Röntgenavdelningen på Huddinge

30:e december och uppe med tuppen.
Blodprov, röntgen och läkarbesök.
Väl nere på röntgen får jag veta att det inte finns en remiss, den borde ha kommit från avdelning K 82. Sköterskan konstataterar att jag inte alls ska röntgas idag.

-Jo, du förstår jag har läkarbesök om en kvart.
-Men jag hittar ingen remiss. (Med släpig och likgiltig röst.)
-Du kanske kan vara snäll och ringa dem där uppe och fråga?
-Jaaa, mmm... (Släpar fötterna mot receptionen.)

Hon kommer tillbaka:

-De svarar inte. (Verkligen "jättepunkt" efter det kostaterandet.)
-Nähä. Du kanske kan vara snäll och ringa till K 84 och be dem springa över till syrrorna på K 82? (Du trötta människa som verkar vara helt utan förmåga att ta egna initiativ.)
-Eh, det är ju lungavdelningen. Jobbar du här eller? (Läses om möjligt ännu släpigare.)
-Avdelningarna ligger vägg i vägg och de har gemensamma utrymmen emellan. (Nu Lätt irriterad.)
-Du kan väl springa upp och hämta en remiss istället, det går säkert mycket fortare.
-Prova att ringa till K 84 så får vi väl se vad som händer. Nu är det fem minuter kvar till min läkartid. (Nu med ett påklistrat leende och en röst som inte riktigt lyckas dölja de (smått?) nedvärderande uppfattningar jag byggt upp.)

Tillbaka till receptionen igen. Släpa, släpa, släpa.
Åter i väntrummet:

-Det fungerade.
-(MMMM, JAG SA ATT DET SKULLE DET.)Tack snälla du det var vänligt av dig.
- Mmmm.
-Tack, tack.

Det kan ju bero på dåligt morgonhumör. Senare idag kan jag nog ta det hela med humor men inte riktigt än. Just nu regerar "Häxan Surtant".

Som tur var fick jag träffa underbara doktor Bosse och blir jag genast på bättre humör. Trots att klockan bara är halv nio.
Idag hade jag egentligen bara en fråga:
Det har börjat göra ont på ryggen ner mot midjan och upp mot revbenen. Ömheten beter sig som den man kan uppleva vid feber, det gör ont och är obehagligt att ha kläder för det liksom skaver. Vad kan det tänkas bero på?

Doktor Bosse letar i Fass (i boken och inte på nätet). Alimta (Cellgiftet jag får just nu) kan påverka nerverna och då är det så det kan bli.
En biverkning utöver tröttheten, det har jag inte upplevt sedan de chockade min stackars lever med den allra försra kuren för ett år sedan.

Bosse avslutar glatt mötet med frasen: "Gott slut"
Jag svarar: "Inte än, eller hur?"

Ha det bra och gott nytt år. Inget annat.

Halv jävla åtta

Jo, jag har läkartid i morgon.
Provtagning kl. 7.30
Lungröntgen kl. 7.50
Läkartid kl. 8.15

Imorgon är dagen före nyårsafton och jag som trodde att alla bara handlade mat och sprang på bolaget den dagen. Det måste i alla fall jag göra.
Det är trots allt inte akuten jag ska till. Det är en dagvårdavdelning.
Ja, alla kan ju inte ha det lika gott soom vi lärare, sjukskrivna och annat löst folk.

Nu ställer vi klockan på sex, somnar gott och vaknar som en solstråle, full av energi och ser glatt fram emot att få se vad denna nya dag kan tänkas bära i sitt sköte. INTE

God natt

Juldagsmys

Hur mycket jag än älskar mina barn så är det väldigt skönt att C just nu är ute och åker pulka med dem. Lugnet har lagt sig och jag sitter i soffan med julens praliner. Aladdinasken är obligatorisk till jul i familjen men vad har hänt? De byter ut pralinerna och snart kommer alla bitar innehålla samma mesiga nougat som i alla andra tråkiga chokladaskar. Det är nämligen så att jag är en av de få som tycker om de mörka med likör och romrussin. Ägglikören har alltid varit en klar favorit men nu har den försvunnit minsann och vad har de ersatt den med? Jordgubbscreme. Hur tänkte ni nu? Jordgubbscreme?

Det blev en bra julafton trots att vi inte kom iväg till Göteborg i år. Det som är tråkigt är att inte få träffa alla där nere men det kan vi göra lite senare, kanske en resa ner över sportlovet. (Som om det vore bättre i trafiken då...) Själva resan är ju ändå inget jag saknar.

”När är vi framme?”
”Snart. Vi har inte varit så nära Göteborg tidigare idag som vi är nu. Det är väl bra?”
”Dubbelsuck”



-I´m NOT lovin´ it.

Redan på julaftons kväll förstod jag att ett tänkt projekt liksom skulle falla på sin egen orimlighet. Mannen i huset tyckte det var smart han kallade mig till och med duktig. Tanken var att gå på julotta vilket jag inte gjort sen jag konfirmerade mig. Det skulle väl vara mysigt? Allt är så fint med alla ljus. Barnen tindrar och mamman är så harmonisk och vi kryper ihop tillsammans i kyrkbänken som mössen i Kalle Ankas jul, ni vet när Benjamin Syrsa sjunger på slutet.
Nääääee. Så skulle det verkligen inte bli. Jag förstår det egentligen.

Juldagsmorgonen började istället att jag vaknade klockan halv sex och just när jag ska till att lyckas somna igen, vid sextiden, kommer Kajsa upp och vill spela Uno. Så där lagom kul tyckte mamman men spelade Uno tills Kajsa blev trött på att förlora.

Sedan blev det frukost. Barnen planerade redan kvällen innan vad som skulle finnas till buds och det tog ungefär en timme för dem att förbereda kalaset (mamman hjälpte bara till lite). De skrev meny, dekorerade, plockade fram kassaapparat med tillhörande leksakspengar och inventerade i kylskåpet. Fint blev det och stolta var de.
Först fick vi varsin hög med pengar och om de tog slut så fick vi gärna köpa mer pengar i kassan. Efter det fick vi köa. Det kostade 25 kronor att äta frukost och man skulle få fem kronor tillbaka. Jag betalade med en tia och tog nöjd emot en femma som växel. Matematikläraren i mig fick bita sig hårt i tungan för att inte haspla ur sig en kommentar.




Vackert dekorerat av en stolt medeltida prinsessa. (Julklappskläderna)
Frukostmeny.
”Kademummapepparkaka” i filen eller till kaffet?
Två stolta tjejer och Hannah fortfarande i nattlinnet...

God fortsättning
Eller kanske gott slut som en del väljer att säga. Inte än säger jag.

Och nu blev det jul. Igen.

Vår familj brukar fira jul i Göteborg tillsammans med svärföräldrar, fastrar, farbröder och kusiner. Men inte i år. Vi är för fega eller bara tillräckligt kloka för att sätta oss i bilen en sådan här dag. Som om det inte vore nog med halka och all annan trafik så funkar dessutom inte värmen som den ska i bilen. Igår presenterade DN stort och tydligt på första sidan att just idag dör flest människor i trafiken och att det är ännu mer snö på väg in över Småland under dagen. (Jag tycker inte ens att riksväg 40 mellan Jönköping och Göteborg är trevlig att köra i sommarväglag när det är ljust.)
Vi bestämde oss inte förrän igår kväll och C fick den äran (?) att berätta för barnen. Inte roligt. Kajsa grät stora delar av kvällen. Nu blir det julafton med mormor, morfar och moster Ylle istället och det är inte fy skam. För att kompensera har C åkt till centrum med barnen för att låta dem välja varsin sak i leksaksaffären följt av lunch på kinarestaurangen. Själv mår jag illa idag och tanken att ens gå förbi utanför den restaurangen är inte ett dugg lockande men barnen är glada!

Så mycket har hänt sedan jag skrev senast och kanske bör varje sak ha sitt eget inlägg. Jag vet att det fungerar det här med att skriva av sig vartefter men tiden bara rullar på och vips så var den borta. När jag var liten fick vi alltid gamla veckotidningar från min farmor och mormor. I en av de fanns en dikt som jag inte längre har kvar men den handlade om två troll som försökte ”spara tiden i en strut hopsatt med en dubbelknut” samtidigt som de undrade: ”Kan man? Kan man inte spara? Tid är ju en flyktig vara”. Kanske inte lyrik på högsta nivå, sådan förstår jag sällan, men ganska tänkvärt.

Vänta lite. Jag måste gå och ta en ”After Eight” som C fick av sina elever igår...

