datum på en fredag.
Fredagen den 13:e november 2009.

Kanske är det fel att säga diagnos redan det datumet, det tog ju en stund innan alla prover var klara och man kunde fastställa vad det verkligen var, men det var den dagen han satt där vid min säng och sa: "...men vi har även upptäckt lite andra förändringar".

Bakom honom stod två läkarkandidater med blicken stadigt i golvet. De var unga. Kommer de ihåg? Var det första gången de var med för att lämna ett sådant besked?

Vissa bitar av dagen och dagarna efter är fullkomligt glasklara, andra mer som havregrynsgröt. Bruna, gryniga och på gränsen till slemmiga. Segt.

Den här dagen innebar också några timmars väntan innan röntgenläkaren (Häxan)kom för att visa plåtarna och presentera lite mer fakta.

Och vad gör man då i det lilla vakuum av ovisshet och oro som skapats?
Jo, man springer ner i sjukhusbiblioteket och googlar.
efter fem till tio minuter kan man lätt konstatera att oddsen för det här inte är angenäma.

"Cirka 95% av alla lungcancerpatienter är döda inom fem år."
(Inte så konstigt att lungcancerföreningen Stödet har svårt att få en kontinuerlig verksamhet. Vi dör ju liksom innan vi hinner börja.)
Jag var, minns jag tydligt ändå, vid gott mod. Om det nu var en tumör och den var inkapslad så fanns goda chanser att lyckas med kirugi. Topp. Jag har ju mått strålande den senaste tiden. Det kan ju inte vara så mycket cancer.

Sen kom hon.
Häxan med bilderna.
Då förstod jag.
Det var mycket.
Det var illa mycket.

Av någon anledning så kändes hisshallen som ett tryggt ställe den dagen. Där satt jag och min telefon och ringde, grät och skrek tills läkaren kom och försiktigt föreslog att jag skulle göra en liten paus. Han tog ifrån mig telefonen och ledde mig, hulkandes (jag, inte läkaren) tillbaka till min säng.

Det finns så många "första-händelser" i det här. Första, vidriga, övermäktiga...
Första gången jag träffade barnen efter att vi visste var hemma hos mina föräldrar.
Jag var livrädd och fullproppad av Stesolid.
Så rädd att fullkomligt spåra ur. Det gjorde jag inte.

Idag, två hela år senare, är det så annorlunda.

Jag har liksom bara fått en liten släng av cancer. Inte mycket mer med det.

Kram på er

Lungcancerdagen

Nu när jag nu har en så fin telefon borde det ju vara lättare att få till ett och annat inlägg lite oftare. Eller inte. Den är inte helt smidig att skriva med men å andra sidan är den ju med jämt. Vi får väl se.

Just lider jag av prestationsångest och vad gör man då? Prokrastinerar så klart. Detta trots att det många gånger visat sig inte funka vidare bra eller till och med uruselt faktiskt. .
Vad är det då som ska göras?
"Lungcancerdagen" äger rum om en vecka och jag har lovat att säga några ord. De orden kräver sin planering och mitt prokrastinerande jag försöker övertala resten av mig- det löser sig, se en film istället.

Vi har små vita band i vår "klubb". (Jag läste någonstans att de med tarmcancer tänkte ha ett brunt...)

I år är det anhörigtema.

Har jag ens något vettigt att berätta? Kan jag ge något tänkvärt?
I år fick jag frågan om jag är bekväm med att bara berätta på egen hand eller om jag vill ha en dialog där moderator Alexandra Charles ställer frågor. Förra året fick jag informationen att jag skulle svara på frågor utifrån ett brev jag skrivit. Känslan av att det inte skulle bli så infann sig strax innan det var dags att gå upp på scenen.

Mina onda aningar besannades och jag fick en så kallad öppen fråga:

- "Du har skrivit ett fint brev här (viftar med brevet) Du kan väl berätta om det du skrivit!"
Det blev vad det blev...

Kanske var just det överaskningsmomentet bra. Nu när det ska förberedas blir kraven högre.

Om jag lägger ett utkast här kanske några vänliga läsare ge mig lite feedback? (Och uppmuntrande hurrarop)

Det blir vad det blir och säkert kalasbra.
Idag har jag inte sovit på hela dagen. Var inte det duktigt? Men det börjar bli hög tid nu.

God natt.

På ren svenska: Skitbra!

Så sa dr Bosse när vi sågs senast. Dr Bosse är bäst och tycker han att läget är skitbra så är det det.
Kommentaren kom efter att vi hade tittat tillsammans på plåtarna från PET-scannen som gjordes i september. Det är en undersökning, med kamera, där man först får en injektion med någon radioaktiv isotoprackare. Efter det får man ligga för sig själv och stråla i ett litet bås i en timme för att sedan åka fram och tillbaka genom en stor ”munk” som säger: Andas in och håll andan. Andas som vanligt igen.
Det är cancercellerna som drar till sig det radioaktiva och lyser upp tydligt på bilderna. Trots att det är elaka celler man har framför sig på skärmen så blir bildena nästan vackra med alla sina färger och mönster.

Ja, vad var det nu som var skitbra? Jo! Ingen cancer spridd utanför lungorna. Han, dr Bosse, såg nöjd ut och samtidigt mycket förvånad. Det var inte vad han hade väntat sig.
Vilket ju är vad då?
Skitbra!

Orsaken att vi kollat lite extra nu med alla typ av röntgen och ultraljud berodde på att jag hade smärta på vänster sida av bröstet. Ingenting hittades. Ingenting. Och efter den ovan nämnda undersökningen kan vi alltså utesluta spridning av tumörer.
Det var frustrerande under cirka sex veckor att inte veta vad som gjorde ont. Det blev en del morfin för att få bukt med de värsta topparna. Tills jag vaknade en morgon, kunde ta ett djupt andetag utan att det fastnade halvvägs med ett konstigt ljud och insåg att det släppt. Bara så där, över natt.
Skitbra!