Nej, det borde jag ju inte gjort men god var den.
Sedan jag fick min diagnos för drygt ett år sedan har jag gått upp i vikt. Läkare och sjuksystrar tycker det är bra. ”Vi är nöjda när våra patienter har aptit. Du behöver ha lite att ta av.” Det tycker inte jag. Jag känner mig bara tjock och ful och behöver köpa nya kläder.
Det är dumt att klaga över något så trivialt egentligen eftersom jag känner mig så bortskämd i övrigt. Cellgifterna gör mig fortfarande ”bara” trött, de tar maximalt på tumören och minimalt på resten av mig. Strålningen gjorde mig också trött och lämnade några brännskador men de är läkta. Om man jämför med vad andra cancerpatienter drabbas av på grund av medicineringen är mina problem en fis i rymden.

Det bästa just nu är nog ändå kommentarerna om att jag ser såååå fräsch ut. Ha, ha, ha. Kanske beror det mest på att många har bilden av oss cancerpatienter som något utmärglat spöke utan hår. Men med tanke på att jag hade räknat med att vara död nu, så här lagom till jul och nyår, så känner jag mig extremt fräsch. Och de dagarna jag absolut inte gör det väljer jag att stanna hemma.

Usch, vad det här inlägget blev utan någon som helst röd tråd men jag ska satsa på att skriva oftare och någonstans måste jag bryta min ”Bloggersblock”.


>


God Jul
(Från en tjock men fräsch Breviksmamma)

Dagens outfit

Äh, vem faan bryr sig...

Tick, tack...

....säger klockan och tiden blev borta. Nu har det lilla blogguppehållet plötsligen blivit lika långt som sommarlovet. Hur hände det? Och när hände det?

Kanske kan begreppet "Bloggers block" förklara. Det känns tråkigt att skriva om ätandet av ostsmörgås eller att jag har åkt tunnelbana. Viljan finns att hitta mer och till slut kanske till och med en röd tråd. DET vore skoj.

Många gånger när jag varit trött på läraryrket och kännt mig helt befriad från allt vad kreativitet och tålamod heter längtade jag tillbaka till extrajobbet på Konsum. Tack, tack. Ha en bra dag. Jag ber om ursäkt, det är givetvis helt och hållet vårt fel. Många bäckar små...

Modebloggande! Kanske i form av en videoblogg? Motsvarigheten till Konsum?

-"Ja, mm, eh asså idag har jag, mm, jeans, typ såhär lagom blåa. Ja, mm, jag ska åka till stan idag då. Då MÅÅÅÅSTE det ju bli den här coola blusen som jag köpte i New York för typ skitmånga år sen men den är så jäääävlasnygg liksom (Snurrar framför Webkameran...)"

Nääe, jag tror inte jag är så begåvad inom området. Vi får lämna det till de som kan det bättre.
Risken är också att den eftersökta glammen i kategorin modeblogg skulle vara obefintlig:

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting - Grisrosa huvtröja med skolans logga samt trasiga jeans och fula jympadojjor.

Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring - Svart top och kofta (Otippat?), smala jeans och mockastövlar med klackar. Stövlar från Coop, kofta från ICA Maxi...

Ingen ny blogginrikning alltså men kanske lite terapi light för bloggkrampen.
Med hopp att nästa inlägg dyker upp åtminstonde inom en vecka.

Kram

06.20 - 07.35

06.20.
Vakna? Snooza!
Duscha? Sen.
Barnen upp.
Soffan.
Bolibompa på.
Frukost? Kanske.
Färsk persika.
Bak-och-fram på stolen.
Fläckar. Äsch.
Kaffe, kaffe, kaffe.
07.17
Borsta tänder.
Hoppa på ett ben.
Borsta.
Sjunga en sång.
Borsta.
Titta lite i taket.
BORSTA!
Är du arg?
07.28
Solglasögon? Bilnycklar?
Letar.
Ryggsäck, jackan, koftan, Bamsen.
Check.
Ut genom dörren.
07.35
Redan?
Äntligen!

Mitt Sommar Lov

Det här kommer att skrivas med en gnutta ironi. Om du som läser inte förstår sådan så går det bra att logga ut nu. Vill man irritera sig riktigt ordentligt, så där på riktigt, kan man lyssna på ”Ring P1”. Vardagar kl. 9.20 med kortversion dagen efter kl. 5.35. Just för att, som favoriten Mark Levengood säger: ”Folk är ju så dumma i huvudet”.

Här är den. Den obligatoriska ”Mitt sommarlov-uppsatsen”. I en sådan text ingår, per definition, att man skriver med ett stort typsnitt, många sär skrivningar, dubbla radavstånd, gärna centrerar texten och använder ett fult typsnitt. Det är nämligen så att om man blir ombedd att skriva en sida så fyller man den mycket lättare med den strategin utan att egentligen inte behöva berätta någonting. (Lärarna är ju såååå korkade att de inte förstår det liksom.) Här kommer den: ”Mitt sommar lov”.

Jag har hafft ett jätte bra sommar lov.

Jo, det har varit strålande. Både bloggen och facebookandet har fått ligga nere och ha sommarlov det också. Det har ju varit sååååå mycket att göra. Jag kan förstå att detta låter som ett hån för er som har barn och några veckors semester att pussla med men jag har verkligen haft att göra hela tiden. Och det handlar nästan bara om roliga saker.

Jag har badat varje dag.

Nä. Det var inte riktigt sant. Barnen har haft simskola på stranden varje vardag från klockan 10.00 och framåt. Det betyder att många familjer kommer och går hela dagarna och att det alltid finns någon trevlig granne att fika eller boka in grillkväll med. Att bada själv går dock bort en aning. Tre gånger har jag varit i och det måste ha varit de allra varmaste då man bara inte står ut. Hannah och jag åkte till Eriksdalsbadets äventyrsbassänger en av dagarna. Efter en timme i vattnet och en timme på bassängkanten var jag blå över hela kroppen och blev tvungen att plocka upp en extremt missnöjd sjuåring ur vattnet.

Vi har varit i Göteborg och i Linköping. Det var roligt.

Kilona av svärmors härliga mat sitter som en smäck i en bilring runt magen. Jag har försökt få lite ordning på den saken med några veckors LCHF-diet men tro mig, man kan äta sig trött på både brie och parmaskinka.

Jag har nästan inte varit på sjuk huset på hela sommaren. Det är bra.

Att inte ha fått cytostatikabehandling på hela sommaren och att det dessutom är en del av deras behandlingsplan med en paus nu känns helt underbart. Nästa steg i hela cirkusen är att åka till Solna för värsta super-mega-tokstrålningsröntgen för att reda ut om det finns en möjlighet att stråla den stora tumören. Den är inte så stor längre och det öppnar för strålningsbehandling, något läkarna inte tidigare trodde skulle fungera alls.

Det har varit fint veder.

Kanske var det till och med lite fint. Våra björkar här upp på berget undrade vilken årstid det var och var helt gula i mitten av juli och först nu behöver vi klippa gräsmattan. Det blir första gången sedan i maj.

Jag har lekt med mina kompisar.

Och nästan blivit trött på att grilla och dricka rosévin. Det har nog aldrig hänt tidigare.

Slut.
Hej då!

Svar på syndernas gåta?

Man lär så länge man lever och just nu handlar det om synden. Det finns arvssynd, sju dödssynder och säkert en massa andra synder också beroende på vem man frågar men jag känner att jag nog måste sålla lite. Kan bli tungt annars.

Syndare är vi allihopa och i begynnelsen är det tydligen först och främst Adams fel. Här kommer valda delar av svaret jag fick från en av prästerna i Kristensamfundet:

”I vår gudstjänst talar vi om "syndens sjukdom" inte syndarnas sjukdomar. Det är ett annat ord för "arvsynden" som ofta används i kristna sammanhang, ett begrepp som beskriver det faktum att människan ännu inte är fulländad eller enbart god och som inte ska förväxlas med sjukdomar i allmänhet. Vi ser inte sjukdomar som något straff - absolut inte, det har du säkert upplevt på Vidarkliniken! Att vi liknar synden med en sjukdom beror på att vi ser smärtan som det onda förorsakar, samtidigt som vi menar att människan kan lära sig något och utvecklas genom sina fel och misstag, så som en sjuk människa ofta växer själsligt genom sin sjukdom och t o m blir vägvisande, stödjande för sina "friska" medmänniskor.”

Det här skulle kunna bli ett helt ”Tema Synd”. Skulle man kunna göra ett ämnesövergripande av det? SO är väl givet men sedan då? Vrede över misslyckade slöjdprojekt? Frosseri i hemkunskapen och lättja när det kommer till att städa?

För att fortsätt med synderna så kommer här en länk till Svenska kyrkans fina hemsida. Där finns en ”frågelåda” och det finns många kloka präster som svarar på allt mellan himmel och jord (eller ska det stå helvetet där?)

Här kommer en länk till en av frågorna tillsammans med det mycket kloka svaret. Nu handlar frågan i och för sig om analsex men det är fortfarande ett tydligt svar om hur prästen i fråga ser på frågan om synden i allmänhet och därmed även arvssynden.

Varsågoda.

Ur Svenska kyrkans frågelåda.

Fortsättningen i ”Tema Synd” fortsätter troligtvis inom kort.

"Surkärringmejl"?

Äntligen kommer jag mig för att skriva och kanske får jag svar på mina frågor. Om någon av er som läser vet, en del är ju SO-lärare vet jag, så skriv hemskt gärna en kommentar eller hysta iväg ett mejl till mig.
Här kommer det, surkärring eller inte:

Hej

Nu vet jag verkligen inte om jag skriver till rätt person med mina frågor men någonstans kan det vara bra att börja. Er hemsida för Kristensamfundet och Antroposoferna kändes lite brokig och jag fick ingen riktig helhetsbild.

För ett tag sedan vistades jag tre veckor på Vidarkliniken i Järna. Där hade jag förmånen att verkligen få uppleva den helt underbara synen på människan som Antroposofin står för. Helhetssynen.
Eftersom jag är troende så ville jag gärna besöka kyrkorna i närheten av kliniken. Första söndagen var vi några som gick till den vackra kyrkan i Ytterjärna och söndagen efter gick vi till er fina Kristofferuskyrkan.

Jag måste säga att jag inget visste i förväg om den antroposofiska tron eller om Kristensamfundet men att jag ändå kom med ett öppet sinne. Dock lite med uppfattningen om en annorlunda gudstjänst (jämför då med Svenska Kyrkan) men med positivt laddad förväntan. Tyvärr blev det ingen positiv upplevelse för mig och nu har jag en fråga. Prästen nämnde många gånger "Syndarnas sjukdomar". Kanske missuppfattar jag det begreppet men där satt vi, många svårt sjuka och en del av oss, bland annat jag, till och med döende och jag måste säga att jag tog illa vid mig. Så illa att jag för första gången i mitt liv lämnade gudstjänsten innan den var slut.

Nu måste jag fråga vad som ger någon rätten att döma mig som syndare för att jag har en svår sjukdom som kommer ta mig från min man och mina två små barn innan jag ens hunnit fylla fyrtio? För mig, i min tro, har ingen annan än Gud den rätten och dessutom vägrar jag tro att sjukdom är en orsak till att på något sätt bli dömd. Vi bär alla på våra synder, så och jag, men att min sjukdom skulle bero av det är för mig helt otänkbart. Jag är heller inte arg på Gud för min sjukdom, tycker inte att det är orättvist utan tror ändå att det finns en tanke/mening bakom det hela.

Jag är nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv. Jag har levt i kärlek och omtanke gentemot andra människor. Det tror jag är Guds önskan om hur vi människor förvaltar våra liv som vi har till låns här på jorden.
Nu vill jag bara veta hur ni tänker runt detta och som sagt, kanske har jag missförstått ert budskap. Det tycker jag i så fall vore en lättnad.

Guds frid. Oavsett om ni är friska eller sjuka.
Med hälsningar
Helene Behre

(Observera att det ännu inte är några vänliga hälsningar. Kanske uppgraderas till det om jag får det jag skulle kalla ett vettigt svar.)

Vänliga hälsningar till er andra.
Guds frid.

Nu fyller vi på igen.

Dripp, dropp, dripp, dropp.

Nu är det först dags för den underbara "Betapredspeeden" och sedan gäller fyra till fem dagars dvala. Det finns dock anledning att ta sig i kragen helst redan till på fredag och hoppas att man orken finns till att följa med de övriga breviksmammorna till slottet. God mat och härligt sällskap är aldrig fel.

Ha det gott i solen!

(Själv tänker jag åka till jobbet, sitta i fikarummet eller ute med en kaffe och njuta av att se alla andra jobba. Inte dumt. Inte dumt alls faktiskt.)

Pedagogiska mästare

Kan det beskrivas bättre?





Sluta aldrig att vara nyfiken!

Hem, ljuva hem

Väl hemma från Vidarkliniken blir jag ständigt, och vid en del tillfällen plågsamt, påmind om att allt går i extremt högre hastighet här hemma i verkligheten än det gör i Järna (jämför med typ Umeå.). Och då pratar vi om hela Järna förutom Statoil som ligger precis invid E4an. Om ni åker där någon gång så observera att Infarten till Statoil inte är den första vägen till vänster när man kommer ner från motorvägen. Första vänster är en påfart norrut och om man redan kommit upp på motorvägen så tycker i alla fall jag att det är dumt att backa. Särskilt om det är mörkt och regnar. Det kändes inte heller rätt att göra en u-sväng vid de där ”hålen” som finns i mitträckena på en del ställen. Gissa var nästa avfart norrut ligger från Järna sett! Jo, i Södertälje. ( Alltså, det var typ en kompis till en kompis som berättade att något ägg tydligen kört så...)

Bara som exempel på olika hastighet kan jag nämna två:

Exempel 1:

Helene flyger till Umeå. Den resan tar cirka 50 minuter. Eftersom Helene inte var på humör för att prata med någon alls så tog hon upp en bok när killen bredvid såg ut att vilja starta en konversation. 45 minuter senare klämmer han ur sig: ”Å va läs durå?”

Exempel 2:

Apoteket i ”Järna City”. (Första gången åkte vi förbi. Jag hade det på känn men medpatienten på passagerarsätet bara skrattade och sa: ”Så litet är det ju inte”. Joo, det är det, vi hade åkt förbi och var på väg mot Gnesta.)
Ja, Apoteket var vi på. Det enda jag verkligen behövde var min blodförtunnande medicin, Fragminsprutor. Damen i kassan förklarade visserligen att hon var ny på jobbet och det kan väl ändå få räknas som någon slags förmildrande omständighet men det tog, och jag överdriver inte, tjugo minuter för henne att expediera ett recept av en medicin som dessutom redan fanns framme på hyllan. Hon hamnade i bryderi över att det inte fanns någon stor kartong med fem små paket i. Alternativet var att jag skulle kunna få fem lösa paket om det gick för sig. Efter att ha frågat mig om det möjligen skulle gå för sig och efter att jag sagt att hon gärna kunde slå in de i ett paket om det kändes bättre så var hon även tvungen att diskutera fallet med en kollega. När hon kom tillbaka hade jag hunnit ringa ett samtal och skicka två sms. Problemet var löst och jag skulle få köpa fem lösa paket. Det fanns inte fem, det fanns ett paket kvar.

Tänk hur många av oss som skulle må mycket bättre om vi från början fötts in i det tempot. Som det är idag så ökar stressen i stället , kanske inte för alla men för många, ytterligare när vi plötsligen kastas in i det.
Besöker ni Järna och vill smälta in så ska ni gå sakta, prata sakta och göra allt så omständligt det bara är möjligt. Gör det dock med värme och omtänksamhet med hela människan i åtanke. Det finns också en klädkod som kan vara värd att anamma. Tänk ”kulturmode” med växtfärgat lin, sjalar i håret och absolut inget som är figursytt.

Lycka till.

C dur

Eller K dur kanske, som är min favorit. Typ den enda jag klarar av.
Jo, idag var det ju då underhållning igen. Klockan tre skulle kören ”C dur” uppträda i Vidarsalen. Dagens behandling, som bestod i att bli insmord om fötter och vader med citronolja (mycket trevligt och sägs hjälpa mot förkylningen som satt sig som segt slem i hela huvudet), sköts på framtiden och föreställningen kunde börja.

Förväntansfullt gick vi in i salen med tankar på skönsång i vackra stämmor. Vad härligt det vore, eller hur? Men nej då, för vilka är kören ”C dur”? Det är ju PRO i Järnas alldeles egna små sångfåglar. Det stod INTE i programmet. Det sjöngs i valfri tonart med lite lätt knarriga röster, ibland sjöng de i samma takt som musikerna spelade, ibland inte. Musiken som spelades och sjöngs var skriven av Roland Cedermark (han med dragspelet som man ser i TV-reklamen ibland) och Kjell Lönnå. Lite Allan Edwall tog de också med och det uppskattas. Sedan blev det publikens tur att sjunga och vi klämde (glatt?) i med ”Idas sommarvisa” och ”Blåsippan”.

Det vi dock inte ska/får glömma bort är att den här generationen kommer inte hänga med så länge till och det är ändå en del av ett, kanske snart bortglömt, kulturarv vi har upplevt idag. Så känsla av ålderdomshem eller inte så var det ändå härligt att se och höra dem. Oavsett tonart.

Terapi och underhållning

Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag känner ett starkt behov av att driva ytterligare om en del av terapierna som finns här även om jag verkligen förstår att de gör nytta på sitt sätt och att alla terapeuter har långa gedigna utbildningar.
Jag vet också att även de själva ibland kan se det hela ”utifrån” och skratta de med. Med detta sagt känns samvetet någorlunda okej för att jag ska kunna fortsätta med själva inlägget.