Cellgifter har jag sluppit hela sommaren, allt har stått still. Först nu tar vi upp det igen och nu med andra gifter. Vi går på nästa linje och giftet den här gången heter Texotere.
Vad är det första man gör när man får ny medicin? (Eller symptom eller diagnos för den delen.)
Jo, man googlar. Det är inte alltid en bra idé. Bipacksedeln i FASS (Klicka här den som vågar) är fullproppad med uschliga biverkningar som dessutom, enligt FASS, drabbar de flesta. Det är lite mer uppiggande att läsa det andra patienter skriver i olika forum. Lite mer känsla då.

Just nu går jag och väntar på att det ska börja pirra i hårbotten. Det betyder håravfall har jag hört och brukar infinna sig efter två till tre behandlingar. Där är jag nu.
Kommer håret att falla av den här gången? Inför min allra första behandling förberedde jag mig till tänderna med peruk, sjalar i massor, buff och löfte från väninnan, som jobbar med smink på teatern, att det går att fixa jättefina ögonbryn. (Just bryn ingår inte i den ”perukcheck” som delas ut när man står inför behandling. Den täcker dock ögonfransar om någon nu skulle grubbla över det...)
Peruken ville jag inte riktigt veta av efter att jag konstaterat att håret satt kvar lika stenhårt som förut. Det resulterade i att den låg gömd i en brun papperspåse i bilen i si sådär ett halvår. Nu tror, men bara tror, jag att den ligger gömd i samma bruna påse bakom ett skåp på förstukvisten men jag är inte helt säker på att jag ens vill gå och se efter.

Om det nu skulle börja pirra i hårbotten just den här årstiden så kanske det mer sannolikt är löss. Pest eller kolera? Jag tror att jag hellre tappar det. Löss är äckligare och det finns många snygga mössor i butik nu.

Av alla biverkningar som går att läsa så har jag fortfarande bara drabbats av trötthet och jag fortsätter att kalla mig oförskämt välmående och lyckligt lottad cancerpatient.
Skitbra!


Tack fina ni som skrivit kommentarer trots att jag inte ens skrivit på så länge. Det värmer. Som tur är kan jag meddela att bristen på inlägg beror på att jag har mått, och fortfarande mår så otroligt bra. Jag har helt enkelt pysslat med en massa annat.
Största bedriften? Jag åkte själv med flickorna på liten bilsemester. Först till Torpet och fina Bengt och Katalin i Linköping. Sedan vidare för två heldagars äventyr på Kolmården. Och vi hade det så gott!
Skitbra!


Nu blev det ju bara en konkret och trist sjukdomsrapport av det hela men det var kanske det jag behövde få ur mig idag.

Bara en gång till....
Skitbra!

Tekniska kontoret

Tuuut

-Du står nu i kö. Det är.... ETT... samtal före.

-Tekniska kontoret, kundtjänst.
-Hej jag heter Helene och jag tänkte höra hur reglerna ser ut vad det gäller grovsophämtning.
-Jaaa?
-Ingår det i mitt abonnemang att ni hämtar sopor vid tomtgräns en gång per halvår.
-Nä, du har två fria hämtningar under året.
-Åh, så bra. Då ska jag be att få beställa en sådan.
-Då måste du ställa ut sakerna innan du ringer.
-Förlåt?
-Vi kan inte bestämma ett datum när det är gratis hämtning.
-Men det är ju lördag i morgon. Ni hämtar väl inte under helgen?
-Ja.... hmmm... Då kan du ju ställa ut dem på söndag kväll.
-(Eller kanske när som under helgen, när det passar mig, tänker jag.) Det låter bra. Så gör vi. Tack.

Och där trodde jag vi var klara med den saken. Men näe då.

-Vad har du för sopor? Vi har kampanj på elavfall!
-Jag har nog inget elavfall, tack ändå. Men tar ni bara de sopor jag redovisar för dig?
-Nä, liksom inte så. Men vad ska du slänga då?
-Eh... En gammal grill...
-g..r..i..ll (skriver högt)
-Säck med blandat småskräp....
-Småskräp?
-Kan jag inte lägga det i säck? Behöver jag lista varje sak jag slänger i sopsäcken?
-Jo det ska vara i en säck. Man får inte lägga småsaker löst förstår du.
-Nä, just det. Det vore ju dumt. Sen en pinnstol kanske.
-En vad sa du?
-Pinnstol.
-P..i..n..n..- stol? (Ett helt obekant ord men hon verkar noga anteckna ändå.)
-Men ni hämtar kanske även om jag nu inte talar om allt vad där är?
-Jaa. (Fniss) Men de har två veckor på sig så de kan komma alltifrån nu på måndag till fredag den 24:e. Eller. Nä, det gör de ju inte. Det är ju som en söndag. Eller jag menar det är ju fredag men ändå nästan som en röd dag fastän det inte är det.
-Mmmm...

På grannens kloka inrådan kommer jag hädanefter beställa via nätet.

Solens kraft och världens värme

Nu är jag installerad på Vidarkliniken sedan i tisdags. Och jag fick ett enkelrum!
Terapierna har börjat och jag har redan lärt mig att "öppna mig för solens kraft och ta emot världens värme". Det är inte dåligt det.

I några dagar har jag verkligen känt för att "blogga ur" mig lite av företeelserna här men det är så mycket att göra...