Mina terapier är läkeeurytmi och målningsterapi som jag tidigare nämnt. Några av medpatienterna har sångterapi och i mina öron lät det som en mycket bra idé att verkligen få sjunga ut och släppa lite på hämningarna. Eller hur? Det kan vi väl behöva lite till mans ibland?
Nu är jag lättad att det inte blev sångterapi för min del. Det började med att medpatienten på min avdelning berättade om sin sångterapi vid sin förra vistelse här. ”Jag trodde verkligen att jag skulle få sjunga men jag fick stå och vifta med en fjäder framför mig och hmmma”. Han blev lättad och jublade, inombords får vi hoppas, när sångfröken blev sjuk och inte skulle vara där på en vecka. Och idag, vid middagsbordet, kom så verkligen spiken i kistan vad det gäller den terapiformen och jag skrattade så att jag grät. Skrattet är ju också helande och på så sätt kan vi säga att sångterapin hjälpt även mig.

Nu kan ni försöka allihop där vid datorerna. Samla vänner, familj eller kollegor och känn tillsammans hur spänningarna släpper och energin flödar. Nu kör vi.

Börja med att ställa er med fötterna lätt isär och se till att hållningen är som den ska, rak i ryggen.
Ta ett steg åt höger och säg med ganska djup röst: ”dum”
Ett steg till och säg: ”tum”

Nu kommer själva grejen här, är ni med?
Ni står nu, förhoppningsvis, lite bredbent. (Nu får ni komma ihåg att jag inte har den fyraåriga, minst, utbildningen som sångfröken har).

Böj nu benen lite lätt, sjunk ihop i kroppen och säg: ”Tacka ha” (Släpp ner hakan på ”ha”, jag tror att det ska vara lite som en suck).

Nu säger ni ”aahh” ( inte aha utan mer som i ”aahh, nu skiner solen”)
Känn efter. Har det kommit något ägg?
Övningen består alltså i att ni ska värpa.

Vi tar det igen:

Tum, dum, tacka-ha. Aahh.

Ja, så kan det gå och jag är tacksam för att jag inte har sångterapi.

Bara en sak till ska jag berätta innan min rygginsmörjning (den är inte dum den). Här har vi nämligen ibland också olika kvällsaktiviteter. Det kan vara underhållning, föreläsning eller hantverk av olika slag. Härom dagen var det två kvinnor som spelade gitarr och sjöng. Där satt vi i en halvcirkel och klappade takten till Evert Taube-låtar. En bit in i föreställningen känner den lilla damen i permobilen att hon satt lite olägligt, precis vid ingången och eftersom några droppade in i efterhand så gasade hon mycket bestämt på så mycket det bara gick och åkte i hög hastighet, med huvudet lätt framåtsträckt, över ”scenen” och bakom de sjungande tjejerna för att till slut parkera på andra sidan Vidarsalen. De kom av sig lite. Hur som helst, tjejerna var duktiga men jag kunde inte komma över känslan av ålderdomshem där vi satt och klappade så jag fejkade en hostattack och gick därifrån. Jag har ju trots allt lungcancer och någon gång ska den väl kunna vara till nytta också även om jag normalt aldrig hostar.

Tack och förlåt.

Hej rådjuren

Ni måste vara jättehungriga efter den här vintern men i år var det jag som hittade dem först. Krokusarna alltså. Jag såg att ni hittat dem nu...

Det är helt okej, om ni är mer hungriga, att smaska på följande: maskrosorna (de kommer snart, jag lovar), eklöv (hela gräsmattan är full) och extra varmt välkomna är ni att ta för er av allt j-la aspsly.

Smaklig måltid.
Som sagt jag såg dem först!

Jan Guillou

Härom dagen hörde jag Jan Guillou berätta i P1 om sitt författande och vad som skiljer nybörjaren från proffsen när det gäller att just skriva. Den absoluta amatören går runt och bara väntar på inspirationen, kommer den så kommer den och därmed blir inte mycket skrivet. Den skribent som kommit lite längre i processen hittar på en massa annat i väntan på inspirationen. Såsom att diska, dammsuga och ställa cd-skivorna i bokstavsordning. Vill man välja att göra som Guillou och de stora grabbarna ska man välja hur mycket text som ska produceras på en dag, till exempel fem sidor, och sedan hålla sig strikt till det. Varken mer eller mindre.

Visst känner jag igen mig, har det någonsin varit så fint hemma som inför en tenta? Nu har jag dock landat på Vidarkliniken och behöver inte bry mig om varken disk, tvätt eller dammsugning. Vore det inte för att jag saknade C och barnen så skulle jag kunna bo här lääääänge.

Vad gör man då här? Jo, man får behandlingar och terapier enligt läkarens ordination, knaprar antroposofiska tabletter som smakar hö, får injektioner med mistelpreparat och uppmanas att vila mest hela tiden. Mina terapier är målning och eurytmi. Målningen kommer igång nästa vecka men eurytmi i grupp provade jag på i förmiddags. I en liten sal gick vi fram och tillbaka och klappade händerna. Efter det var vi svanar som sprang runt i en åtta och gav varandra bollar. Högst intressant och det gav absolut inga associationer eller gödning till komiskt stereotypa föreställningar ”man” hade innan ”man” kom hit. Det var faktiskt ibland svårt att hålla sig för skratt och i nästa vecka ska min individuella terapi med eurytmifröken börja.
I det som heter behandling ingår helkroppsinsmörjningar och varma omslag. Det först nämnda har jag redan provat. Det är en lätt massage med olja som smörjs in med rörelser som tydligen också bygger på formen av en åtta. Formen av just åttan sägs ha en positiv effekt på mångt och mycket (se svanarna med bollar).

Det är också fantastiskt vackra omgivningar och maten smakar gudomligt även om det kommer ta ett tag innan jag kan äta de syrade grönsakerna utan att hålla för näsan. Idag har vi varit på promenad till Saltå Kvarns kafé och ett vernissage som bara råkade pågå i närheten. En bra dag med andra ord.

Ha det gott.

Det rekommenderas att man inte tar med sig datorn hit. Observera att detta nu är en rekommendation och inte ett strikt uttalat förbud.

Hoppsan

Nu har det ju tagit alldeles för lång tid sedan jag skrev sist men det finns så många roliga saker man vill göra. Typ varje dag. Har många idéer om vad som kan skrivas här. Jag blir tyvärr för trött när tid väl finns även om min plan från början var att skriva åtminstone två gånger i veckan. Tröttheten gör ofta att inspirationen uteblir. Den, inspirationen alltså, dyker som allra oftast upp när man är i full fart och omgiven av snälla, roliga eller rent korkade människor. Jo, de korkade finns de också dock inte bland vänner och bekanta. Men stort tack till de som ger glädje och humor på grund av den egenskapen. Betraktelsen kan ju även vara igenkänning å det grövsta och dessutom ganska objektiv i korta möten. För att citera Mark Levengood eller om det var hans mormor: "Saliga är de korkade för de skola flyta när syndafloden kommer". Ha, ha, ha.

Vi ses och hörs.

Kram på er.

Rödgrön Smurf

Tänk att nästan allt kan bli nästan roligt. Tänkte bringa klarhet inför valet i höst, vi kommer nog inte få höra det tydligare än så här.


Alliansen smurfar på smurfa områden i valrörelsen

Publicerad: 15 mars 2010, 14.58. Senast ändrad: 15 mars 2010, 15.59
Allianspartierna smurfar sig på smurfa områden för att smurfa på skillnaderna mot de rödgröna.

För att smurfa på skillnaderna mot det rödgröna regeringsalternativet har de borgerliga partierna smurfat ut smurfa områden som de smurfar smurfa på under valrörelsen:

• Jobben.
Allianspartierna smurfar att motsättningen smurfar mellan de borgerligas arbetslinje och vad de smurfar de rödgrönas bidragslinje.
– Jag smurfar att vi också smurfa bli ännu bättre på att smurfa jobbskatteavdraget som en stor frihetsreform där människor har möjligthet att mer smurfa över sin egen vardag. Den typen av debatt smurfar jag fram emot, sade Anders Flanking, Centerpartiets partisekreterare när han och hans tre borgerliga kollegor på måndagen smurfade allianspartiernas utgångspunkter och en ny grafisk profil för alliansen.

• Ekonomin.
Under den här punkten smurfar allianspartierna att skillnaden mellan alternativen smurfar om regeringens "ordning och smurfa i finanserna" gentemot de rödgrönas "stora ofinansierade utgifter".

Svenska Dagbladet 20100315 via Smurfalizer
(Jag minns det som att den tidiga smurfaren bytte ut fler substantiv.)

Helene städar

I dag ska Helene städa. Det finns en bok där Emma städar. När Lillebrors strumpa försvinner in i dammsugaren häller Emma ut påsens innehåll på golvet och hittar strumpan, en legobit och lite till. Det händer inte här. Den legobiten hamnar i centraldammsugaren i källaren och ser aldrig mer dagens ljus. Bara en gång har det varit nära att vi gått ner och rotat men då handlade det om min vigselring.