Medeciner tidigt på morgonen.
Frukost kl. 8.00

Eurytmi kl. 9.00
Vila

Målning kl. 11.00
Vila

Lunch kl. 13.30
Vila med våtvarmt omslag, "lunchvila".

Här finns lite tid för annat, typ åka till Järna City.

Middag kl. 17.00

(Eventuellt någon kulturaktivitet kl. 18.00 men jag minns med förskräckelse kören "Piss moll". Näe, nu var jag elak igen de hette ju "C dur" men jag tror att det var valfri tonart för samtliga deltagare.)

Ringa till barnen och säga go´natt.

Rygginsmörjning.
Vila.

Kvällsmacka och lite babblande i dagrummet.
Sova för natten.

Ni ser, dagarna blir ju helt fullspäckade...

Nu blev klockan mycket och ängamatssoppan hägrar i matsalen.

-Smaklig måltid.
-Tack, tack.

Artificiellt pigg

Hej.

Nu blir det ett osammanhängande svammelinlägg. Igen.
Efter den senaste tidens uttryck, intryck och avtryck är allt en enda röra i huvudet.

Det första jag måste berätta handlar om ronden i morse. Igår togs både blodprov och röntgen. Svaren fick jag redan i går kväll. Inflammationen har minskat, crp nere på 152 och mängden vätska i lungsäcken har minskat ordentligt. På något sätt har kroppen tagit hand om det där själv och jag slipper gå runt med en slang ur lungan. Topp.

Dessutom kanske jag får gå hem imorgon.
I helgen hade jag dagpermission minsann. Kom tillbaka trött men glad både lördag och söndag. Jag hann och orkade till och med färga hår och ögonbryn medan jag var hemma. På både söndag och måndag smordes det ordentligt med ”Brun-utan-sol”.
Innan ronden har jag hunnit både sminka mig och kliva i mina egna kläder. Läkaren konstaterar att infektionsvärdet visserligen är lite högt fortfarande men att jag ser så ”pigg och fräsch” ut att jag nog, med största sannolikhet, kan få åka hem imorgon.

Stort tack till alla som arbetat fram all underbar artificiell skönhet.
Pigg och fräsch. Ha, ha, ha. Bara fejk. Alltihop.

Nästa grej är roliga uttryck. Några blev förvånande att jag inte hört det förut men frågan löd:
-”När skötte du din mage senast?” Vem har kommit på det? Kan man inte fråga rakt ut?
-”Har du varit och skitit på sistone?”

Eller i en annan form när lilla damen, snart 100 år, är inne på toa och syster står utanför:
-”Har du skött din mage färdigt nu?”

Och vad hette det på BB? Hur går det med kisseriet? Vad är det formen heter? Kan det räknas som något slags diminutiv?
I en kommentar jag fick för ett bra tag sedan var det någon som kommenterade om ”rökeriet”. Ett rökeri är ett ställe där man röker fisk och annat som blir gott när man röker det. Typ det mesta. Rökeriet borde således vara ett rökeri i bestämd form. Min inbyggda fördomsprofilerare säger mig att kommentatorn troligen är en kvinna, ganska bitter, som arbetar inom vården. (Syster Gestapo?) Det är i alla fall, helt klart, ingen av mina vänner.

I samma osammanhängande anda vill jag också tacka.
Vänner, kollegor och grannar som hälsat på, hjälpt till med hämtning av barn, kommit med glada tillrop via sms, OCH levererat matlådor, godis och tidningar..

Tack. Ni är bara helt underbara.

De flesta som jobbar här uppe på avdelningen är också underbara.
TACK. (Ingen nämnd, ingen glömd.)

Självklart finns undantagen som bekräftar även den regeln: ”Syster Gestapo”.
Jag säger det inte så hon hör men jag tror aldrig att jag träffat någon som är så totalt humorbefriad och saknar all slags utstrålning. Även om jag fyrar av mitt allra bästa leende, det som faktiskt kan få många att mjukna efter en stund så får jag bara någon slags grimas till svar. Kanske är det menat att vara ett leende. Kanske är det den glada, kärleksfulla kärnan som finns i oss alla som bara försöker tränga sig ut i friheten. Bara Gud vet och kanske kan han hjälpa henne lite. (Eller som jag egentligen tror: Det behövs en rejäl whiskey och ett schysst ligg.)

Självklart kan fördomsexperten fortsätta döma folk helt ohämmat ganska länge till men vi lämnar det till en annan dag. (Vi får ju för Guds skull inte glömma ”Glitterpinnen”)

Snart dags att sova och drömma om att få åka hem imorgon.

En smäll på käften

Jag som varit så nöjd. Inga problem med någon som helst infektion efter 15 månader med cytostatika.

Nu slog det tillbaka med full kraft.

Det började med hög feber. Jättehög feber och illamående.
Vi sökte hjälp på akuten.

CRP 37.

”Ingen fara, det är nog influensa.”

Ja, det ska jag väl klara av. En vecka med feber går väl bra?
En vecka senare, på torsdagen, hade jag en inbokad tid hos doktor Bosse med lungröntgen och blodprover.
Doktor Bosse ser en lunginflammation på bilderna och skriver ut penicillin.
Topp, tänker jag. Det brukar ju fixa sig rätt snabbt med en sån kur.

Syster lovade att ringa om provresultaten men när hon inte ringde utgick jag från att allt var som det skulle.

På torsdag kväll slår smärtan till. Som krystvärkar fast i vänster lunga.

C ringer ambulans och jag håller i mig i sängen och skriker när jag råkar hosta eller andas för djupt. Ambulansen kommer och jag ber om morfin, eller snarare väser: ”Ge mig morfin. Nu”

Det blev ett nej: ”Du har för lågt blodtryck. Risken är att du slutar andas och det vill vi ju inte. Det är lite av en balansgång det där”
Jag tyckte nog inte att det spelade någon roll.