Helene börjar med att ställa fram godis. Det är bra att få en belöning när man städat färdigt. Godis, choklad, läsk, kaffe, goda smörgåsar och ett nytt paket cigaretter.

Mycket belöning. Tyvärr går den belöningen inte så bra tillsammans med Navoban, medicinen mot illamåendet. Det blir inte ens en länk här ni kan kolla själva i Fass om ni är nyfikna.

Först går Helene in i badrummet och lägger kläder i tvättmaskinen. Där ligger kläderna kvar nu, typ tio timmar senare. Det blev heller inte bättre när den egna klädhögen rensades och minst lika mycket till hamnade i tvättkorgen.

När man trycker på knappen piper maskinen och börjar snurra inuti. Vår maskin hälsar även med ett artigt ”Hello” när man startar den. Ganska trevligt om man känner sig lite övergiven och ensam, det blir liksom två flugor i en smäll, lite värme och rena kläder.

Nu tar Helene fram dammsugaren. Nä, nu blev det fel. Det skulle säkert vara en godis, kaffe och cigarettpaus där....

Dammsugaren är stor och åbäkig. Jo, det är en centraldammsugare och det kändes väldigt fiffigt från början men verkligheten blev en annan. Slangen till den där rackaren är inget man gömmer undan så lätt vilket resulterar i att den allra som oftast ligger på golvet i vardagsrummet. Ändå räcker den inte längst in i mörkaste hörnet under sängen.

Pang! Oj då, Helene välte golvlampan så att ena skärmen gick i många små bitar. Nä men vilken otur då måste jag ju åka till IKEA i morgon och köpa nya. Attans. När barnen kom hem blev jag tvungen att erkänna: ”Ja, det var mamma som hade sönder lampan. Med dammsugaren, ja.” Efter det satt de glada i soffan och tjoade: ”Varning för mamma, varning för mamma.”

Nu är det julsakernas tur. De ska ligga i lådan som ska upp på vinden. Japp, det fanns ett gäng sådana kvar när man tittade noga. Krubban är det enda som får stå kvar för att Kajsa är så förtjust i Jesus. Hasselnötterna vi matade honom med får också ligga kvar. (Jag har ondgjort mig tidigare över ”ordbajsaren” till rättstavare i det här programmet. Här kommer nästa. Julsaker finns inte däremot finns ordet julsamer.)

Det är jobbigt att klättra upp på vinden med lådan. Mannen (mamma eller pappa hjälper alltid till i böckerna om Totte och Emma när något är för svårt eller riskabelt. Jag tror inte att vinden egentligen ingår i någon av de kategorierna men det är ju inte kul.) får hjälpa Helene när han kommer hem. Det fungerar alltid om jag talar om för honom hur stor, stark och sexig han är.

Disken går fort när man vet att man får choklad efteråt. Nu har Helene städat klart och det känns bra att gå ut på trappen med kaffe och en cigarett. Eller skulle det där vara kursivt? Sitta i soffan med ett stort glas saft och kanelbulle kanske vore mer lämpligt.

Nu är det i alla fall lite finare hemma och sockerbehovet kan vara stillat för en vecka framöver. Inte.

Tänder ett ljus

Nu läste jag Annas blogg.

Tänder ett ljus för Anna, Henrik och Lilla doktor Tilda.
Det är inte vi som är sjuka som är kämpar. Det är de som står bredvid som tvingas ha styrkan och modet.

Med all den kärlek jag kunnat läsa om i er blogg är jag säker på att ni alltid finns hos varandra.

Du är gränslös
Du är nära
Du är ljus
Och jag är din

Duracell vs Snigel

Varför blir det alltid tidsbrist? I morse var Kajsa mer av en snigel än någonsin. Det är egentligen en underbar egenskap att kunna vara i sin egen värld och ha ambitionen att utforska allt i sin omgivning men just när det är som uslast med tid känns det inte lägligt. I dag kom vi nog inte iväg förrän en och en halv timme efter planerad avfärd. Det värsta är att jag själv är ”speedad” på hög dos av Betapred (kortison) och dessutom har blandat friskt med både kaffe och socker. Det är ju faktiskt mer mitt eget fel än barnens men tålamodet åker lätt längst ner i botten.


Betapred, socker och kaffe:





Hannah är med på sjukhuset i dag för att mamman tankar cellgifter. Dripp dropp. Tyvärr kan det bli ganska, eller faktiskt rejält, långtråkigt och det blir klart inte bättre av att sjukhusets gästnätverk inte vill ge mig en IP-adress, det vill säga att vi inte kommer åt Bolibompawebben och den är ett suveränt redskap mot uttråkadheten. Som tur är störs inte damen i stolen bredvid att vi har TV på och vi har även laddat väskan med pennor, spel och pussel. Av packningen att döma ser det ut som om vi tänkte stanna en vecka eller två.

I morgon på förmiddagen kommer den duktiga fiolpedagogen för min första lektion någonsin och jag hoppas så att jag kommer orka. Den enorma tröttheten brukar inte infinna sig innan det har gått några dagar efter cellgifterna. Min egentliga plan var att lära mig spela är jag blir pensionär men nu vet vi ju att det inte kommer att hända. Jo, man kan visst tro på mirakel men det måste det ändå vara bättre att vara realist. Då blir allt annat bara en bonus. Hope for the best, prepare for the worst (nä, så kan det väl inte stavas, det ser fel ut. Ni förstår vad jag menar och det gills i min värld.)

Det där med fiolen lyckades jag knasa till redan igår. Jag hämtade den på jobbet och av naturen är jag fruktansvärt nyfiken och (tyvärr?) ganska impulsiv. Det ledde till att fiolen tvunget skulle upp ur lådan och provspelas, självklart utan några som helst förkunskaper annat än det lilla jag kunde hitta på nätet och det ledde givetvis i sin tur att jag drog av en sträng och lyckades få den lilla hartsbiten i tusen bitar. Vi får helt enkelt leta efter en musikaffär på vägen hem och dessutom fråga som ödmjukast om fiolpedagogen kan, för säkerhets skull, ta med en hel fiol i morgon.

Nu blev det helt plötsligt sovdags. Det var ju det där med tiden igen. Någon som vet var den är?

Ses och hörs.
I morgon ska jag spela fiol.

Det som göms i snö...

...kommer upp om man gräver. Synd bara att spadarna också ligger där under
någonstans. Det är sportlov och barnen är hemma från skola och dagis. Idag har de byggt snölyktor och nu på kvällen har vi tänt värmeljusen.

Dagens läkarbesök och lungröntgen blev inte av. Läkaren är hemma och är sjuk. ”Precis som du mamma” konstaterade barnen. Klockan var strax före åtta, bilen sopad och motorn startad. Då kommer beskedet att tiden är inställd. Antiklimax. Jag ringde avdelningen och verkligen försökte: ”Finns det ingen annan som bara kan titta på provsvar och plåtar, lite, typ bara snegla åt det hållet? Kan jag inte komma på röntgen i alla fall och få se bilderna själv?” Näe då, det gick ju inte för sig. Det förstod jag egentligen helt själv men skam den som ger sig.

I morgon kommer ”Kusinen från landet” (Göteborg) för att stanna en vecka. Hon undrade först om vi ”orkade” ha henne här så länge. Vi får väl se vem som orkar vad! Här blir det sova på soffan och eftersom barnen fullkomligt dyrkar henne och vaknar relativt tidigt på morgonen (som jag minns det så var allt innan elva tidigt en ledig dag då man var drygt 20 och inga barn hade...) så blir det inte vi som får det tufft. För oss blir det nog snarare bara gôtt!

Minnesnoteringar

• Boka inte in aktiviteter flera dagar i rad, det kommer du inte orka (råd från cancersjuksköterskan).
  
  
• Planera inte hämtning av barn efter yogan (helt egen erfarenhet efter onsdagens pass).
  
  
• Glöm inte ett av barnen på dagis (mannens kommentar efter gårdagen).
  
  
• Raka under armarna innan lungröntgen på måndag, annars en än mer besvärande (förnedrande) procedur än vanligt.
  
  

Mycket viktigt det där med aktiviteterna visar det sig (okej, egentligen borde jag redan lärt mig det. Det är inte första gången) eftersom jag sov från 18.30 i går kväll och fortfarande hade svårt att vakna i morse. Ändå gjorde jag inte mer under gårdagen än att lämna och hämta barnen och däremellan vara på jobbet, äta god mat och i övrigt bara fika och snacka skit med alla kollegor jag saknar. Dessutom glömmer jag att jag ska hämta Kajsa på dagis. Två gånger. Dålig mamma, eller bara förvirrad? Jag väljer att tro det sistnämnda, det känns lite bättre så. Först kör jag förbi dagis, ganska okej det gör inget för jag kan ju hämta Hannah först för en gång skull. När vi lämnar skolan lyckas jag köra åt fel håll och tvingas vända efter en stund. Dåligt samvete? Har påven en lustig hatt?