Gången upp till huset är en blandning av grus, snö och is. Det går inte att rulla upp båren.
Jag blev tvungen att gå. Utan morfin. Jag som knappt vågade sätta mig upp i sängen.

Biter ihop. Går försiktigt. Gråter.
Halvvägs till ambulansen plockar de ändå ut båren och kör mig den sista biten.

I ambulansen får jag lite morfin men det hjälper inte. Han är tydligen fortfarande orolig för det där med andningen....
-”Skit i det. Ge mig knark.”

In på akuten. Hej och hå.
Blodtrycket är stabilt och jag får mer morfin.
Syresättningen var det värre med och det blev såna där äckliga plastpluppar i näsan.

Iväg till datortomografi. De kör mig i sängen men jag måste ändå flytta mig från en brits till en annan. Inte helt smärtfritt.
”Andas in och håll andan. Andas som vanligt igen” säger rösten inne i maskinen.
Lättare sagt än gjort men de fick sina bilder och verkade nöjda med det.

Efter en stund kommer den kvinnliga läkaren som jag träffade redan när jag kom in.
Hon säger: ”Ja, vi har sett en hel del vatten i lungan och det kan ju göra ont.”
Var hon tvungen att se bilderna för att förstå att jag hade ont? Lite som om hon först då kunde lita på att det faktiskt gjorde ont. Hennes blick fylldes med medlidande istället för misstänksamhet.

CRP 290

Betyder tydligen antibiotika intravenöst. Nu.
Upp på avdelningen och mer morfin. och antibiotika.

Nu har jag legat här sedan i torsdags förra veckan.
Jag är fortfarande ganska trött och seg så det får bli ett inlägg till inom kort om allt skoj som händer här. Man mår bättre om man försöker se humorn i det som händer runt omkring för humorn finns där. I det mesta.

I helgen ska jag i alla fall ha dagpermission och få vara med mina barn!
Underbart.

(Och morfin får jag med mig i tablettform...)

Soffan och jag

Nattetid är jag förpassad till soffan. Stackars C kan inte sova annars. Jag har tydligen börjat prata och slåss i sömnen. Igen.
När C försöker få tillbaka mig till min egen sida av sängen, jag lägger mig ofta tvärs över, måste han sparka till hårt och ibland vaknar jag inte ens av det. Har han tur så flyttar jag på mig i sömnen. Mobilens larm fungerar inte heller ultimat eftersom jag antingen inte hör det alls eller trycker på snoozen i sömnen.
Det jag kan vakna av är att jag ibland trillar ner på golvet. Väl uppe i sängen somnar jag om och sover som en sten. C vaknar av dunsen men han har inte samma förmåga att somna om.
Alltså blir det soffan.

Att jag nog drömmer mycket förstår jag men jag förstår inte hur det kommer sig att det är mycket just nu. Jag minns dem sällan, drömmarna, men när jag väl vaknar kan det kännas som om jag varit på ett ordentligt träningspass. Ofta har det dykt upp konstiga drömmar strax efter det att jag tankat cellgifter men det var ett tag sedan nu. I samband med det svettas man också mängder. Inte trevligt alls.
Om man svettas i sängen efter att ha tankat ska kläderna omedelbart läggas i en plastpåse, väl försluten, om det inte finns möjlighet att tvätta direkt (vem orkar göra det klockan två på natten?). Hemma hos mig hamnar de inte ens i den där plastpåsen. Att tvätta svettiga kläder ter sig ganska normalt men varför plastpåsen? Jo, det jag svettas ut är giftigt och kan orsaka skador på huden. Åh, vad bra det känns att överhuvudtaget ha det i kroppen.

Som tur är har jag aldrig gjort något riktigt dumt som att sätta på spisen eller promenera iväg ut.
Det bästa jag fått berättat för mig är ifrån det att vi var nyinflyttade och ännu inte hade barn. C stod i köket och diskade. Jag hade lagt mig tidigt. När han hörde mig gå ut i hallen trodde han att det var för att gå på toaletten men eftersom han inte hörde toalettdörren öppnas gick han för att se vad jag gjorde i hallen. Och där stod jag. Tårarna sprutade, jag började slå honom och skrek att han inte respekterar mig. Lyckligtvis förstod han att jag drömde, så pass länge hade vi ändå varit ett par. Han ledde mig, fortfarande gråtandes, tillbaka till sängen.
Det enda jag minns är att någonting på något sätt hade känts riktigt, riktigt sorgligt.

Soffan är för övrigt skön att sova på men å andra sidan kan jag somna gott var och hur som helst. Det är "bara" omgivningen som störs.

Näppeligen

”Att slå i ordböcker och läsa om ords betydelse och ursprung är fascinerande. Sökandet efter ett enskilt ord kan leda till en utflykt som sträcker sig över många sidor med nedslag i olika tidsperioder. Från ’näppe’ leds man vidare till ’näppeligen’ för att sedan hamna i ordet ’näpst’ och uttrycket att ’ befordra någon till laga näpst’, som på modern svenska betyder att se till att någon döms enligt lagen.”
sprakvardarna.se

Ord som sällan används är för det mesta ganska roliga att hitta och idag har jag hittat ”näppeligen” på DNs ledarsida.
”Någon jämlik vård erbjuds näppeligen svenskarna”.
Helst borde man införa någon slags rutin (jag vet att det heter ”något slags” men det låter så fel eftersom jag syftar på ordet rutin och det är neutrum) och använda ett nytt ord varje dag. Regeln skulle då vara att ordet måste användas minst fem gånger under dagen och då gärna i flera betydelser när det är möjligt.