Den sista stunden av yogalektionen innebär avslappning. Det är inget nytt. Det är heller inte förvånande att den söta och duktiga yogaläraren drar över tiden. Om man då lovat att hämta barnen innan den andra familjen stoppat sina barn i pyjamas så blir det oundvikligen stressigt.
”Slappna av i hela kroppen. Känn efter hur det känns i hela kroppen. Släpp dagens stress...”. Medan mina tankar snurrar och fingrarna trummar mot mattan under mig hör jag hur damen på andra sidan salen börjar snarka. Hon är helt klart så avslappnad som även jag borde vara. Ergo: (heter det så? I matten gör man tre prickar i en liten trekant men en sådan symbol kan jag inte hitta.) inte boka in saker efter yogan.

Och självklart var det inte nog med det, näe då. Innan kvällen hade jag hunnit med bajsbio och fika med väninnan. Bajsbio betyder inte att det är en dålig film utan barnvagnsbio i en alltför liten salong. Det tar absolut inte lång tid innan odören sprider sig. Personalen börjar med att hälsa välkommen och lägga ut skötbäddar och blöjor precis under duken. Gissa vad som händer när det är paus i filmen? Det trevliga är gott sällskap och att låna väninnans söta flicka. Lånar gör man bara så länge hon inte bajsat, då lämnas hon tillbaka till mamman snarast möjligt.

Ja, sista punkten talar nog alldeles utmärkt för sig själv.

Ha det bra så länge och glöm inte att kommentera så att det ser ut som om jag har vänner.

Hyllning till Katterna

Det här kräver ett alldeles eget inlägg! Jag är bara med i tre grupper på Facebook. Den första är ”Mammor på Brevik”, den fina samlingen mammor i skogen som ibland också åker tillsammans till den ”Stora staden”. För några dagar sedan fick jag förslaget att gå med i gruppen ”Vi som skrattar åt våra egna skämt innan vi hunnit berätta dem” och gick givetvis med direkt.

Det här handlar om den tredje gruppen, Katten Skogmans Orkester- Den officiella Facebook-gruppen.
Nu vill jag bara säga till er andra som ännu famlar i mörkret utan att känna att ni hittat hem eller känner er allmänt missförstådda här i världen:
Gå till ”Katternas” hemsida och finn svaren på alla svåra frågor och tunga funderingar man har i livet. Ingen kan undvika att hitta något som passar.

kattenskogmansorkester.se

Luta er tillbaka, lyssna på ”Kattradion” och njut. Min personliga favorit är, under rådande omständigheter, ”I Kistan”. För att göra ytterligare reklam så finns en skiva också, ”All min kärlek”. Jag köpte min från CDON.com.

Tack Katterna för det bästa och roligaste jag hört på länge.

All min kärlek också.

Barnarbete

Härom dagen ringde jag upp till K 82 för en fråga om tiden jag har bokad på onsdag. Smart drag där. Jag har nämligen inte alls en tid på onsdag. Det är bra för ytterligare ett besök på barnvagnsbion är bokat. Väninnan och initiativtagerskan står för bäbisen, utan en sådan skulle det nog kännas ännu konstigare.

Tiden för blodprover, lungröntgen och läkarbesök är först nästa måndag. En av de söta systrarna lugnade mig också i min tanke att: ”Om jag inte mår dåligt av cellgifterna så tar de inte heller på tumören”. Det är väldigt skönt att få ett varmt skratt till svar och ett betryggande: ”Du är inte ensam om att tro så”. Alla systrar är riktigt trevliga. En av dem kan tänkas ha någon slags empatistörning, hon är nog snäll ändå men mig får hon inte röra.

I går var Hannah och jag på hennes allra första disco och mitt första sedan jag minns inte riktigt när om inte sjuttiotalsfesten på jobbet i höstas räknas in. Fyrorna arrangerade, alla från förskoleklassen till trean fick komma och den som ville fick vara utklädd. På disco har man ”dansstopp”, danstävling, limbo, pris för bäst utklädda samt godisregn. Det fanns också en vuxenhörna där vi mammor kunde köpa kaffe med påtår för fem kronor. De barn som inte dansade lekte kull på olika håll tills de krockade med varandra, började gråta och ville gå hem. Discot pågick mellan 18.00 och 20.30. Vi släntrade in vid tio över sex, fint folk ni vet, och då var danstävlingen redan avgjord. Attans.

På förmiddagen satte vi tjejerna i arbete.
Mamman och pappan:
- Ni får en tia var om ni går ut och skottar riktigt fint.
Barnen:
-Okej.

Vi är inte så elaka som det kan låta, pappan skottade också, men det är lite skönt att de inte riktigt greppat det där med pengar ännu.
Jag har dessutom blivit mer försiktig sedan jag i somras engagerade dem i att plocka kottar. Tjugo öre per kotte tänkte jag kunde vara lagom. Jag som i mitt yrke som mattelärare borde inse att man då lätt kan komma upp i en ansenlig timpenning. Särskilt om man är sex år och tomten verkligen är smockfull med tallar. Som tur var tappade de snabbt intresset den gången.

Ses och hörs.

Ja, just det. Välkommen hem , fina grannfamiljen, som just återvänt från Mauritius. Lite skadeglad blir jag nog att ni kommer hem till just det här vädret men jag hoppas ni har haft det precis så skönt i solen som ni verkligen förtjänar.

Vad gör du hela dagarna?

Jag fick frågan av en elev härom veckan och jag antar att flera undrar. Det är inte svårt att få dagarna att gå, tro mig. Det klart högst prioriterade är självklart tiden med Christofer och flickorna. Att kunna hitta de sköna vardagsstunderna som en lång frukost, att spela spel efter dagis och skola och att läsa långa godnattsagor. I övrigt finns det också förvånansvärt mycket att ägna sig åt när man är hemma. Tyvärr har de aktiviteterna inte innefattat det som borde göras såsom disk tvätt, och dammsugning. Har ingen aning om hur det blivit så, jag som alltid har så städat omkring mig. Inte. Det finns ju så många saker som är roligare att ta sig an.


I går blev det besök hos frisören och hon är verkligen en sann konstnär som förstår precis vad jag vill. Tyvärr kan jag inte ha henne hemma. Det blir ju sällan lika bra när man står där och kämpar själv framför spegeln. Frisörbesöket följdes av en tur på stan och lunch tillsammans med morgontidningen. Inget fel på den dagen. I övrigt har allt börjat kännas som en väntan. Väntan och tomrum mellan behandlingar och eventuellt avvikande provsvar. Dessutom undrar jag fortfarande om medicinerna tar om jag nu inte mår dåligt förutom det att jag är trött. Ska jag vara orolig eller tacksam? Nä, njuta av dagen, häret och nuet måste nog vara smartast.


Genom lillasysters bloggfrälsta väninna fick jag ett tips om en intressant sida. Bloggen heter ”amandavardet” och jag vet inte om det är meningen att få folk att skratta, gråta eller bara inse att det skulle kunna vara någon slags ironi i det hela. Själv väljer jag det första av alternativen och tycker att det är hysteriskt roligt men klart på gränsen för att soffans ”skämskudde” ska åka upp för ansiktet. Ni vet den man bara måste ha när saker ter sig alldeles för pinsamma. Har man fler kuddar kan man också hålla de för öronen om man inte har sinnesnärvaro att stänga av det aktuella mediet. Det skulle också kunna vara så att den här flickan verkligen har något att berätta, ett budskap av något slag när hon samlat tillräckligt mycket uppmärksamhet och irritation hos folk för att kunna nå ut till många. Jo, för många måste tydligen titta även om de inte gillar det och särskilt för att irritera sig och skriva elaka kommentarer.

Jag hoppas eller kanske bara önskar/vill tro att det handlar om humor även från hennes sida. För roligt är det.

Och helt galet. Ta en titt. Mer humor åt folket.

Ses och hörs.

Anna och Lilla H

Kajsa är fortfarande krasslig och får spendera en dag till hos mormor och morfar. Hannah är lite avundsjuk men idag har hon jag har haft mysfrukost hemma med varm choklad och rostat bröd. Idag gick det bättre än igår då jag lyckades försova mig, vi fick kasta i oss frukosten, glömde overallen (fick vända och hämta) och kom in i klassrummet, med andan i halsen, precis innan samlingen hann börja. Jag kompenserade genom att vara med en stund i skolan.

Igår kände jag mig oförskämt pigg, jag var vaken hela dagen. Är det bra eller dåligt? Har kroppen vant sig vid att det kommer gift och hanterar det bättre? Då kanske tumören också blir ”immun”. Vem vet? Vi får väl se på nästa röntgen. Provtagning på vårdcentralen i morgon, provsvar på torsdag. Det vore skönt om levern klarar sig bättre den här gången.

Jag har börjat följa två bloggare som också är unga, har familj och skriver om cancer men de tjejerna har kommit längre i sin sjukdom. Det värmer att se att det finns så mycket kärlek och att det faktiskt går att ha delar av ett ”normalt” liv kvar trots att man är väldigt sjuk.

Anna skriver om livet här och nu, om sin man Henrik och sin lilla dotter ”Doktor Tilda”. I inledningen skriver hon att morgondagen är ett oskrivet blad för alla.
www.annajansson73.blogspot.com
”Lilla H” skriver: ”Bästa sättet att inte dö är att LEVA!”. Hon finns på www.hejoh.blogspot.com.

God morgon akademiker

Nu är uppfarten ordentligt plogad. Det kom ett SMS vid tiotiden: ”God morgon akademiker. Om ni vill ha uppfarten snöröjd så hör av er. Jocce har maskinen hemma. Puss, puss.” Ja, grannarna har hjälpt oss ett antal gånger och var har vi fastnat? På den egna oskottade uppfarten. Korkade akademiker att inte förstå bättre!
Tack snälla, söta för hjälpen. Många tror att det är knepigt att köra ut hit på vintern men här är banne mig bättre plogat än på många andra ställen runt om. De här killarna utför ett makalöst arbete varje dag och hela tiden. Tack igen.

I torsdags kom svägerskan med tåget från Göteborg. Försenat? Skiter björnen i skogen? Meningen var att tåget skulle anlända vid Stockholms central kl 12.45. ”Nej men har det kommit snö? Där ser man. Vilken överraskning.” När klockan var kvart över fyra kunde Christofer hämta henne på stationen i ”Flempan”. Vi hade varnat henne redan på morgonen. Christofer mår lite halvdåligt, Kajsa är förkyld och har feber och jag fick cellgifter i onsdags. Pigga, glade familjen med andra ord men det är så kul att hon ändå vill vara här. Det går inte alltid att planera för allt. Lev och lär.

Jag är så trött nu. Redan innan behandlingarna började fick jag veta att det för många är det tuffaste med cellgifterna. Sover, sover, sover och måste nog göra det igen. Typ nu. Ses och hörs.

Tidigare inlägg

En riktigt bra lördagsmorgon hos oss

Lördag med långfrukost först klockan elva. Ibland bara fungerar det. Barnen sover sent och tittar nöjda på Bolibompakanalen med varsin banan i handen. Jag halvsover i soffan och Christofer får ordentlig sovmorgon i sängen. Kan det bli bättre?
Nu väntar vi på en lekdate med kompisarna Maja och Emil som kommer om en stund.

Har bokat in aktiviteter nästan hela kommande vecka. Tänkte att det kan vara bra att passa på när illamående och den värsta tröttheten lyser med sin frånvaro. Jag har fått en varning av syster Anna att det gärna slår tillbaka i form av mer trötthet senare men det får det nog vara värt. Det blir ett besök på jobbet på onsdag följt av middag hos en av kollegorna på kvällen. Fredagskvällen är vikt för middag på stan med de andra ”Breviksmammorna” och sist men inte minst Kajsas kalas på söndagen. Båda kvällarna i stan får det bli taxiresa hem, med färdtjänsten kostar det 70 kr att åka hem från stan. Det är skönt att ha några fördelar mitt i kaoset.

Tillbakablick

Jag fick beskedet om min sjukdom fredagen den 13:e november. Det går väl inte att skylla på att det är en otursdag för många men det kanske kan tolkas som någon slags symbolik m man så önskar.
Det hela började med att jag gick till vårdcentralen dagen innan. Av rent praktiska skäl valde jag en vårdcentra nära min arbetsplats i Flemingsberg för att helt enkelt gå till jobbet när jag fått besked om att allt bara var en släng av hypokondri. Så blev det då inte. Det var lite trögt att andas och jag hade lite ont i bröstet. Mina misstankar om att jag hade blodpropp i lungan grundade jag på tidigare erfarenhet av just lungemboli. När jag väl kom till läkaren ursäktade jag mig lite, Jag hade ju trots allt varit hos kiropraktorn för en kort tid sedan dessutom hade jag kommit igång med träningen och både kondition och styrka var på god väg uppåt.
Läkaren skickade mig direkt över till akuten tvärs över gatan, Huddinge Sjukhus. Efter det gick allt fort. Scanning av lungorna i magnetkameran. Vaccinerad mot influensan? Inte? Fram med armen! Blodförtunnande. Syre i näsan och på med EKG-plattorna. Upp på avdelning med beskedet att man sett blodproppar på bilderna.

Det beskedet gick att ta med ro, troligtvis skulle jag bli utskriven efter bara en eller två dagar och kunna gå till vännernas fyrtioårsfest på lördagen. Topp!

Så blev det inte heller. På morgonen dagen efter, fredagen, kom en läkare med ett nytt besked:
-Vi har hittat blodproppar men vi har också sett en del andra förändringar.
-Har jag cancer?
-Det kan vi inte vara helt säkra på ännu. Det kan vara något annat men för att veta måste fler läkare först se bilderna och efter det får vi gå vidare med en del andra prover.
-Kommer jag att dö nu?
- En del gör det av den här sjukdomen, ja, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Efter det var tillvaron dimmig ett tag. Jag befann mig i gränslandet mellan dröm och verklighet i ganska många dagar efter det.
Nu har jag landat i verkligheten och allt är, just nu, lättare att hantera.


Näsan är trasig

”Asså, mamma, min näsa funkar inte!” Hannah är förkyld och redigt sur för att hon inte får ut allt snor ur näsan. I morgon ska hon åka skridskor i ishallen med sin klass. Vi får väl se.

De funderar mycket, barnen. Även om vi vuxna inte kan berätta hela sanningen mer än bit för bit så kommer många frågor om döden, om Gud och Jesus och allt annat som är svårt att ge några som helst vettiga svar på.
När Kajsa hade feber i några dagar härom veckan beklagade hon sig en stund, sedan tänkte hon efter, sken upp och sa: ”Men jag skulle inte vilja byta med dig mamma för du är sjuk längre och behöver ta sprutor i magen varje dag.” Så sant, så sant, här ska absolut inte bytas någonting.

I fredags hade vi besök av prästen här hemma hos oss. Vi är inte en troende familj men vi tänker väl att kyrkan kan ge tydligare svar om livet, döden och alla andra hemligheter än vad kuratorn på sjukhuset kan erbjuda. Jag har absolut inget emot kuratorer, vi har inte ens träffat någon av de som finns på sjukhuset. Nej, all heder åt dem men kanske kan en tro följa med barnen och ge dem mycket gott i framtiden.

Planen för morgondagen var att måla tånaglarna och göra andra sköna men fullkomligt onödiga saker typ hela dagen, särskilt just den tiden då jag vet att kollegorna sitter i arbetslagsmöte.... Nu kan det dock hända att Hannahs förkylning blir värre och då blir det att läsa böcker och spela spel hela dagen i stället. Det är ju faktiskt rätt mysigt det också!

Tidsoptimist i förvirring

I går kom Christofer hem med en bukett rosor med så där riktigt långa, tjocka stjälkar. Bara så där för att kände för det. Hannah valde färg och det blev en vit ros i mitten med fem mörkröda runtom. Jag tror att han kan läsa mina tankar för han hade inte bara köpt rosor utan även stor påse av det bruna, lömska, beroendeframkallande pulvret, O´boy.

Idag regerade den obotlige tidsoptimisten i mig. Bokade tider på två vårdcentraler med en halvtimmes mellanrum och ändå trodde jag ganska länge att det nog skulle kunna gå vägen. Vi fick stressa men missade Hannahs läkartid med 10 minuter och de tog snällt, tack, och vänligt emot oss ändå.

Olika vårdcentraler för olika familjemedlemmar har vi inte provat tidigare, omväxling förnöjer. Vi gick tidigare till samma, ÄltaPraktiken, och det har fungerat bra. Problemet är att de bytt laboratorium och inte längre kommunicerar den enkla vägen, via dator, med Karolinska sjukhuset. Det betyder att jag, om jag vill be om ett enkelt blodprov, måste ta med mig en remiss i handen. Den som annars ligger i datorn med sina förbeställda prover. Remiss i handen. Det betyder ett till papper att hålla reda på, ett papper till att komma ihåg att be om och ett till papper att lyckas ta med sig inför en provtagning. Nä, sådant är svårt.