Jag har näppeligen använt ordet själv men kommer nu att göra några tappra försök. Om man härleder lite så finns det i andra, mer vanliga, uttryck. ”Hon hann med nöd och näppe till bussen”. Eller så läser man Lennart Hellsings ”Den flygande trumman”. Där finns landskapet ”Allemansland” med städerna Ingalunda, Sålunda, Annorlunda, Sammalunda och Någorlunda. Fast Någorlunda är egentligen ingen stad, bara en liten by. I Allemansland ligger också Näppelunda där Krakel Spektakel, Kusin Vitamin och Opsis Kalopsis bor.


Dagarna går och jag känner mig näppeligen sjuk alls. Många frågar lite försiktigt och på något sätt ängsligt hur jag mår och det kan jag förstå. Det är helt okej men ibland glömmer jag bort varför alla undrar så. Allt har gått så över förväntan bra men det känns trist att bara skriva om sjukdom här. Kanske borde jag göra det mer. En av anledningarna att jag började skriva var just att berätta hur det går men det mesta som kommer ur mig blir alla snurriga tankar som dyker upp.

Min kropp verkar tåla cellgifterna väl och doktor Bosse säger: ”Till dig kan man ju tydligen ge hur mycket som helst”. De enda spåren som märks av strålningen är två pigmentfläckar. De känns som blåmärken men man kan ju faktiskt låta bli att trycka på dem. Visst syns det på röntgen att halva vänsterlungan är lite förstörd men å andra sidan är den stora tumören i princip borta.

(Nu blev det en språkfråga, den handlade inte om ”näppeligen” eftersom det skulle vara fusk, till C som faktiskt är svensklärare. Det är näppeligen (här med betydelsen ”med möda”) han klämmer ur sig ett svar och det är inte ens tydligt. Som vanligt med andra ord.)

I övriga vardagen, den som inte innehåller cellgifter, läkarbesök och blodprover, har jag mest svårt att få tummen ur. Det är trevligare att fika med grannarna än att ta hand om tvätt och disk. Det gör inte saken bättre att jag är den ultimata tidsoptimisten och prokrastinatörskan. Alla lär vi vara bäst på någonting. Prokrastinatörska låter i alla fall ganska bra. Vad är alternativet? Uppskjuterska? Det skulle nog kunna misstolkas.

Nu tänker jag lägga ner det där med näppeligen, det går inget bra tycker jag. Nästa gång får det bli ett ord som verkar roligare att använda.

Tack för idag. Tack för en underbar vanlig dag.

Efter att ha korrekturläst påstår C att han inte alls ger några oklara svar. Han manar bara till eget tänkande. Jo, men visst.

Vi leker att...

Härom dagen satt jag återigen och tjuvlyssnade på barnens lek. Om man sitter bakom DN är det som att vara en fluga på väggen. De glömmer att jag är där. Jag har länge varit tydlig med att jag inte leker roll-lekar med små plastfigurer, jag vill helt enkelt inte. Nu verkar de faktiskt acceptera det.
I leken går de små Polly Pocketsarna, Barbie, bla bla bla in my pocket och andra fula figurer (Bratzdockorna är så fula att de är bannlysta i det här huset) runt och socialiserar. Det är kreativ lek och så länge de inte blir osams om vad dockorna ska göra, heta eller hur gamla de ska vara är det så gott att bara sitta och lyssna.

Nu till leken i förra veckan. Barnens farfar gick bort för snart en månad sedan och barnen var med på begravningen. De funderar oftast mer än jag kan föreställa mig och senast gick leken så här:

-Vi leker att jag bor här och är nio år, eller hur?
-Mmm. Och jag är också nio år.
-Nu dog min mamma så jag packade min väska och sprang hela vägen hem till dig.
-Ja, och då fick du bo här för din mamma var död. Vill du det?

Fortfarande gömd bakom Dagens nyheter torkade jag tårarna.

Hur mycket förstår de?
Vad drömmer de egentligen om på nätterna?
Vilka tankar finns som vi inte får höra om?

Vi har berättat om cancer. Vi har berättat att det är en sjukdom som de kommer höra talas om. Kanske är det någon som har en släkting som till och med dött av cancer. Det betyder inte att alla gör det. Bara en del.

För lite längre sedan frågade min stora flicka:

-Vad gör man om ens mamma och pappa dör?
-Det finns många runtomkring som älskar och kan ta hand om er, förklarade vi.
-Men hur ska vi säga till dem? Vi kan ju inte deras telefonnummer..

De ser alltså framför sig hur de hittar både sin mamma och pappa döda och helt plötsligt står ensamma här hemma. Den tanken skulle ju skrämma skiten ur vem som helst.
Vi svarade att då kan de gå och knacka på hos grannen så hjälper de till att ringa.
Sen var det bra med det.

I söndags fick vi en roligare kommentar. Eller jag vet inte om man ska skratta eller gråta men vi valde skrattet. Stora tjejen hade hemarbete att jobba ikapp eftersom hon var sjuk hela veckan innan sportlovet. På söndagskvällen blev det därmed gnäll.

-Du måste göra den här läxan. Den ska vara klar imorgon.
-Varför?
-De andra har redan gjort klart när du var sjuk.
-Det är trååååkigt.
-Det kan du tycka men den ska med till skolan imorgon i alla fall.

Då tittar hon på mig, stolt över att ha kommit på värsta bästa lösningen på det problemet, och säger:

-Tänk om jag glömmer den då?

Och hon går bara i ettan.
Poäng för kreativitet men jag tänker inte säga det så hon hör.

Lokalsinnesförvirrad

Eller kanske bara normalförvirrad?