Att inte komma ihåg saker och att lida av mild förvirring är jag van vid. Det handlar bara om att utveckla strategier för att förenkla, anteckna och i slutänden ofta ljuga som en häst. När min första flicka var nyfödd var jag glad om jag hade byxor på mig när jag hastade iväg till BVC.
När mina tumörer upptäcktes i lungorna så visste vi inte från början någonting om hur det stod till i resten av kroppen. Skulle det till exempel kunna finns spridning i huvudet?
”Mmmm” säger doktor Thure och kliar sig på hakan. ”Har ni uppmärksammat något särskilt?”
”Nää, eller jag vet inte. Det är väl många som glömmer saker, kör fel väg eller stoppar fjärrkontrollen i kylskåpet. Eller?”
Då vänder sig doktor Thure till min man.
”Känner du att det här har accelerera på sistone?”''
”Absolut” säger Christofer och pang bom blir det ”DT skalle” dagen efter. Vi hade också turen att få meddelandet att man inte hittat några metastaser.

I morgon tänkte jag glida förbi på skolan, fika hela dagen och fråga om de andra kanske inte borde jobba på lite nu.

Innan Kajsa somnade i dag frågade hon: ”Mamma, kommer du vara sjuk alltid?”
Hon är fem. Hur svarar man på det?


Vi har en diskmaskin

Jag har aldrig bott i ett hus eller en lägenhet med diskmaskin. Nu har vi fått en och jag förstår inte, efter att bara haft den i två veckor, hur jag någonsin kunnat leva utan. Nästa steg får bli att skaffa städhjälp, något jag hört också är otroligt lätt att bli beroende av. Det som är jobbigt med sjukdomen just nu är att jag inte orkar mycket alls och allt hamnar på Christofer. I morse åkte jag med barnen till dagis och skola. Det var verkligen en lättnad att klara av den, om än så lilla, uppgiften.

I går fick jag reda på att mina levervärden var för höga och den planerade cellgiftbehandlingen i nästa vecka blir framflyttad. På sätt och vis är det riktigt bra. Söndagen den 31:a är det femårskalas för min yngsta flicka, Kajsa. Jag kommer troligtvis vara både piggare och mindre illamående den dagen. Hon ska ha sitt kalas tillsammans med bästa dagiskompisen Frida, som fyller fyra och planeringen pågår för fullt enligt förskolelärarna.

Meep, meep

Full fart och på den rackaren igen. Just nu sitter jag och Kajsa på Huddinges avdelning K 82, tittar på Bolibompa och väntar på att cytostatikan ska forsa in och förgifta. Fem påsar är det som hänger där uppe på droppställningen och en i taget kopplas in via porth- á- cathen. Dripp dropp, dripp dropp.
I fredags fick jag goda besked, min kombination av cellgifter hade verkligen gett tumören ett riktigt bakslag. Eftersom levern blev lite ”störd” av alltihopa så fick vi vänta längre än beräknat med denna kuren dessutom blev jag extremt illamående när levervärdena var så höga som de absolut inte skulle. Läkaren började prata om att byta ut medicinerna men efter lite konfererande kom vi fram till att bara minska dosen något för att skona levern. Jag kan nog tycka att det är värt lite extra illamående om jag vet att tumören tar rejält med stryk. Problemet är väl om levervärdena går helt i taket, det kanske inte är helt toppen.

”Hantering
Karboplatin ska endast beredas av personal utbildad i säker hantering av cytostatika.

Kontaminering
Om karboplatin kommer i kontakt med ögon eller hud, skölj området med stora mängder vatten eller fysiologisk saltlösning. Huden kan övergående svida vid exponering, en lindrande salva kan användas för att behandla detta. Om karboplatin kommit i kontakt med ögon rekommenderas kontakt med sjukvården för medicinsk rådgivning.”
/Fass

Ja, det låter väl betryggande, rakt in i venerna med det bara. Det var även en liten fågel till distriktsköterska som viskade hur det går till när man som sköterska hämtar ut hela härligheten. Luftslussar, dragskåp och personal i heltackande rymddräkter. Jag vet att det är anpassat just för att gå in i blodet, det är vävnaderna runt omkring och utanpå som kan ta riktig skada. Det är bland annat därför porth -á- cathen är ett så brilliant påfund. Som sagt fem påsar är det, två sorters cellgifter, två påsar saltlösning för att spola rent emellan och en påse mot illamående. Före och efter alla påsar ska porten också spolas ren med blodförtunnande för att den inte ska ”slagga igen”.
Usch, vad mycket medicinprat det blev men jag vet ju att det finns några som är nyfikna. Efter gifterna ska jag och Kajsa få lite egen tid, äta lunch på skolan och åka på sjukhusets roliga sparkcyklar i de, för ändamålet, ytterst lämpliga korridorerna.

Dripp dropp, dripp dropp.

(Tar gladeligen och tacksamt emot alla sorts kommentarer, nu kan man även lämna anonymt om man saknar konto genom Google eller de andra alternativen. Men det är ju alltid trevligt om man ändå skriver sitt namn så klart.)

Kram
/Helene

Här är vi.

Snorkiga systrar med näsan i vädret.
Inget riktigt luciatåg om man inte slickar på kompisens ljus.
Mamma med glada barn.
Hannah, min stora fina skolflicka.
Kajsa tokar, vad annars.

Mögel i sylten

”I Aktiebolaget Häxan Surtant finns det ingen löjlig fjant.
Här finns bara jag var evigaste dag.
Så kom då inte in, var vänlig och försvinn.”

Om Katrin Sundbergs helt bedårande karaktär Häxan Surtant har någon fanclub så ska jag gå med. Jag och grannen Ingrid är hängivna beundrarinnor. Tyvärr har jag inte hittat musiken på nätet, den sången vore underbar att ha som ringsignal i mobilen.


Barnen ser på Bolibompa (Bolibompa är inget ord som finns i ordbehandlarens lista. Förslagen till korrekt stavning blev: bolivian, Bolivia, Boliden och bortslumpa) och jag är ensam i sovrummet med datorn och godispåsen. Inte dumt, inte dumt alls faktiskt. Av cellgifter blir man inte direkt tjockare och så länge jag inte mår illa så kan jag äta precis vad jag vill, än så länge i alla fall.

I går fanns det god anledning att fira efter goda besked från sjukhuset. Middagen på ”Grogg” var bokad sedan länge, kvällen avslutades med drinkar uppe i ”Skrapan” och jag är så glad att jag kunde följa med. Tack alla ni andra vackra, underbara Breviksmammor (brevinkast eller Mammografisk?) som förgyllde gårdagskvällen..


Liknelse

I går fick jag veta att alla mina värden är tillbaka till det normala efter första dosen cellgifter som jag fick i slutet på december månad. Det betyder att jag kan fortsätta med nästa omgång på onsdag i nästa vecka. Utöver det skickade läkaren mig ner på en ”spontanröntgen”, normalt sett så skulle det inte göras förrän om cirka fyra veckor. Hur som helst kom plåtarna tillbaka med goda nyheter, den stora tumören i vänster lunga ser ut att ha fått sig en rejäl omgång!

Jag vet att min cancer inte går att bota. Många har frågat hur jag kan veta att det verkligen är så, läkarna kan väl inte veta allt och det sker så många, stora framsteg inom forskningen hela tiden. Självklart ska vi aldrig utesluta eller sluta tro på mirakel men jag har gjort en liknelse om hur man kan se på det med utgångspunkt från det vi vet idag.
Min cancer sitter i lungorna med en primärtumör, från början ganska stor, i vänster lunga och med flera metastaser spridda i båda lungorna. Det går att minska ner antalet cancerceller och det kan köpa mig lite längre tid tillsammans med min familj men finns det minsta spår, minsta cancercell kvar så sprider det sig igen. Troligtvis också vidare till andra delar av kroppen.

Jag väljer att jämföra med matvaror, det var det första jag kom på och det ger nog en ganska konkret bild till de som önskar sig en sådan. Jag bad också att få den ”godkänd av syster Carina så att jag inte ska sprida felaktig information och den gick igenom.

Tänk dig att du har en ost hemma i kylskåpet och att den har börjat mögla. Om det hade varit en lite småäcklig och billig ost så kanske du hade tagit tillfället i akt och kastat ut den men nu är det inte det. Det är den dyraste, finaste och godaste parmesanen. Vad gör du? Jo, du tar ut osten, skär bort möglet och äter glatt vidare som om inget har hänt (mycket gott att doppa en bit i vanlig balsamico och bara äta som det är.) Det är inte fel att göra och möglet har inte spritt sig i osten. Så kan det fungera om man har att göra med en tumör som är isolerad och inte har börjat sprida små snuskiga metastaser omkring sig. (En knöl i foten? Ta bort foten.)
Fallet med metastaserna är knepigare och då måste vi jämföra med en syltburk i stället. Hur god sylten än är så måste den kastas om den väl har börjat mögla. Även om det ser jättebra där under när man skrapat av det översta, luddiga lagret så finns där små lömska sporer kvar i hela burken och de ska man helst inte äta av.
Så var det med det.