Idag har jag kört bil. Det gör jag i och för sig nästan varje dag men idag har jag kört på Söder.
Inte roligt.

Att åka genom tullen kostar 20 kr. (Okej, det beror på vilken tid man åker men nu råkade klockan vara strax före fem när jag passerade.)

På Söder är tre fjärdedelar av gatorna enkelriktade. Det gör att man (läs jag), även om man tar riktning mot t.ex. "Skrapan", kommer vilse efter tre varv runt ett kvarter. Eller var det två och ett halvt?

Aningen för sent och efter tre samtal till den tålmodiga kollegan börjar jag närma mig målet. Då kommer nästa utmaning...

Att hitta parkeringsplats vid femtiden är i princip lögn. Det måste erkännas att jag inte förstod om det var tillåtet att parkera där jag till slut ställde mig men bilen fanns kvar när jag kom tillbaka. Och utan P-bot. (När jag parkerar handlar det enbart om otur när man får en bot. Det är ju aldrig så att jag brukar ”fulparkera”. Det gör jag faktiskt bara när det verkligen, verkligen behövs.)

Alla fotgängare går precis som de vill. Övergångsställe eller inte. Alla cyklister gör också som de vill.

Trevlig fika med trevliga kollegor på trevligt kafé. Som ett trevligt litet avbrott i allt det andra som inte var så trevligt.

Efter fikat hittar man (läs jag igen) inte tillbaka till sin bil minsann. Tre varv runt kvarteret, eller var det två och ett halvt? Jag har återigen ingen aning om vilket håll jag är på väg åt och det är ju inte så att gatorna är enkelriktade för fotgängare. Tror jag.

På något magiskt sätt hittade jag så ut igen från det enkelriktade helvetet utan att köra fel en enda gång. Tror jag. (Det var säkert enkelriktat där någonstans också. Jag hade nog bara tur som slapp möte.)

Jag borde nog ha en sån där GPS (PMS, PPM, whatever) hängandes om halsen.
Kanske borde jag hålla mig hemma i skogen eller åtminstone åka kollektivt. Det var trots allt min första instinktiva tanke.

Hur kom det sig då att jag tog bilen? Någon som vet? Björn?

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

/Häxan Surtant

Vardag igen

Visst är det konstigt hur ett sjukdomsbesked faktiskt kan bära med sig några positiva insikter? Inget ont som inte för något gott med sig.
Hur lätt är det inte annars "att ta allt för givet så lätt att sitta ner och bara ta?"
Tänk efter, passar du på att njuta och att leva här och nu?

Det gjorde inte jag tidigare. Det var mera där, då, sen och kanske lite varför.






Ja, jag vet, det ÄR klyschigt men tack för idag iallafall.

(Usch, jag som egentligen tänkte vara elak och spydig. Typ som vanligt men det får komma i senare inlägg. Nu vill jag bara känna mig tacksam en stund till.)

Morötter- Ett direkt hot mot din hälsa

Både söndagens och måndagens musikalföreställningar gick otroligt bra och vi har så ”sjukt” (som de själva skulle skrivit) härliga, duktiga elever i klass 9 md.





Glada elever, lärare och musiker efter sista föreställningen.


Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig. I gårdagens ”sjukt” trevliga ”Ring P1” hörde en man av sig och berättade om alla hemskheter minsann.
Hans dotter hade varit och sett en musikal tillsammans med sin skolklass och det var, enligt pappan och dottern (observera att pappan nu dessutom bara hört dottern återberätta, han har inte sett föreställningen), ren och skär kommunistpropaganda. För skattebetalarnas pengar. Ve och fasa.

Hon kanske sov under föreställningen? Var hon på den föreställningen där vi hade problem med ljudet? Ser hon kanske världen genom ”pappas glasögon”?
Vem vet? Vi vet att vi inte ägnar åt oss kommunistpropaganda i alla fall.
Mannen ifråga berättar sedan att vi, i föreställningen, anklagar Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater för att vara nazister. Det gör vi inte. Vi visar bara ett gäng nynazister som gillar honom. Inte tvärtom.

Nu kan inte jag uttala mig för manusförfattarna. Jag är inte en av dem (tyvärr), jag har bara sett musikalen. Det jag däremot kan göra är att ta ett exempel med lika strålande slutledningsförmåga:

100% av de som är födda före 1890 och har ätit morötter är döda.
Alltså är morötter ett direkt hot mot vår hälsa.
(Det ni, Aftonbladet och Expressen. Det kanske bli ett löp att ta fasta på?)

Inte äta morötter nu.
Morötter dödar.

Det Kunde Varit Du

Imorgon är det världspremiär för en underbar, nyskriven musikal med ett extremt viktigt budskap.

Musikalen heter ”Det kunde varit du” och är skriven av Filippa Engellau och Björn Andersson som båda är musiklärare på Södertörns friskola. Uppträder gör klass 9 md (musik/drama), kören består av klass 6 md och vi har både duktiga musiker och kluriga tekniker. Det kan inte gå fel.

Musikalen handlar om Alice som ser världen som ond. Hon är säker på att ett allt hårdare samhälle är en följd av invandringen. Allt känns orättvist och hon hittar likasinnade. När hennes mormor berättar sin historia från andra världskriget. Om nazismen, hur det drabbade Ungern och hennes egen familj börjar Alice förstå.

Martin Niemöller var en tysk präst som opponerade sig mot nazisterna. Han var fånge i ett koncentrationsläger under andra världskriget. 1946 skrev han en denna dikt:

"När nazisterna hämtade kommunisterna,

teg jag;

jag var ju ingen kommunist.



När de spärrade in socialdemokraterna,

teg jag;

jag var ju ingen socialdemokrat.



När de hämtade de fackliga,

lät jag bli att protestera;

jag var ju inte med i facket.



När de hämtade judarna,

lät jag bli att protestera;

jag var ju ingen jude.



När de hämtade mig,

fanns det ingen kvar som kunde protestera."

Det kunde varit du som kunnat göra skillnad, göra motstånd.
Det kunde varit du som blivit drabbad.

Kan vi inte bara snälla mot varandra?





Det Kunde Varit Du!

2 700

För 2 700 kronor kan man göra ganska mycket. 2 700 kronor är också den summa pengar jag blir utan varje månad som sjukskriven i jämförelse med min lön när jag arbetade 80%.

(Lönen räknas som heltidslön hos försäkringskassan. ”Sjukpenninggrundande inkomst” heter det. Den behålls på 100% om jag fyller upp min tid genom att ta ut mammadagar. En sådan dag ger 60 kr, som jag minns det, och blir 40 kr efter skatt.)

Här kommer en lista för er som har 2 700 över varje månad:

1.Mat till familjen i en månad

2.Betala CSN och de flesta av familjens försäkringar

3.Gå in i den fina Eccobutiken och köp både de cognacsbruna stövlarna och den stora svarta skinnväskan.

4.Flyga med familjen till någon trevlig större stad. Spar man i två månader så kan vi bo på hotell också.

5.169 flaskor av Cs favoritöl

6.Två månaders spar skulle också täcka reparationskostnaderna för bilen som valde att lägga in sitt veto idag. (Kopplingen)

7.Kappan jag såg i ”fina butiken” skulle kräva tre månader, men rackarns så snygg den var

8.Dagisavgift, fackavgift, telefon, dator och tv.

9.Städhjälp

10.Golv till nya sovrummet


Givetvis finns det mera förslag men även den här lilla listan påminner om att det ändå är en hel del pengar. Varje månad.
Och jag vet att många har det värre än mig men tycker i alla fall lite synd om mig själv just nu.

Hellre rik och frisk än sjuk och fattig.

Tidsoptimisten slår till igen.

Så många idéer, så lite tid. All tid går åt till att arbeta med skolans musikal som ju är ett av mina "russin". Igår frågade jag barnen vart de tror tiden tar vägen när det känns som om den bara försvinner.
Först såg de oförstående på mig men när jag jämfört med att de ibland vill göra allt på en gång så trillade poletten ner.
Hannah svarade: "I klockan. Var annars?"

Så kan det vara. Nu är tiden knapp igen...

/Den obotliga tidsoptimisten

Russinen i kakan

Att vara sjukskriven är ganska trevligt om det nu inte vore för att man var just sjuk...
Men det finns ändå fullt av russin i kakan. (Tyvärr gillar inte min man russin så här bakas det egentligen utan just sådana, i allafall i hans kakor.)

Russin 1:

Så stor energi kan gå till mannen och barnen. Ja, den energi jag har i alla fall, det är ju inte alltid frid och fröjd på den fronten. Men om jag jämför med att jobba, stressa för att lämna, hämta, jobba ikapp och att dessutom ganska ofta ha med sig jobbet hem så är det stor skillnad. Hur räckte tiden alls till? Eller gjorde den kanske inte det?

När Kajsa, vår andra flicka, föddes hade Hannah hunnit bli ett och ett halvt. Då var det inte bara en gång man undrade vad man egentligen gjorde av tiden när det bara var ett barn i familjen. Den tiden måste också varit den klart virrigaste (även om ”cytoskalle” inte heller är det roligaste man kan drabbas av). Tänk att man på så kort tid kan glömma vad en amningshjärna kan ställa till med. En gång när Hannah skulle till dagis var det som vanligt bråttom för mamma tidsoptimisten. Ut med barnen på trappen, hitta nycklarna och Hannah börjar gnälla. När man är ett och ett halvt är det svårt att uttrycka vad men egentligen vill men det är klart att hon var missnöjd. Jag hade, mitt i vintern och förvirringen, glömt att ta på henne skorna.

Russin 2:

Det finns fler som också är hemma. Mammalediga, arbetslösa, fler sjukskrivna och deltidsarbetande och många gånger finns det tid och möjlighet för en promenad eller en fika.

Russin 3:

Det finns russin på min arbetsplats. I höstas åkte jag med på ”kick off”. Hela dagen tittade jag på när de andra arbetade för att sedan äta gott, dricka vin och umgås med härliga kollegor på kvällen. Jobbmejlen läser jag inte längre för att leta efter måsten utan för att se när det dyker upp festtillfällen.

På jobbet blir man också uppskattad om det finns något litet som kan hjälpas till med. Det går absolut inte att lita på vilka dagar jag kan titta in så varje gång jag kommer så blir det en bonus och kommer jag inte så var det ändå ingen som räknade med mig. Det sägs ju också att det är nyttigt att hålla kvar sina kontakter också under sjukskrivningen. Just nu har jag som hobbyprojekt att hjälpa till med kostym inför en musikal. Nu ska här sys nazistarmbindlar...

Livet är gott, passa på att njuta av allt som bjuds.
Var glad för det lilla till exempel att nyckeln sitter fast i tanklocket tills man satt tillbaka det. Hur smart är inte det?

”Teddybjörnen Fredriksson, hans moster var av garn.”

Allt gott!

"Trlött, trlöööööött"

En liknelse av nivån på dagens prestation av obefintliga hjärnceller:





Åh, härliga dagar precis efter behandling.

Bajs

Jobbångest, någon? Inte jag!

Barnen är mätta, nöjda och glada. De sitter i soffan och leker och det är så mysigt att tjuvlyssna hur de samsas och turas om att ”pistämma”.

-”Jag skulle åka till landet nu.”
-”Ja och jag skulle följa med dig eller hur?”
-”Mmmm. Jag är elva, visst?”

Och så kan det fortsätta lääääänge.
Lovet för min del är inte så mycket till ledighet, jag har det lugnare under mina vardagar med huset tomt och för mig själv. Det blir mer tid för återhämtning och jag slipper sova så att det går ut över deras tid. Lovet innebär så mycket mer arbete. Det är svårt att komma på middagsmat i veckorna men nu ska det fixas både lunch och middag. Ve och fasa. Sedan måste man undra vart alla pengar tar vägen fastän man egentligen vet det väl. Bio, äta ute, utflykter och museibesök, som tur är så är pulkaåkning gratis!

Nu kan man njuta av att kollegorna inte riktigt vet när de börjar och det verkar förträngas friskt på sina håll och kanter. Ni som har Facebook och ännu inte hittat till ”Lärare i allmänhet” så kan jag varmt rekommendera det som en liten inblick i vår verklighet.
När jag jobbade och skulle tillbaka efter ett lov kom ”sista lediga dagen-ångesten” som ett brev på posten oftast med en härlig känsla av nystart och lite jävlar anamma. ”Nu ska jag minsann rensa, hålla ordning och organisera” men det funkar sällan i min tillvaro. Jag tror att jag faktiskt lider brist på någon slags städgen och inte var den någon som kunde tänka sig vara frivillig donator för transplantation när jag frågade snällt på Facebook. Jag hade gärna tagit lite med senaste cellgiftdosen igår. Nu är jag både ”Betapredspeedad” och trött. Det är en ytterst märklig kombination, det känns som om varken jag eller min kropp riktigt förstår vad som händer och inte har överskottsenergin gått till att städa inte.

Barnen sjunger fortfarande på julsångerna. Det är gulligt men jag börjar nästan få skavsår i öronen vid det här laget. Förra året sjöngs det ”Salta Lucia” I år hördes missen inte lika tydligt förrän Kajsa frågade:
-”Mamma, visst är den så här?”

”Lusse lelle, lusse lelle, älvan äter före jul...”

Självklart använder man ord som känns mer relevanta i ens egen värld än att räkna dagarna fram till jul och det är väl alldeles självklart att älvorna också måste äta något innan jul.

God fortsättning på det som kommer bli ett helt strålande 2011.

Vilse i pannkakan

Klockan är två på nyårsdagen och mannen i mitt liv väckte mig för en timme sedan. Då hade barnen varit uppe sedan tio, ätit frukost och tittat på film. Tack och puss.

Nyårsafton blev som nyårsafton ska vara. God mat, goda vänner och tindrande barn (innan raketerna skrämde dem så att det fick skålas inne istället.)
Tack Jenny och Björn för en härlig kväll!

Dagen innan nyårsafton förundrades jag över hur många som verkade arbeta istället för att handla mat och gå på Bolaget. Det var nog fler som var lediga än det var som jobbade och ALLA var på Ica Maxi i Haninge. Nä, nu överdrev jag nog. Hälften av de var på Maxi den andra hälften var på Bolaget i Tyresö centrum.

Tänk, bara lek med tanken, om vi skulle kunna göra de här situationerna lite bättre. Man kan till exempel använda det enkla ordet tack, le mot folk, möta varandras blickar i samförstånd och önska någon ett gott nytt år. Det är inte svårt, gör inte ont, det är helt gratis och gör livet lite trevligare.
Jag verkligen beundrar er som arbetar i butik just sådana dagar. Vänliga leenden trots sura miner, alla kassor öppna och ändå tid att hjälpa förvirrade kunder.
Eftersom jag extraknäckt i butik under många år så vet jag med säkerhet att ni går bakom kulisserna och tar ut frustrationen i efterhand. Och tro mig, ni allra mest surfisiga kunder, ni har en egen ”Hall of fame” i varje butik. Vi vet vilka ni är, vi hånar er och har hur många parodivarianter som helst på er och ert beteende. Tänk på det ni!

Mitt största problem var, och är förresten alltid när jag handlar, att jag aldrig vet var jag gjort av vagnen. När jag kom in i butiken tyckte jag att jag var smart som hängde min rosa mössa klart synlig på vagnens barnsits. Då måste det ju vara lättare att skymta vagnen bland alla andra? Det beror på. Det krävs ju att man i alla fall har en liten aning om vart man ställt vagnen. Brödavdelningen? Mjölkkylen eller kanske vid toapappret?
I början går det ändå ganska bra. Vagnen står vid brödet och jag lastar i det som behövs från den avdelningen. Kex, korvbröd, tunnbröd och formfranska. Efter en stund avtar koncentrationen och vagnen placeras, ja var då? Jag har ingen aning och går som Rödluvan i främmande skog. Rödluvan ser en fin blomma (jag ser majonnäsen och påminns om att den står på listan) Där är en fin blomma till (nu ser jag hyllan med våtservetter och kommer på att de behövs fastän de inte står på listan). Snart har rödluvan gått vilse på vägen till mormor och jag är inte halvvägs till kassan när jag står gråtfärdig med en salig blandning av saker i famnen. Disktrasa, majonnäs, müsli och fikon. Inget är från samma avdelning och vagnen kan vara precis var som helst. Ingen rosa mössa i världen hade hjälpt nu.

Men innan vagnen fylls på med det sista från kyl- och frysdisk kan man lämna butiken en stund och gå ut för en paus. När man väl är tillbaka kan man bjuda på både tack och leenden som får surfiserierna att rinna av som som vatten på en gås.

Gott nytt 2011!